Bergochdalbana – fortfarande

Det här med omslag visade sig vara en större bergochdalbana än vad jag förväntade mig. Eller, nej, egentligen handlar det inte om omslaget – allt med omslaget är riktigt riktigt bra! Det handlar om mig och mina känslomässiga förväntningar.

När jag blev antagen matchade känslan med den förväntan jag hade ganska bra. Jag grät ju till och med lyckotårar när jag fick mitt första positiva mail. Men, kom jag på nu, när kontraktet kom och jag skulle skriva på var jag tvungen att gå en promenad och samla mig. Suga på känslan och ladda positiv energi. Det hade jag faktiskt glömt.

Den här gången handlade det som sagt om omslaget. En rätt stor sak tycker jag, utseendet på min bok. Jag höll andan när jag öppnade skissen och jag blev alldeles tom. Det blev för stort! Och så kände jag samtidigt allt, på en och samma gång. Det var en väldigt konstig känsla och jag hade nog svårt att förstå och greppa om alla känslor som både virvlade och var alldeles stilla. Sedan dess har det varit känslosvallingar i alla riktningar. Som tur är verkar jag ha en tålmodig förläggare (hoppas jag).

Som jag redan skrivit handlade det inte så my ner om själva omslaget. Jag älskar färgerna, stämningen och hela känslan. Vad detta egentligen beror på tror jag handlar om just den här förväntan om vad jag borde och vill känna och den där distansen som jag nämnde i inlägget tidigare. Det här är en av de första tolkningarna på mitt manus och det har jag ingen kontroll över. Jag har haft tankar och visioner som vi har pratat om, men jag har inte varit med i skapandet. Så plötligt finns det bara där och berättar att ”det här är din bok”. Med min titel och mitt namn. Som sagt, så länge texten är ett manus är det mitt, men nu börjar det bli bok och frigör sig från mig. Det låter så flummigt, men det här är ju en del av hela separationen. Den ska ju få liv genom andra och det här visar bara att den redan har börjat få det.

Jag tror också att det handlar om att det blir verklighet. Att snart FINNS boken som jag har kämpat för så länge nu. Och jag kan inte riktigt förstå det. Det blir för stort liksom. Och så handlar det nog också just om det här med att släppa taget. Jag har kanske varit så upptagen av mig själv och att jag nu ska vara författare att jag inte tänkt på bokens tillblivelse på det här sättet tidigare.

Nu har jag i alla fall landat lite mer (tror jag). Jag har klippt till omslaget och satt det över en annan bok för att se hur det kan bli på riktigt och då sög det till i magen. Herregud, det här är min bok! Och då vänder den där bergochdalbanan uppåt igen och jag får bara hänga med. Och lära mig på vägen. För det här hoppas jag verkligen att jag ska få göra fler gånger! (Och jag längtar verkligen tills jag kan visa dig omslaget när det väl är klart!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s