Bokmässan 2021

Årets bokmässa var ingen vanlig mässa, varken för mig eller för de andra som var där. dels var det inga montrar, inget myller och inget fullsmockat mässgolv. Däremot var det scenframträdanden, författarmöten och mingel. Och för mig var det första mässan som antagen författare, ett sorts mellanår mellan aspirerande författare och utgiven författare. Några höjdpunkter är definitivt värda att nämnas extra.

Mitt förlag! Jag och Bokfabrikens marknadsföringsansvariga hade bestämt träff på fredagen och hon är verkligen en fantastisk person det lilla jag har sett av henne. Hon är avslappnad, kunnig och ser till att jag är med. Hon är tydlig, social och väldigt lätt att tycka om. Spontan, har massor att göra men känns inte alls stressad utan kommer fram och pratar när hon ser en. Så otroligt glad att jag får jobba med henne.

Jag har också suttit ner och pratat en hel del med min förläggare som också är jättebra att ha att göra med. Jag fick bland annat höra när han beskrev mitt manus för några andra författare och blev väldigt glad över det jag hörde. Vi har pratat om omslaget och vi har pratat om helt andra saker. Det känns helt rätt!

Hela förlaget känns väldigt bra, avslappnat och proffesionellt. Jag känner mig verkligen sedd där och det betyder mycket för mig. Trygg och hemma på ett sätt som jag inte trodde att jag skulle göra och som jag inte ofta gör.

Allt underbart snack! Alla vänner, nya bekanta och ansikten från Instagram som plötsligt blev levande. Det är det här som verkligen gör mässan till vad den är. Att vara på väg från lobbyn till rummet och stanna upp flera gånger för att prata med någon skrivande eller läsande bekant är en känsla som är svårslagen. Att sitta i baren och småsnacka till höger och vänster med både den ena och den andra och att på förlagsmiddagen bli lovad att bli omhändertagen av de andra författarna och introduceras till förlagsvärldens är fantastiskt roligt och inspirerande.

Ja, det går räcka som sammanfattning för det här året tror jag. Tankarna snurrar fortfarande i huvudet och tröttheten har haft ett grepp om mig hela dagen. Imorgon kommer ett poddavsnitt med Bokmässespecial där jag och Anneli pratar mer både om mässan och den ständiga bergochdalbana det skrivande livet är.

Ett är i alla fall säkert och det är att nästa år kommer besöket på Bokmässan att vara ännu mer intensivt, roligt och häftigt och jag längtar redan!

Bergochdalbana – fortfarande

Det här med omslag visade sig vara en större bergochdalbana än vad jag förväntade mig. Eller, nej, egentligen handlar det inte om omslaget – allt med omslaget är riktigt riktigt bra! Det handlar om mig och mina känslomässiga förväntningar.

När jag blev antagen matchade känslan med den förväntan jag hade ganska bra. Jag grät ju till och med lyckotårar när jag fick mitt första positiva mail. Men, kom jag på nu, när kontraktet kom och jag skulle skriva på var jag tvungen att gå en promenad och samla mig. Suga på känslan och ladda positiv energi. Det hade jag faktiskt glömt.

Den här gången handlade det som sagt om omslaget. En rätt stor sak tycker jag, utseendet på min bok. Jag höll andan när jag öppnade skissen och jag blev alldeles tom. Det blev för stort! Och så kände jag samtidigt allt, på en och samma gång. Det var en väldigt konstig känsla och jag hade nog svårt att förstå och greppa om alla känslor som både virvlade och var alldeles stilla. Sedan dess har det varit känslosvallingar i alla riktningar. Som tur är verkar jag ha en tålmodig förläggare (hoppas jag).

Som jag redan skrivit handlade det inte så my ner om själva omslaget. Jag älskar färgerna, stämningen och hela känslan. Vad detta egentligen beror på tror jag handlar om just den här förväntan om vad jag borde och vill känna och den där distansen som jag nämnde i inlägget tidigare. Det här är en av de första tolkningarna på mitt manus och det har jag ingen kontroll över. Jag har haft tankar och visioner som vi har pratat om, men jag har inte varit med i skapandet. Så plötligt finns det bara där och berättar att ”det här är din bok”. Med min titel och mitt namn. Som sagt, så länge texten är ett manus är det mitt, men nu börjar det bli bok och frigör sig från mig. Det låter så flummigt, men det här är ju en del av hela separationen. Den ska ju få liv genom andra och det här visar bara att den redan har börjat få det.

