Möte med en förläggare

Förra tisdagen (19 januari) hade jag möte med en förläggare! Just nu känns det som evigheter sedan men det handlar faktiskt bara om tolv dagar. Sedan dess har det hänt så mycket, men jag vill ändå passa på att stanna i just det tillfället en liten stund.

Att boka ett möte med en förläggare som har läst och verkligen tyckt om min bok, har varit en dröm! Inför mötet förberedde jag mig så gott jag kunde. Jag ringde upp min skrivvän Anneli för att test att ljud och bild fungerade som det skulle (viktigt i dessa digitala tider), jag borstade tänderna (trots att vi ju inte skulle ses på riktigt!) och jag bytte om. Kammade håret, valde örhängen (som sedan inte syntes på grund av hörlurarna), skrev upp frågor och funderade på vad jag ville få reda på under mötet. Till exempel var det viktigt att få redan på vilka rättigheter jag skulle lämna över till förlaget, hur redigeringsprocessen såg ut och hur de jobbar med marknadsföring.

När klockan närmade sig tre kunde jag konstatera att det finns fördelar med att träffas digitalt. Ingen annan än jag behöver veta att jag svettas floder av nervositet och jag behöver inte vara orolig för att jag skulle ha kaffeandedräkt eller på annat sätt inte lukta nyduschad.

Klockan tre loggade jag in och där satt hon, förläggaren! Samtalet var trevligt och bra på alla sätt. Hon berättade hur hon hade läst manuset, vad hon såg i det (så himla fint att höra!) och hon förklarade hur de jobbar på förlaget. Hon beskrev vad som ingick i avtalet och hur processen till färdig digital utgåva ser ut. Vi pratade om möjligheter för boken, när den skulle kunna komma ut och hon skulle se över hur möjligheter till fysiskt format, bland annat print on demand, såg ut. Ett avtalsförslag skulle skickas om ungefär en vecka och jag skulle höra av mig om något hände innan dess.

När vi la på var jag jättenöjd med samtalet. Jag tyckte att det här kändes bra, men jag ville också se över mina möjligheter att få ut boken i alla format (något jag varit tydlig med att jag ville först och främst, i samtalet med förläggaren). Därför skickade jag mail till den andra förläggaren som var intresserad av digital utgivning och passade också på att skicka iväg manuset till ytterligare några förlag, som inte fått det i första vändan. En vecka senare fick jag napp och nu är det bara själva signeringen kvar innan jag kan jubla och skrika ut över hela världen att Nu dör vi ska bli bok!

Jag vill det här så mycket

Ikväll tittade jag i min ekande tomma inkorg och bara kände att jag vill det här så mycket. Jag vill ha det där ja:et, jag vill ha en redaktör som skriver små kommentarer i manuset och jag vill hålla i min bok en gång. Jag vill, jag vill, jag vill.

Sedan tittar jag i skräpposten och där ligger ett mail med ämnesraden Nu dör vi och det börjar med orden Hej Stina! Xx Xx heter jag och är förläggare på Xx. Då tror jag att jag dör!

I mailet skriver hen så fint om mitt manus som att hen sträckläst det och fångades av Camilla och av stämningen och av att det finns ett ruvande hot. Hen skriver så fint om hur hen uppfattat berättelsen och mitt sätt att skriva att jag blir alldeles tårögd, använder ord som att jag både berättar en stark spänningshistoria och visar på människans skörhet. Jag börjar nästan gråta igen när jag skriver det, för jag tycker att det är så fint. Hen berättar också att det i nuläget är aktuellt med digitala format och avslutar med att hen vill boka ett möte.

Jag har faktiskt redan under julledigheten blivit erbjuden ljud- och ebok från en förläggare som jag haft lite kontakt med. Då ville jag avvakta för att se om det finns intresse i andra format och efter det skickade jag ut bredare. Det erbjudandet kom från ett förlag som jag gärna skulle samarbeta med, men det här nya mailet kommer från en del av ett förlag som jag knappt vågat tänka på. Jag är inte säker på att jag kommer att tacka ja direkt om de erbjuder utgivning, men jag kommer definitivt inte heller att tacka nej.

Det här mailet och de fina orden fick alla spänningar att släppa och jag har gråtit och firat med mina närmaste skrivvänner. Jag är väldigt nyfiken på att höra hur det här förlaget jobbar och vad de har tänkt sig. Bara det att en förläggare, en som jag dessutom aldrig interagerat med, har en massa tankar om mitt manus, sträckläst det och tyckt om det är så otroligt stort.

