Författare för en helg

Jag sitter på Espresso House på stationen i Norrköping, väntar på att bussen ska gå om en dryg timme. Och jag tänker tillbaka på helgen som varit, på The Book Lounge.

Tanken som letar sig fram gång på gång är att jag lekt författare en hel helg. Jag har verkligen gjort (nästan) allt det där en ”riktig” författare gör. Jag har varit på mysmiddag på fredagen, pratat skrivande, publicering och livet som skrivande person med nya och gamla bekantskaper. Vi var fem pers (varav jag är den enda som inte gett ut en bok, än) som på olika sätt haft kontakt via sociala medier. Jag kände dem alla men hade bara träffat en. Så underbart sociala medier är på det sättet. Jag har skrivit det förut, men vilket nätverkande, vilken gemenskap det finns där, i alla fall i skrivandets värld.

På lördagen var det dags för eventet. Jag var där hela dagen, lyssnade på föreläsningar, pratade med utställarna och köpte böcker. Det enda som fattades var att jag själv skulle varit på scen och med ett eget bord, men min bok. Även här knöts nya kontakter och bekantskaper över boksamtal och swishande fram och tillbaka pga att tjänsten låg nere.

På kvällen var det branschmiddag med trolleri. Härlig blandning vid bordet med mig själv som aspirerande författare, en egenutgivare, en utgiven via hybridförlag, en via traditionellt förlag och dessutom en lektör och en grafisk formgivare som gör bokomslag. Fantastiska människor med olika erfarenheter.

Och så idag testade jag på det här med att fotograferas. Vi åkte ut till en sjö i närheten och hade en liten fotosession. Och vet ni, det var så himla roligt!! Jag kan definitivt tänka mig att göra det här igen.

Nu när jag sitter här med min kaffe och lunch, funderar jag på de här tankarna om att jag lekt författare, att jag tränat inför vad som en dag kanske komma skall. Och vet ni vad? Visst har jag tränat, satt mig i situationen för att jag vill se vem jag är i sammanhanget, hur jag agerar, hur jag vill agera. Jag har aktivt valt att omge mig med skrivande personer, i ett skrivande sammanhang för det är den jag vill vara, den jag är. Vet ni vad det kallas? Målmedvetenhet. Jag har inte lekt, jag har varit den där författaren. Jag är författaren. Det är det här jag ska göra, så är det bara. På ett eller annat sätt kommer det att bli verklighet, det bara är så. För när det känns så här i kroppen, då är det bara rätt.

Vad som helst kan hända

Det är faktiskt så det känns, trots ett tack men nej tack idag:

Jag har i dag tagit upp ditt manus på vårt utgivningsmöte och vi har tyvärr bestämt oss för att tacka nej. Vi har helt enkelt alldeles för tajt bland kriminalromanerna. Jag tror att du kommer att finna ett förlag. Du är väldigt begåvad och jag önskar dig stort lycka till!

Så var det med det. Men, nej, jag är faktiskt inte helt deppig. Det här är den förläggaren som har hjälpt mig utveckla manuset till vad det är idag. När jag tänker tillbaka på vad jag skickade till hen för snart ett år sedan är det bara så uppenbart vilken resa manuset gjort. Jag hade aldrig kommit dit det är idag om hen inte tagit sig tid att komma med feedback, tid att läsa igenom det och tid att skicka det till lektör.

De ord hen dessutom skickar med, att jag är väldigt begåvad, är verkligen något jag kommer ha med mig framöver. Att just den här personen, som jag vet är ett namn att räkna med, som är oerhört kunnig och efterfrågad, tycker att jag är begåvad, är riktigt häftigt.

Det ger hopp. Hopp om att jag antingen kommer att bli utgiven av ett annat förlag (så skönt att jag skickat till fler den här gången) eller att jag kommer att bli utgiven med en annan berättelse. Jag kommer definitivt inte att ge upp och just nu känns det ändå som att vad som helst kan hända!

Milstolpe

Nu är manuset hos ytterligare fem förlag. Det här är stort, jättestort! Jag har skickat in mitt manus till förlag!

Wow, wow, wow!

På något sätt måste detta firas, för det här är verkligen en milstolpe. En väldigt stor milstolpe. Det ska blir så intressant, roligt och läskigt att se vad Vanja får för respons där ute i den riktiga världen.

Och hjälp, nu ska boken bedömas igen, läsas för första gången av granskande, kritiska ögon. Herregud, hur ska jag överleva detta?

Och så kommer så klart det berömda tvivlet. Tänk om de inte gillar den? Om det inte blir något alla med den? Men i det här läget är det bara att mota bort de tankarna. Det är ingen idé att lura ner mig dit, ner i den där bottenlösa gropen. Nej, lyfta blicken, se på vad jag åstadkommit under de här åren.

För två år sedan fanns inte ens Vanja i mitt medvetande och nu är hon ute och flyger, testar sina vingar. Nu är det dags för henne att visa vad hon kan!

