Funderingar om nästa steg

Idag har dagen kommit då det inte finns något hopp om att Vanja ska antas av förlag. Det är mer ett konstaterande, inte en besvikelse (i alla fall inte en avgörande sådan), definitivt inte ett misslyckande. Frågan är bara, vad blir nästa steg, för just det manuset?

Är det att ge ut själv/via hybrid? Tro på att Vanja hittar läsare (vilket jag någonstans ändå gör), tro på att jag orkar göra det. Tro på hela serien? Jag hade en så fantastisk lunch med Anna Ihrén, författare till serierna Morden i Smögen och Jubileumsserien, som startade som egenutgivare. Hon fick det att låta så enkelt och så självklart. Vill jag ge ut Vanja? Ja. De flesta författare börjar som egenutgivare eller med hjälp av hybrid. De allra flesta. Jo, hon har en poäng… När jag kom hem tog jag kontakt med Visto som svarat positivt på mitt manus och nu ligger ett prisförslag i mailen.

Eller, är det att skriva om? Ska jag lyssna på de förlag/agenturer som inte ”köper” det övernaturliga? Till och med lyssna på mig själv, för det var tydligt när jag skulle berätta för Anna om Vanjas ”egenheter” att de kanske inte håller – och kan jag själv inte stå för det, hur ska jag då kunna sälja det? Så, ska jag ta bort den delen, skriva en ”vanlig” deckare med utgångspunkt i Leksand? Föra samman två manus och skapa serien Morden i Leksand – Siljannoir (älskar genren som Anna kom på till mig)? Skicka in och ge det ett nytt försök? När jag kom hem från lunchen, kopierade jag Det gamla manuset, tog bort Vanja och började skriva in den nya karaktären.

Eller har det här manuset sin plats i byrålådan? Hur envis ska en vara? Jag har lärt mig så sjukt mycket genom att skriva det här manuset, sjuuukt mycket! Och det märks när jag sitter med det nya. Jag tycker, än så länge, att det följer en dramaturgisk kurva på ett sätt jag inte förstod hur jag skulle göra förr. Det är inte alls (återigen än så länge) lika stora omskrivningar som behövs nu som med Vanja. Så visst har jag lärt mig, särskilt i kontakt med förlaget.

Det här funderar jag på när jag inte går igenom det nya manuset. Funderar och funderar. Å ena sidan, å andra sidan… Jag kanske testar på alternativ två och känner lite på hur det blir, men jag kommer inte fatta några större beslut förrän det nya har fått svar från Förläggaren (som redan förvarnats om att det kommer) och agenturen som skickade en väldigt positiv refus förra gången. Planen är att skicka in till dem i maj, så jag har gått om tid att tänka och fundera. Och fundera, och fundera.

Det finns ett råmanus!

För en och halv månad sedan drömde jag att det sprang in en man i vårt hus när vi satt och åt, efter honom kom en annan man, med tom blick och en pistol i handen. Jag kastade mig över bordet och tryckte händerna över dotterns öron. Såg in i hennes vettskrämda blick och tänkte ”Nu dör vi”.

Det här, med vissa modifieringar, är öppningsscenen i manuset. Jag kunde inte släppa den här familjen och tanken ”vad händer sen?”. När jag började skriva var det den tanken som drev mig. Jag visste en detalj i mittscenen, en viktig detalj, jag visste känslan i första halvan och jag visste att andra halvan skulle bli spänning. Resten hade jag ingen aning om.

Under tiden jag skrev utforskade jag också berättelsen. Ganska snart förstod jag ju också att frågan ”varför” skulle vara central. Varför hände det? Och varför drabbades just den här familjen? Jag upptäckte kopplingar mellan olika personer, skeenden som måste höra samman. Frågor dök upp som krävde svar.

När jag kom till mittpunkten blev det också tydligt för mig hur det skulle sluta. Frågan var nu, hur skulle de komma dit? Och ju mer jag närmade mig slutet, desto mer orolig blev jag. Skulle det hålla? Det fanns bara ett svar på det – det beror helt och hållet på hur jag skriver det. Ingen press här inte.

Till slut stod jag där, på sista trappsteget. Nu var det dags att ge berättelsen ett värdigt avslut. Jag tog ett djupt andetag och dök i. Jag följde historien och karaktärerna som befolkade den. Såg hur min huvudkaraktär klev fram, tog kommandot och överraskade mig. Slutet blev värre, tog det hela ett steg längre, än vad jag tidigare trott.