Så nu ska jag smälta det här, fira lite till och sedan ska jag boka in mitt allra första möte med en förläggare. Det känns i hela kroppen att det här är början på någonting. Någonting som jag verkligen har längtat efter.

Nytt manus!

Jag har börjat skriva på ett nytt manus, äntligen! Jag har försökt komma igång några gånger, men har inte riktigt hittat rätt. Men nu, nu finns det där – pirret!

När jag skrev första utkastet till Nu dör vi gick jag mycket på känsla och visste inte riktigt vart jag var på väg. Det har jag fått ångra. Det är därför, tror jag, som jag har fått skriva om så många gånger. Det blev liksom ingen sammanhållen historia på ett sätt, inte i spänningsgenren i alla fall. Den här gången kommer jag att gå tillbaka och använda mig av samma struktur som jag hade i mitt första manus. Då hade jag koll på vändpunkterna, men inte alltid hur jag tog mig dit.


Nu när jag börjar på nästa projekt, märker jag ändå hur mycket jag har lärt mig på den här resan. Jag tror i alla fall att jag har lite bättre koll på vad jag måste tänka på kring det inre och yttre temat och ploten, på dramaturgin och vad jag behöver ha med mig redan innan för att få till en röd tråd, hyfsat i alla fall. Det återstår att se om jag lyckas få till det den här gången.

Hur som helst har jag nu skrivit drygt 6000 ord och jag tycker att det är riktigt roligt. Vad som än händer, både med Nu dör vi och det här nya manuset, är det den här känslan jag är ute efter. Det är det här jag vill åt. Nu kör vi!

Podden Skrivvänner

Hoppas att ni all har haft det riktigt bra under helgerna trots omständigheterna. Hade gärna önskat en bättre start på 2021 för världen, men mitt eget år har börjat desto bättre. Nya roliga utmaningar är på gång och Nu dör vi är skickat till fler förlag. Dessutom startar jag och Anneli podd!

Eftersom det har betytt så mycket för oss att ha varandra att dela upp- och nedgångar med, var det ganska givet att namnet skulle bli Podden Skrivvänner och vara ditt sällskap i skrivprocessen. Därför har vi också skapat en Facebookgrupp med samma namn där du dels kan dela med dig av dina tankar om och känslor kring skrivprocessen men också hitta skrivvänner.

Första introduktionsavsnittet ligger ute nu (där poddar finns) och vi hoppas att du vill gå in och lyssna, prenumerera och gå med i Facebookgruppen Podden Skrivvänner.

Jag själv älskar att lyssna på skrivpoddar och ju fler desto bättre. Det här kommer bli så kul!

Äntligen!

Nu är Nu dör vi hos de två förläggarna som jag haft kontakt med. Följebrev ska filas på och efter julledigheten kommer det att skickas ut till fler. Och ja, det är verkligen ”äntligen”. Som jag har jobbat med det här manuset och som jag har tvivlat, varit nere i djupa svackor och känt att nej, det blir inget manus. Senast några timmar innan jag skickade in, var jag nära att ge upp (fast bara nära). När jag sedan skummade igenom manuset på morgonen innan jag tryckte på knappen, kunde jag ändå tycka att det här är riktigt bra. Så skönt!

Den här processen har gjort mycket med och för mig. Jag har aldrig grävt så djupt, varit så långt nere och ifrågasatt mitt mål med författarskapet som jag, om än under korta stunder, har gjort det här året. Det har också gett en viss ödmjukhet inför vad som skulle kunna vänta om jag någon gång blir antagen.

Att få tillbaka ett manus fullt med kommentarer, högt och lågt, med förbättrings- och utvecklingsförslag är otroligt värdefullt, men också otroligt tufft. Jag har fått en liten inblick i att jag, så många gånger, kommer att känna mig fruktansvärt dålig, men efter det här vet jag också att jag kommer att ta mig igenom det. Dessutom har jag lärt mig massor om vändpunkter och skrivandets hantverk som jag kan ta med mig in i nästa process.

Men först ska jag vara ledig, njuta och bara slappa. Och läsa! Men något som slår mig så här dagen efter inskick är ändå tomheten. Vad ska jag göra nu? Den tomheten gör mig ändå glad, för då vet jag att jag snart kommer att skriva på något nytt, trots allt.

Svackor

Skrivprocessen går upp och ner, det vet i princip alla som skriver. Och det är inte så konstigt. Livet i sig går upp och ner, så varför inte skrivandet?