Hos Förlaget

Nu är manuset skickat till den där Förläggaren igen. Ska bli väldigt spännande att höra vad hen tänker den här gången.

Jag är i alla fall supernöjd med min omskrivning. Jag tycker att manuset håller ihop på ett bättre sätt, att det har lyfts ytterligare några snäpp. Och slutet är riktigt bra (har ni hört det förut?)

Jag är nu helt slut i huvudet, alldeles tom och grötig. Ändå har jag kikat på det första (eller är det femtioelfte?) utkastet till ett följebrev. Har ändrat lite, filat och skickat till min kära Anneli för hjälp. Vad skulle jag göra utan henne?? Nu ska det nog få vara någon dag, innan jag kikar på det igen, filar lite till och skickar manuset ut till fler förlag. Och det känns faktiskt ganska läskigt.

Förläggaren har ju läst några gånger nu och jag vet att hen gillar mitt sätt att skriva (hurra!!) – det enda jag funderar på är ju hur många gånger hen ska orka komma med feedback innan det är ”tack och hej”, på riktigt. Men att skicka in till nya förlag, personer som inte läst innan och ska bedöma… det är läskigt.

Har du skickat in till förlag? Tyckte du det var läskigt?

Hybris

Tvivel och hybris, det är skrivandets (ja heja arbetslivets och kanske livets) ständiga bergochdalbana. Idag har jag hybris.

Efter några dagar då huvudet inte varit med riktigt på grund av magsjuka eller något ditåt, har jag återupptagit genomläsningen av I skuggan av döden. Visst har jag ändrat lite, hittat små saker som jag behöver lägga in längre fram, men på det hela taget är det jättebra, faktiskt.

Jag har kommit halvvägs och alltså (bland annat) presenterat och fördjupat mina karaktärer, intrigen och konflikterna. Och det har jag verkligen lyckats med. Är så himla glad att jag fick tips från Förläggaren om hur jag skulle förändra utifrån dramaturgin, för det här blir, som sagt, jättebra.

Så tycker jag i alla fall nu. Återstår att se om känslan finns kvar när jag läst resten… och när det väl börjar trilla in refuseringar från förlagen. Men, det är ingen idé att tänka på det nu. För i det här hybrisläget finns det ju inte ett förlag som skulle refusera den här pärlan!

Hur många gånger är en färdig?

NU är jag nästan klar. Det har jag sagt i ett år snart, tror jag. Nu kan det inte hända så mycket mer.

Ojojoj, vad fel jag haft! När jag jämför mitt manus idag med hur det var för ett år sedan så är det stoooor skillnad. Verkligen! Grunden finns där, karaktärerna och språket. Men det har utvecklats på, jag vill ändå säga, alla plan. Storyn är väl det som förändrats mest och jag tror jag är inne på fjärde eller femte versionen sv slutet.

Tur att jag har stått ut, jobbat på och kämpat vidare. Lyssnat. Annars hade berättelsen om Vanja aldrig blivit så här bra. Aldrig.

Och nu är jag snart klar, igen. Den här gången så pass färdig att jag ska skicka ut den till fler förlag. Det ”gamla” förlaget kommer att få manuset om bara ett par dagar medan jag filar på följebrevet som ju ska skickas med till de andra.

Sedan återstår mer väntan. Och vad som än händer, tror jag att det kommer bli fler versioner av I skuggan sv döden innan ni kommer att se den som färdig bok. För det vet jag i alla fall, på ett eller annat sätt kommer den finnas.

Feedback rullar in som den ska…

Testläsarna börjar bli klara och jag får så otroligt bra feedback! Det är mycket som är positivt, som det ju är roligt att få. Och viktigt, annars vet jag inte hur jag skulle orka. Men det viktigaste är ju ändå den konstruktiva, den utvecklande. Och det har jag också fått.

Snabbt förstod jag att jag måste jobba mer med slutet (vilket ju ör extra roligt eftersom jag var så nöjd med det för bara en vecka sedan). Det har jag i alla fall skrivit om nu, eller kanske snarare skrivit till. Det fick för snabbt, hastades förbi och ja, det förstår jag ju att det inte blir bra (men kunde jag se det själv? Nix pix…).

Nu återstår att fila på Reza, polisen. Jag behöver balansera honom lite. Sedan har jag ett stickspår att lyfta fram lite mer, en person som ska ta ett litet kliv fram och en viktig mening att fundera på ett extra varv. Det är jag inte så orolig för. Det kan jag fixa och det kan bli bra. Riktigt bra.

Och dessutom har jag några testläsare kvar, två som får läsa med det nya slutet. Det blir ju sjukt spännande!

Det viktigaste av allt är att jag tror att jag fått ihop helheten, att den inte spretar riktigt lika mycket nu. Och det, tror jag, var det jag ville åstadkomma med omskrivningen till stor del.

Nu väntar ett par veckors redigeringsarbete innan det är dags för det stora klivet, att skicka manus till fler förlag!