Och nu har jag landat. Skickat iväg de karaktärer som finns kvar på nästa steg i livet. För mig återstår att gå igenom storyn, se så den håller ihop hyfsat, innan jag kan kalla det ett första utkast. Sedan ska det filas, klippas, putsas och rivas för då börjar redigeringen där vad som helst kan hända.

Men just idag ska här firas, för idag finns en början, en mitt och ett slut, idag finns ett råmanus!

Slutet

Har dragit mig lite för att påbörja sista fjärdedelen i det nya manuset. Det som är slutet, där läsaren (och jag själv) får reda på hur det ligger till. Inte för att jag inte vill skriva det eller för att jag inte vet vad som ska hända, utan för att det hänger så mycket på hur jag skriver det.

Det måste vara trovärdigt på det sätt att det inte kan ifrågasättas eller bli ett antiklimax, det får inte kännas ditkastat och desperat, utan ska vara logiskt och samtidigt överraskandena. Lätt, inte sant?

Jag har haft lite svårt med slut tidigare och i I skuggan av döden fick jag ändra det hur många gånger som helst. Därför hoppas jag, hoppas jag verkligen, att jag får till det den här gången. Ja, jag är faktiskt lite nervös. Det är nog därför jag dragit mig.

Nu har jag i alla fall börjat. Och än så länge, efter ett par tusen ord, känns det bra. Avslöjanden sker redan samtidigt som läsaren förstår att det kommer mer. Det är inte en helt trygg plats vi befinner oss på och det tror jag ändå framgår. De som bor här, vet saker som huvudpersonen inte vet men läsaren förstår också att vi kommer få reda på det.

Jag tycker också att det är spännande. Jag vet ungefär vad som ska hända, men inte hur och inte riktigt i vilken ordning. Jag kommer på saker under hand och antecknar i ett dokument vid sidan om. Ibland är det något som kommer ske längre fram, ibland något som behöver komma in redan tidigt i berättelsen. Och så håller jag på. Skriver och upptäcker på samma gång.

Och det pirrar inom mig, det gör det. Det är så jag vet att jag är på rätt väg, att slutet kommer att falla på plats. Och medan jag skriver, längtar jag efter att få läsa hela historien, att få ta del av helheten på ett sätt som är omöjligt att göra under skrivandets gång.

Men först, måste jag skriva slutet. Och nu är det inte motigt längre, inte (alltför) nervöst. Nu är det nästan bara spännande.

En lättare söndag

Den här söndagen känns det lättare. Inte för att förlaget har svarat eller för att jag inte tänkt på det, utan för att mitt nya manus verkligen griper tag i mig.

Veckan som gått har varit en riktig berg-och-dalbana. Jag gjorde något som jag inte brukar, jag gick tillbaka och läste igenom det jag skrivit. Cirka 25000 ord som jag tänkte nog var ganska bra ändå. Och det började på topp. De två första kapitlen var jag nästan förvånad över. Wow, de var ju riktigt riktigt bra! Sen kom det där andra. Lite platt, konstigt flow. Hoppigt och hackigt. Hm, det kanske inte var så bra i alla fall… men så glimtade det till på sina ställen då jag verkligen kände för mina karaktärer. Jo, men någonstans kanske det ändå finns en bra grund?

När jag närmade mig slutet av det jag skrivit började jag ångra att jag gått tillbaka. Varför skrev jag inte bara på när jag hade flow? Ska jag sitta och tvivla på mig själv resten av manuset nu? Hur kul blir det? Men så kom jag dit, där jag slutat skriva och jag kunde bara jacka i, fortsätta flyta vidare. Och det gjorde jag, flöt och skrev. Hängde med. För nu har jag kommit till spänningsdelen. Här har jag redan kommit på, i stort i alla fall, vad som ska hända. Men jag vet inte riktigt hur eller hur reaktionerna blir emellan.

Nu har jag landat på jämna 40.000 ord och stänger ner datorn. Jag har kommit en bra bit in i det första utkastet som jag hoppas ska landa på någonstans mellan 60.000 och 70.000 ord. Och jag är så uppe i händelsekedjan nu. Det är många bitar som faller på plats, både i tanken och i texten. Och det är så kul att skriva, att bara låta det flöda.

