Release!

Idag har min fantastiska bläcksyster Anneli Olsson haft digital release för sin feelgoodroman, Fritt Fall. Och vilken kväll det blev! Det bjöds på dans, gäster, spännande samtal och mycket glädje och generositet.

Det enda som saknades var att få vara på plats, skratta ihop, kramas och skåla på riktigt. Jag kunde ju såklart inte hålla mig utan ringde upp på videolänk direkt efteråt. Det fick ju inte bara ta slut!

Men nu sitter jag i min fåtölj igen, klappar på den fina boken om Alva Bergman och drömmer mig bort. Till nästa gång Anneli har release för då SKA jag åka upp, till nästa digitala release och, jo faktiskt, till min egen. Tänk när jag får fira att min bok lämnat boet, tänk när jag får fira med mina vänner. Tänk …

Det finns så mycket som är underbart med att skriva. En av de sakerna är att jag delar mina innersta känslor, mina djupaste tvivel med både vilt främmande, peppande människor på Instagram och framför allt med min finaste Anneli. Hon är en sann inspiration och en person jag verkligen ser upp till. Har du inte läst Fritt fall än, gör det!

Skål för dig Anneli, och för Fritt fall! Jag ser verkligen fram emot vad vår vänskap för oss i framtiden 💕💕💕

Upp och ner

Jag har skrivit det förut och jag kommer att skriva det igen. Skrivprocessen är en rejäl berg-och-dalbana. I fredags var jag nog så långt ner i tvivelträsket som jag varit någon gång på den här resan sedan den började för ganska exakt tre år sedan. Men så har jag haft skrivhelg och nu är jag, om inte på topp igen, så en bra bit på väg.

I lektörsutlåtandet fick jag mycket påpekade om dramaturgin i manuset, eller snarare bristen på den utifrån genren jag skriver i. Bra poäng, får jag ändå erkänna. Jag fick med mig mycket konkreta tips på hur jag kan tänka när jag lägger upp den dramaturgiska kurvan och lektören föreslog att jag skulle skriva ett synopsis.

Det här manuset har jag skrivit på känsla. Jag har inte vetat vart jag varit på väg, förutom att jag haft en vag aning. Det har varit jättekul att skriva så och få upptäcka berättelsen på vägen. När jag skrev mitt förra manus hade jag målat upp en kurva med vändpunkter, en ”storyline” kallade jag den. Där fick jag också upptäcka mycket, men jag visste hela tiden vart jag var på väg.

Den här helgen har jag gjort en liknande storyline att utgå ifrån, den har jag sedan brutit ner till mer detaljerade ”outlines” och sedan ännu tydligare synopsis. Vid sidan av har jag börjat om i ett nytt dokument. Skrivit mycket nytt och klistrat in allt eftersom. Vad har jag tyckt om det här sättet att arbeta? Jättekul. Faktiskt. Att känna spänningen redan när jag skriver synopsis har varit väldigt peppande måste jag säga och jag har ändå varit fri inom vissa ramar när jag skrivit nytt.

Det jag tycker är svårt är att se om den ena scenen leder till nästa, som leder till nästa och så vidare. Det låter ju helt självklart att det ska göra så, kan jag tycka, men jag blir osäker på om det bara är i mitt huvud de leder till varandra eller om det faktiskt gör det även för andra som läser.

Nu har jag ju mycket kvar förstås. Mycket nytt att skriva, ändra, fylla på och hålla ihop. Och i veckan ska jag skicka synopsis till lektören och det ska verkligen, verkligen bli spännande att höra vad hon har att säga, särskilt om det jag själv tycker är svårt. Men jag hoppas och tror att jag hittat ett arbetssätt som funkar för mig och för det kommer jag att tacka min lektör. Vilken gåva är bättre än just det?

Utlåtandet har kommit!

Förmiddagen idag har präglats av lite nervositet och stor förväntan. Tidigt fick jag meddelande om att det skulle komma efter lunch, men redan runt 11 plingade det till. Trots att jag satt i möte på jobbet, kunde jag inte hålla mig från att snegla lite. Direkt kände jag igen mycket av det jag funderat på själv och framförallt det som min sambo kommenterat. Men, jag visste inte att det var så illa.