Jag tror också att det handlar om att det blir verklighet. Att snart FINNS boken som jag har kämpat för så länge nu. Och jag kan inte riktigt förstå det. Det blir för stort liksom. Och så handlar det nog också just om det här med att släppa taget. Jag har kanske varit så upptagen av mig själv och att jag nu ska vara författare att jag inte tänkt på bokens tillblivelse på det här sättet tidigare.

Nu har jag i alla fall landat lite mer (tror jag). Jag har klippt till omslaget och satt det över en annan bok för att se hur det kan bli på riktigt och då sög det till i magen. Herregud, det här är min bok! Och då vänder den där bergochdalbanan uppåt igen och jag får bara hänga med. Och lära mig på vägen. För det här hoppas jag verkligen att jag ska få göra fler gånger! (Och jag längtar verkligen tills jag kan visa dig omslaget när det väl är klart!)

Omslag!

Igår kom mailet med första omslagsskissen! Herregud vad konstigt det var att se det. Så svårt att ta in att det är ungefär så här boken ska se ut, att se mitt namn där. På ett omslag!

Det var liksom overkligt på ett nytt sätt, som om det finns en så tydlig distans mellan det omslaget och min text och det blev så tydligt att så länge det är ett manus jag håller på med, så är det mitt. Och när det väl blir en bok av det hela, då är det inte längre mitt. Då lever det sitt eget liv och blir till hos läsaren.

Jag och förläggaren har mailat lite fram och tillbaka kring några tankar och jag har sett några andra skisser också som hjälpte mig att se vad jag tyckte om vissa detaljer. Nu är tankarna vidarebefordrade till formgivaren igen och nu får jag vänta, igen. Det ska bli så roligt att se hur det ser ut nästa gång, särskilt nu när jag vet hur bra det redan är.

För jag kan redan nu säga att jag kommer att bli så nöjd! Omslaget är redan fantastiskt fint och den rätta känslan finns definitivt där.

Så här nära en bok har jag aldrig varit förut. Det finns (nästan) ett omslag!

Tillbaka!

Ojoj, nu var det längesedan jag skrev! Det har hänt så mycket sedan sist och samtidigt är det bästa fortfarande framför mig.

De viktigaste som hänt sedan sist är att jag har träffat förläggaren, skrivit om en del av Nu dör vi och dessutom har jag träffat förlaget på en förlagsmiddag på Stockholms bokhelg. En snabb genomgång av de här tre delarna kommer här:

Jag har träffat förläggaren: ja, så är det ju förstås. Innan midsommar hade jag och Henrik (som han heter) ett digitalt möte där han ställde frågor om hur jag tänkte kring vissa delar i manuset och vad jag tänkte om att ändra vissa delar. Han pratade om huvudkaraktären Camillas bakgrund som skulle kunna ändras på ett sätt som öppnar upp för en serie, om att göra en karaktär till två och att försöka fördjupa de viktigaste karaktärerna lite mer.

Jag har skrivit om en del av Nu dör vi: När jag och förläggaren lagt på gick jag direkt ner till min sambo och diskuterade bakgrunden. Ett rungande ja kom det från honom och jag spann vidare. Hela vägen till en lösning somnat själv tycker är jättespännande! I skrivande stund har jag just skrivit ner en grov idé för en hel serie på sju böcker. Kanske blir det aldrig av, men jag tycker ändå att det är både kul och spännande.

Att fördjupa karaktärerna är inte helt lätt, så det ska bli spännande att se hur jag och redaktören jobbar vidare med det, precis som med att särskilja de två karaktärerna som tidigare var en. För nu är manuset hos redaktören och väntar på att bli läst. Sedan drar arbetet igår på allvar. En hisnande känsla!

Jag träffade förlaget: Stockholms bokhelg ordnades för första gången i år i slutet av augusti. Mitt förlag bjöd in till förlagsmiddag och eftersom jag har bestämt mig för att ta varje tillfälle att njuta och ”vara” i författandet, bestämde jag mig för att åka upp till Stockholm. Vilken härlig helg det blev! Jag passade på att lyssna på några författarframträdanden och träffade flera författarvänner till på köpet. Så roligt att få vara i sammanhanget igen! Och på fredagskvällen var det så förlagsmiddag. Det var så roligt! Jag kände mig så väl omhändertagen och välkomnad av all på förlaget och dessutom fanns det även här flera författare som jag känner via sociala medier och några nya bekantskaper på det. Så roligt! Däremot behöver jag träna på att själv landa i att jag nu är författare och att jag hör hemma här, för det gör jag verkligen.