Och nu ser jag fram emot veckan som kommer. Ingen ångest över väntan, inga tvivel om det här håller. Bara lust och längtan att få fortsätta skriva. Som jag längtar efter att få ha storyn på plats, fila och få den att glittra. För, så känns det i alla fall den här kvarten, den här berättelsen är riktigt bra!

Kanske den här veckan?

Hur många söndagar har jag inte tänkt så nu? Måndag i morgon igen och kanske, kanske är det här veckan de hör av sig, på ett eller annat sätt.

Men vet ni, nu börjar jag bli trött på att tänka så. Och ändå gör jag det, igen och igen. Trots att jag har sånt flow och fokus på det nya manuset och trots att jag har bestämt mig för att höra av mig om en månad. Men kroppen reagerar ändå.

Varje söndag, när tanken fladdrar förbi, drar magen ihop sig. Det suger till och för en sekund finns tanken där. ”Tänk om”.

Men det tar, att varje söndag tänka så, även om det bara är för en sekund. För den där sekunden stannar kvar, klamrar sig fast och vägrar släppa taget. Hur mycket jag än trycker bort den, så finns den där. Under ytan. Lockar och kallar. Och tar energi.

Så med det sagt, snart dags för ännu en vecka. Och den här söndagen blev det lite mer än en sekund som ägnades åt den där förbjudna men ack så ljuva tanken.

Tänk om.

Den nya berättelsen tar form

Idag har jag haft en ledig dag. Underbart att kunna unna mig det ibland. Jag hade faktisk inte tänkt skriva så mycket, men tror du att jag kunde hålla mig borta? Nix.

Förutom att jag passerat 20.000 ord totalt (jippi!), skrivit mina tusen ord (och mer därtill) kom slutet till mig. Japp, helt plötsligt var det där. Så nu vet jag vart jag är på väg och många av delarna som ska hända framöver.

Det är ganska häftigt att det trillar in idéer och tankar allt eftersom. Hur det nystas upp medan jag skriver. Det finns fortfarande en hel del jag inte vet och det är väl en del av charmen med skrivandet, att inte veta precis allting, tycker i alla fall jag. Och kanske svarar jag inte på allt i första utkastet, men då finns ju alltid redigeringsfasen.

Just nu längtar jag verkligen efter att få skriva resten. För jag vet inte än om det jag tänkt mig håller hela vägen ut. Allt beror på hur jag kommer att skriva det. Men, det pirrar i hela kroppen när jag tänker på boken, på berättelsen och vägen till slutet. Jag vill ju veta vad jag kommer att stöta på!

Hur mycket planerar du innan du skriver?

Vad händer imorgon?

Jag har, ett kort tag nu, skrivit på en ny idé medan jag väntar på svar från de resterande förlagen. En spänningsroman om hur ett grovt brott kan påverka en familj.

Den här gången har jag inget planerat, i princip. Jag vet öppningsscenen (som kom till mig i en dröm), jag vet känslan jag vill gestalta i första delen, andra delen blir spänning och så ska det hela knytas ihop i slutet. Så nej, ingen större planering att tala om.

Efter att jag inspirerats av författare på både feelgoodfestivalen (Åsa Hellberg) och bokmässan (Kristina Ohlsson och Camilla Steen), skriver jag tusen ord per dag, måndag till fredag. De skriver två tusen, men jag vill inte pressa för mycket. Och för mig funkar det här jättebra!

Nu har jag kommit 16000 ord in i manuset och vet ni, jag fullkomligt älskar det här sättet att skriva! Varje dag får jag reda på nya saker om mina karaktärer och hur det eventuellt kan hänga ihop. Jag har förstått att det finns en koppling mellan två stycken, en viktig sådan men än så länge vet jag inte vad den är. Jag har en del tankar om vad som ska hända, men jag vet fortfarande inte varför det här brottet har begåtts eller vem som har gjort det. Även här finner jag lugn i att Camilla Steen inte visste hur hennes bok ”Staden” skulle sluta förrän hon skrev just slutet. Och därför tror jag också, nej jag är övertygad om, att det kommer att falla på plats förr eller senare.

Idag kunde jag inte sluta vid tusen ord, så det blev 1600 istället. Och jag ser redan fram emot imorgon. För imorgon ska min huvudkaraktär (som av en händelse också heter Camilla) öppna en låda. En viktig låda. Och det ska bli såå spännande att se vad som finns inuti den!