Visst finns det bra saker, som språket och karaktärerna. Och det är ju bra att veta. Och det finns partier som verkligen visar att jag kan skriva spänning. Men stora saker behöver ändras, riktigt rejält. En av sakerna som föreslogs var – ta bort slutet. Va? Slutet? Ska jag verkligen det?

Jag har funderat, gått på promenad, pratat med min sambo. Tagit fram papper och penna och skissat, tydliggjort dramaturgin. Och en viktig del som jag behövt (behöver?) ta ställning till är – vilken historia vill jag berätta?

Det är nu det stora tvivlet kommer. Frågorna jag behöver ställa mig nu är desamma jag behövde ställa mig efter lektörsutlåtandet om förra manuset. Vad är huvudberättelsen? Var är den röda tråden? Och så den starka tanken – hur korkad är jag som inte ser det? Som inte lärt mig att ställa dessa frågor till mig själv? Hur kan jag tro att jag ska kunna vara författare om jag inte ens får ihop en sådan sak? Om jag inte ens vet vilken berättelse jag vill berätta?

Så går det en timme eller två (eller en halv minut) och jag tänker att äh, korkad är väl att ta i, jag kan ju inte kunna allt direkt. Det här är ju bara mitt andra manus. Det är så här det är, jag lär mig längs vägen. Och jag har ju snuddat vid tanken att jag kanske har missat den viktigaste, eller den mest spännande delen i berättelsen.

Och så slår det till igen, tvivlet. Är det verkligen spänning jag vill skriva då? Om jag har skrivit så mycket om relationen, om sorgen (som jag ju ville skriva mycket om), då kanske det är en helt, helt annan roman jag ska skriva?

Men nej. Jag gillar spänning. Jag gillar att skriva det och jag gillar att läsa det. Så vad sjutton, jag får ge det ett försök till i alla fall. Känslan och sorgen är viktig och den ska få finnas där men just nu, i det här manuset, är det inte den som är huvudstoryn. Någon gång ska jag skriva en bok om just sorg, skuld och skam. Verkligen gå in i det och bre ut mig totalt. Men inte nu. Inte på det sättet.

Så nu, efter mycket tänkande och skissande, vet jag vilken berättelse jag ska berätta, just nu. Det blir mycket jobb, men jag tror att det kan bli bra. Jag tror det, och hoppas det. Får se vad sambon säger när han får läsa 😅 Men först väntar riktigt mycket jobb!

Ett oväntat mail

Jag hade tänkt koppla bort manuset under den månad som det är hos lektören. Men vad händer då? Jo, det dimper ner ett högst oväntat mail i inkorgen. Ett mail som gör mig glad.

Hej Stina!
Mitt namn är XX och jag jobbar på XX, ett digitalt förlag som specialiserar på utgivningen av ljud- och e-böcker. Vi har sett att du skriver på ditt manus Nu dör vi. Skulle du kunna skicka synopsis och berätta mer om karaktärerna, om hur boken är skriven och på vilket sätt du tycker att det kan passa ljudformatet? Skicka gärna även manus.
Hör av dig om du har några frågor eller funderingar!

Det här är alltså ett ljud- och e-boksförlag som har hittat mig via Instagram (antar jag) och är intresserade av att läsa manuset redan innan det ens är klart. Vad vet jag, det kanske är en standardförfrågan (motsatsen till standardrefusering?) men jag fick ingen sådan förfrågan gällande mitt förra manus, så oavsett är det här en väldigt rolig överraskning för mig. Det är klart jag blir glad!

Planen framåt är nu att skriva ihop ett synopsis, fundera på och besvara frågorna de ställt och skicka in detta till förlaget. Efter det fortsätta med redigeringen som planerat utifrån den tidsplan jag sedan innan satt upp och skicka in manuset när/om de återkommer och vill läsa hela.

Oavsett vad som händer framöver, har ett förlag sett mig och visat någon form av intresse för det jag gör. Det är värt att fira!

Lektör!

Jag gjorde det!! Igår skickades manuset till lektör! Och jag känner mig så nöjd.

Nu väntar en månad utan skrivande, en månad då jag ska försöka att koppla bort berättelsen och istället läsa andra böcker, fundera på de stora, och då menar jag verkligen STORA, ändringar som behöver göras i deckarmanuset. Kanske börja skissa på en storyline för perspektiv nummer tre. Vi får se.

