Att våga tro på mig själv, mitt skrivande och historien om Vanja har gjort att jag vågar ta plats, vågar ställa frågan.

Igår var det dags igen. Jag frågade en av de två agenturer som fortfarande inte återkopplat (läs refuserat) om de vill läsa det omarbetade manuset. Detta var svaret jag fick:

Hej Stina, 

Åh, ja! Gärna! Förlåt att det har dröjt med svar, vi har manusmöte nästa vecka och hoppas kunna ge besked efter det. Du får gärna skicka den omarbetade versionen så snart du kan!

Så nu har jag skickat in den nya versionen och hoppas igen. Upp och ner, upp och ner. Bergochdalbanan tar nog aldrig slut. Och, jag antar att det är en del av charmen. Så, håll tummarna, igen.