De senaste veckorna har jag varit i en dipp, nej i en grop. Så nära att ge upp som jag varit nu, har jag aldrig varit tidigare. Jag tror att det främst handlar om att jag trodde att jag snart var klar, att det bara var slutpillet kvar och så visade sig det att det inte alls var så. Långt ifrån. Tröttheten slog till och tvivlet med det.

Efter ännu en avstämning med min lektör (som jag fortfarande tycker är fantastisk) behövde jag bestämma mig för hur mycket jag ska och kan göra om. Vissa delar kände jag ganska snabbt att jag var tvungen att förkasta, det låg för långt bort från min ursprungliga berättelse. Men att tydliggöra temat var ganska självklart. Vid den första vändpunkten tog det dock stopp. Jag kom inte på något som skulle bli tillräckligt bra. Dessutom ska skrivandet vara roligt, men just då var det inte det. Inte alls faktiskt. Till slut bestämde jag mig för att köra på vad jag hade tidigare för att inte fastna och ge upp och det är jag (nog) glad för ändå.

Så än en gång har mycket gjorts om och jag tycker att många bitar har blivit bättre. Grunden finns fortfarande där, men mycket jobb återstår, igen. Trots att det känns motigt och tungt, känner jag ändå att det vänt. Och det är så himla skönt.

Svackor hör till i en skrivprocess, men de är ändå inte roliga att vara i. Hoppas du kan hitta styrka i att du inte är ensam, du också, så tar vi oss igenom de värsta skrivstunderna tillsammans. Det enda jag kan göra är att kämpa vidare och helt enkelt se till att det nya utkastet blir så bra som det bara kan bli. Nu kör vi!

Redigering

De senaste veckorna har jag varit i en rejäl redigeringsbubbla. Det är inte mycket annat som har fått plats där inne förutom manuset och lektörsutlåtandet och då framför allt alla kommentarer direkt i manus.

Jag började med att försöka bena ut de stora delarna som jag behövde fokusera på. Det första handlade om att ta reda på vad alla karaktärer har för mål och varför de agerar dsom de gör. Jag trodde jag hade koll på detta men inte tillräckligt visade det sig. Den andra stora delen handlade om vägen från gåtan till svaret. Den behövde bli rakare. Det tog ett tag innan jag förstod vad det betydde, men nu tror jag att jag gör det. Lägg ut trådarna och knyt ihop, för att göra det extremt enkelt. Det sista var att stryka, putsa och tajta till.

När jag tog mig an det här jobbet kändes det lite övermäktigt och jag kan inte säga att det var med stor glädje och eufori jag gjorde det. Utifrån att lektören har gjort ganska många och bitvis detaljerade kommentarer har jag stundtals känt mig ganska dålig. Tidigt bestämde jag mig för att gå igenom 10 sidor per dag för att orka ta mig igenom och för att kunna göra det riktigt ordentligt. Det har jag också gjort men oj vad de där tio sidorna har tagit tid ibland. Den sista veckan gick det snabbare och jag kunde gå igenom tjugo sidor per dag, men som sagt, då har verkligen ingenting annat fått ta plats i mitt liv förutom mitt vanliga jobb.

Nu har jag lyckats gå igenom hela manuset, från början till slut. Jag har några saker jag behöver fixa till. Något som jag tog bort men som behöver finnas med någon annanstans och sådant som jag i efterhand ser måste finnas med på olika sätt.

I slutet hade lektören skickat med en del frågor som hon tyckte att läsaren satt kvar och funderade på, som hen inte fått svar på helt enkelt. När jag kom dit idag kunde jag checka av de allra flesta av de frågorna. Jag tror, TROR att jag lyckats få till en tajtare berättelse. Vissa kapitel har bytts ut helt och några har helt enkelt raderats. Mycket har förändrats men stommen är densamma. Hela manuset är cirka sextusen ord kortare och det är ord ingen kommer att sakna.

I efterhand är jag glad över att lektören varit så detaljerad och tydlig. Det var jag redan när jag fick det och jag hade inte förväntat mig annat än att hon skulle vara hård. Visst hade jag hoppats att hon skulle säga att det är perfekt och varför anlitar du mig, skicka in det direkt. Men hade jag velat ha det svaret skulle jag valt någon annan eller inte skickat det till lektör en andra gång över huvud taget.

I veckan blir det pill med det sista, utskrift och genomläsning samt uppföljning med lektören. Veckan efter borde jag vara redo att skicka iväg manuset till förlag och chansen att bli antagen har säkerligen ökat efter det tuffa utlåtandet och jobbet jag gjort när jag befunnit mig i redigeringsbubblan. Och det känns bra att när det väl är dags kan jag ingenting mer göra än att hålla tummarna.