Innan jag helt stänger ute manuset från tankeverksamheten (den aktiva åtminstone) måste jag bara säga att jag är så himla nöjd med det jag gjort. Jag vet att vissa författare är skeptiska till att en säger så om sitt eget manus, men det struntar jag faktiskt i. Om jag inte var nöjd och stolt över det jag gjort, skulle jag inte kunna hålla på med det här. Och skrivande är ju det bästa jag vet, och då tänker jag njuta och vara nöjd, nej mer än nöjd.

Återstår att se vad lektören återkopplar och om hon är lika nöjd som jag (troligtvis inte, precis som det ska vara).

Tidsplanen

När jag skrev mitt förra manus ville jag inte sätta upp deadlines. Då ville jag försäkra mig om att det fick ta den tid det behövde.

Den här gången är det mycket som är annorlunda. Bland annat gjorde jag redan under skrivandet av råmanuset, en tidsplan. Och det har jag behövt den här gången.

Deadline nummer ett var 18 december – under jullovet skulle mina testläsare få manuset, läsa och komma med feedback. Veckorna innan, ja i princip hela december, var jag sjuk och orkade inte alls jobba igenom texten så mycket som jag tänkt. Men, 18 dec landade ändå manuset (ett obearbetat men så gott som fullständigt sådant) hos testläsarna.

Deadline nummer två närmar sig med stormsteg. På tisdag kväll ska jag skicka manuset till lektör. Den här gången tycker jag själv att manuset är mer genomarbetat, men visst hade det mått bra av en runda till. Ändå har det hänt massor sedan feedbacken från testläsarna som kom i början/mitten av januari. Texten har slipats, kapitel har raderats och slutet jobbats om, så jag tror ändå att det är dags.

Deadline nummer tre är i maj, just nu 14 maj men får se hur exakt det blir. Då är det nämligen ett år sedan jag skickade den sista versionen av Vanja till Förlaget. Efter all återkoppling och pepp jag fick från Förläggaren, kommer hen att få det nya manuset först. Förläggaren och agenturen som lämnade en väldigt fin, positiv refus ett halvår tidigare.

Utan dessa deadlines hade jag inte kommit så långt som jag gjort nu. När jag skrivit råmanuset och därmed berättat klart den här historien för mig själv, i början av november, var nyfikenheten borta. Därför har jag inte varit lika motiverad, lika sugen. Nu har ju manuset blivit mycket bättre och trots alla ändringar är historien densamma – den berättas bara på ett bättre sätt. I mitt förra manus ändrades så stora delar i själva händelsekedjan att jag inte riktigt visste vad som skulle hända i nästa redigeringsrunda, inte visste vilka vändningar som skulle komma. Än så länge har det inte blivit sådana omkastningar i det här manuset, men jag får väl se vad lektören säger.

Hur som helst, än så länge håller tidsplanen och det ska bli riktigt spännande att se om jag är redo att skicka in till Förläggaren den 14 maj!

Manuset utvecklas

Så är det onekligen, att manuset utvecklas under redigeringen. Och nu när jag är i slutskedet av den här rundan (innan lektören tar vid) är det trots allt lite segt.

Då är det ganska bra att gå tillbaka och titta på vad jag gjort. Sedan jag fick återkoppling från testläsarna i mitten av januari, har jag framför allt jobbat med slutet. Skrivit om stora delar och lagt till ett antal kapitel för att göra det mer trovärdigt. Och det växer, frodas och blir bättre hela tiden.

Att jag jobbat om slutet innebär också att det har hänt en hel del dessförinnan. Inledningen har ändrats något för att bättre hänga ihop med upplösningen, flera andra kapitel har fått meningar och scener omgjorda och tillagda och två kapitel har faktiskt raderats helt.

Och vad är då kvar, kan en undra. Jo, det finns några stycken som behöver fördjupas, där känslan behöver lyftas in ytterligare ett snäpp. Oftast, har jag upptäckt, räcker det med en eller två meningar, så finns det där, det jag vill förmedla. Återstår att se om så är fallet även här.

Hur som helst ska jobbet göras, så nu är det dags för mig att fokusera på manuset och se till att det utvecklas ännu mer.