Hur mycket hände inte förra veckan? Jo, det kändes som att nästan allt hände, samtidigt. Nya omslagsskisser, möte med redaktören, meddelande om ljudboksuppläsare och författarfotografering. Herregud! Så den här veckan har det mest varit lugnt och jag har behövt landa, men nu är det dags att se tillbaka på allt det roliga som har hänt.

Nya omslagsskisser kom och den här gången kändes det rätt i magen direkt! Några detaljer justerades, och ojojoj så snyggt omslaget blir! Längtar efter att kunna visa det för alla som vill se!

Möte med redaktören, Olivia, på torsdagen. så trevlig och kompetent och jag är jätteglad att få jobba tillsammans med henne. Vi gick igenom processen och jag har fått en tidplan att förhålla mig till. Tjoho! Jag fick också ett preliminärt släppdatum, men det håller jag lite på fortfarande.

Jag vet också vem som kommer att läsa in ljudboken. Allt jag kan säga är att jag är nöjd med valet, jättenöjd och även här längtar jag så klart tills jag kan dela det med er.

Och sånt fredags förra veckan var det dags att stå framför kameran och ta författarbilder. Jag hade fått tips om att ta med mig flera olika ombyten, vilket jag så klart gjorde. Eftersom det öste ner och blåste ute, blev det studiobilder. Och oj så kul jag hade. Bilderna kom redan på fredagkväll och i veckan fick jag veta vilket förlaget har valt.

Så mycket roligt och jag är så glad och tacksam över att jag får vara med om det här. Har massor som jag vill visa er, men som får ta den tid det tar. Förlaget får bestämma och det är så skönt att lämna över allt detta till dem.

Nu går vi snart in i nästa vecka och då ska jag få tillbaka manuset igen från Olivia är tanken. Längtar!!

Det här med omslag visade sig vara en större bergochdalbana än vad jag förväntade mig. Eller, nej, egentligen handlar det inte om omslaget – allt med omslaget är riktigt riktigt bra! Det handlar om mig och mina känslomässiga förväntningar.

När jag blev antagen matchade känslan med den förväntan jag hade ganska bra. Jag grät ju till och med lyckotårar när jag fick mitt första positiva mail. Men, kom jag på nu, när kontraktet kom och jag skulle skriva på var jag tvungen att gå en promenad och samla mig. Suga på känslan och ladda positiv energi. Det hade jag faktiskt glömt.

Den här gången handlade det som sagt om omslaget. En rätt stor sak tycker jag, utseendet på min bok. Jag höll andan när jag öppnade skissen och jag blev alldeles tom. Det blev för stort! Och så kände jag samtidigt allt, på en och samma gång. Det var en väldigt konstig känsla och jag hade nog svårt att förstå och greppa om alla känslor som både virvlade och var alldeles stilla. Sedan dess har det varit känslosvallingar i alla riktningar. Som tur är verkar jag ha en tålmodig förläggare (hoppas jag).

Som jag redan skrivit handlade det inte så my ner om själva omslaget. Jag älskar färgerna, stämningen och hela känslan. Vad detta egentligen beror på tror jag handlar om just den här förväntan om vad jag borde och vill känna och den där distansen som jag nämnde i inlägget tidigare. Det här är en av de första tolkningarna på mitt manus och det har jag ingen kontroll över. Jag har haft tankar och visioner som vi har pratat om, men jag har inte varit med i skapandet. Så plötligt finns det bara där och berättar att ”det här är din bok”. Med min titel och mitt namn. Som sagt, så länge texten är ett manus är det mitt, men nu börjar det bli bok och frigör sig från mig. Det låter så flummigt, men det här är ju en del av hela separationen. Den ska ju få liv genom andra och det här visar bara att den redan har börjat få det.

