Nu är Nu dör vi hos de två förläggarna som jag haft kontakt med. Följebrev ska filas på och efter julledigheten kommer det att skickas ut till fler. Och ja, det är verkligen ”äntligen”. Som jag har jobbat med det här manuset och som jag har tvivlat, varit nere i djupa svackor och känt att nej, det blir inget manus. Senast några timmar innan jag skickade in, var jag nära att ge upp (fast bara nära). När jag sedan skummade igenom manuset på morgonen innan jag tryckte på knappen, kunde jag ändå tycka att det här är riktigt bra. Så skönt!

Den här processen har gjort mycket med och för mig. Jag har aldrig grävt så djupt, varit så långt nere och ifrågasatt mitt mål med författarskapet som jag, om än under korta stunder, har gjort det här året. Det har också gett en viss ödmjukhet inför vad som skulle kunna vänta om jag någon gång blir antagen.

Att få tillbaka ett manus fullt med kommentarer, högt och lågt, med förbättrings- och utvecklingsförslag är otroligt värdefullt, men också otroligt tufft. Jag har fått en liten inblick i att jag, så många gånger, kommer att känna mig fruktansvärt dålig, men efter det här vet jag också att jag kommer att ta mig igenom det. Dessutom har jag lärt mig massor om vändpunkter och skrivandets hantverk som jag kan ta med mig in i nästa process.

Men först ska jag vara ledig, njuta och bara slappa. Och läsa! Men något som slår mig så här dagen efter inskick är ändå tomheten. Vad ska jag göra nu? Den tomheten gör mig ändå glad, för då vet jag att jag snart kommer att skriva på något nytt, trots allt.