Jag tror också att det handlar om att det blir verklighet. Att snart FINNS boken som jag har kämpat för så länge nu. Och jag kan inte riktigt förstå det. Det blir för stort liksom. Och så handlar det nog också just om det här med att släppa taget. Jag har kanske varit så upptagen av mig själv och att jag nu ska vara författare att jag inte tänkt på bokens tillblivelse på det här sättet tidigare.

Nu har jag i alla fall landat lite mer (tror jag). Jag har klippt till omslaget och satt det över en annan bok för att se hur det kan bli på riktigt och då sög det till i magen. Herregud, det här är min bok! Och då vänder den där bergochdalbanan uppåt igen och jag får bara hänga med. Och lära mig på vägen. För det här hoppas jag verkligen att jag ska få göra fler gånger! (Och jag längtar verkligen tills jag kan visa dig omslaget när det väl är klart!)

Igår kom mailet med första omslagsskissen! Herregud vad konstigt det var att se det. Så svårt att ta in att det är ungefär så här boken ska se ut, att se mitt namn där. På ett omslag!

Det var liksom overkligt på ett nytt sätt, som om det finns en så tydlig distans mellan det omslaget och min text och det blev så tydligt att så länge det är ett manus jag håller på med, så är det mitt. Och när det väl blir en bok av det hela, då är det inte längre mitt. Då lever det sitt eget liv och blir till hos läsaren.

Jag och förläggaren har mailat lite fram och tillbaka kring några tankar och jag har sett några andra skisser också som hjälpte mig att se vad jag tyckte om vissa detaljer. Nu är tankarna vidarebefordrade till formgivaren igen och nu får jag vänta, igen. Det ska bli så roligt att se hur det ser ut nästa gång, särskilt nu när jag vet hur bra det redan är.

För jag kan redan nu säga att jag kommer att bli så nöjd! Omslaget är redan fantastiskt fint och den rätta känslan finns definitivt där.

Så här nära en bok har jag aldrig varit förut. Det finns (nästan) ett omslag!

Vardagen har lunkat på här så smått. Jag och min sambo jobbar hemifrån, jag tar mina lunchpromenader och skriver så fort tillfälle ges. Upprymdheten över att ha blivit antagen har lagt sig och tanken på att det ska bli en bok har också hittat sitt ställe och lagt sig till rätta.

Nu kommer istället nästa tanke då och då. Andra ska läsa det jag har skrivit och bedöma, recensera och kasta ut sin åsikt rakt ut i ingenting. Och där finns jag och kommer fånga upp den på studs. Kommer boken sågas, hyllas eller blir det en snabb tummeupp för att sedan glömma och gå vidare? Trots att det är ett helt år kvar innan boken kommer ut, kommer jag på mig själv med att bli skräckslagen vid blotta tanken på att den skulle floppa totalt. Sedan lugnar jag mig. Det kommer med all säkerhet finnas några som tycker att den kommer vara riktigt bra. Eller?

Det här med långsiktighet och hållbarhet i det jag ska göra framöver har blivit något jag funderar allt mer på. Hur ska jag förhålla mig till tyckanden? Hur ska jag lägga upp mitt skrivjobb för att både orka och hinna och dessutom fortsätta att tycka att det är så roligt? Vad är ekonomiskt den bästa lösningen för mig? Det finns många funderingar och jag tror att det är bra att jag har börjat tänka på det här redan nu.

Dessutom har jag ju börjat med mitt nästa manus och redan kommit så långt att det finns ett grovt (väldigt grovt) råmanus. Det känns jättekul att ha kommit så långt redan nu och känna att det finns något mer efter min debut. Jag får se när min förläggare ska få läsa och vad han kommer att säga då, men det känns åtminstone väldigt roligt att ha en förläggare att skicka det till (så småningom).

Börjar också se framemot att läsa Nu dör vi igen (ja, lite bävan finns det allt ändå). Jag har inte tittat på den sedan i mitten av december så det blir kul(?) att öppna dokumentet och se vad det är jag fått ihop egentligen. Men först blir det lite mer jobb med manus två och om några veckor är det dags att ta upp det som blir min debut.