Vad händer nu? Det är en bra fråga. Just nu skriver jag på uppföljaren, inväntar redaktörens initiativ och låter hjärnan rusa i omgångar. Manus, omslag, uppläsare, nya idéer och så börjar det om. Det är så mycket roligt på gång!

Det nya normala

Vardagen har lunkat på här så smått. Jag och min sambo jobbar hemifrån, jag tar mina lunchpromenader och skriver så fort tillfälle ges. Upprymdheten över att ha blivit antagen har lagt sig och tanken på att det ska bli en bok har också hittat sitt ställe och lagt sig till rätta.

Nu kommer istället nästa tanke då och då. Andra ska läsa det jag har skrivit och bedöma, recensera och kasta ut sin åsikt rakt ut i ingenting. Och där finns jag och kommer fånga upp den på studs. Kommer boken sågas, hyllas eller blir det en snabb tummeupp för att sedan glömma och gå vidare? Trots att det är ett helt år kvar innan boken kommer ut, kommer jag på mig själv med att bli skräckslagen vid blotta tanken på att den skulle floppa totalt. Sedan lugnar jag mig. Det kommer med all säkerhet finnas några som tycker att den kommer vara riktigt bra. Eller?

Det här med långsiktighet och hållbarhet i det jag ska göra framöver har blivit något jag funderar allt mer på. Hur ska jag förhålla mig till tyckanden? Hur ska jag lägga upp mitt skrivjobb för att både orka och hinna och dessutom fortsätta att tycka att det är så roligt? Vad är ekonomiskt den bästa lösningen för mig? Det finns många funderingar och jag tror att det är bra att jag har börjat tänka på det här redan nu.

Dessutom har jag ju börjat med mitt nästa manus och redan kommit så långt att det finns ett grovt (väldigt grovt) råmanus. Det känns jättekul att ha kommit så långt redan nu och känna att det finns något mer efter min debut. Jag får se när min förläggare ska få läsa och vad han kommer att säga då, men det känns åtminstone väldigt roligt att ha en förläggare att skicka det till (så småningom).

Börjar också se framemot att läsa Nu dör vi igen (ja, lite bävan finns det allt ändå). Jag har inte tittat på den sedan i mitten av december så det blir kul(?) att öppna dokumentet och se vad det är jag fått ihop egentligen. Men först blir det lite mer jobb med manus två och om några veckor är det dags att ta upp det som blir min debut.

Vad händer nu?

Nu börjar det sjunka in och jag har nog börjat landa i att det ska bli en bok av det manus som jag kämpat så med. Det är några saker som gör att det är tydligt att något faktiskt har hänt i mitt liv, något stort – en vändpunkt.

Först och främst pirrar det till i hela kroppen varenda gång det går upp för mig att jag är en författare nu, inte en aspirerande författare som jag varit i flera år utan nu är jag författare. Enligt vissa ska man ha gett ut två böcker innan man får kalla sig det, men enligt mig är jag författare. Och en himla glad och stolt sådan.

Det andra som har hänt är att jag startat upp mitt företag. En av de gångerna när jag var som djupast nere i tvivlet förra året, köpte jag en anteckningsbok med texten Flodén Writing skrivet på framsidan. Innan dess hade jag inte ens vågat tänka tanken att jag en dag kanske skulle starta ett företag men just då var det det mest konkreta jag kunde göra för att för mig själv kunna säga att jag gör vad jag kan för att nå mitt mål – köpa en anteckningsbok med det tänkta företagsnamnet på OCH börja lära mig om hur det går till att starta ett, vilken typ av företag det skulle vara och så vidare. Och nu står jag här med mitt alldeles egna företag – Flodén Writing AB – och det känns så häftigt!

Det tredje är att jag har fått en förläggare och en redaktör. Wow! Så häftigt att veta att de ska läsa, att vi ska ha möte och prata om vad jag behöver jobba med. Det är verkligen stort! Nu dör vi ska läsas på djupet och diskuteras och bli så bra det bara kan. Första steget för att det verkligen ska bli en bok är påbörjat.

Så vad händer nu? Jo, jag jobbar på med nästa manus, jag utbildar mig i företagandet och jag njuter. Det gör jag faktiskt. Njuter.

Antagen!

Det hände till slut! Det gjorde verkligen det! 2022 kommer Nu dör vi ut på Bokfabriken!

Och fort har det gått! 19 januari skickade jag in manuset till dem, på måndagen hörde de av sig och sa att de läste med intresse och dagen efter, alltså när manuset vara varit hos dem en vecka, kom mailet:

Hej igen Stina!
Vi har nu läst och diskuterat och vill erbjuda dig ett avtalsförslag (se bifogat) för alla format.

Återigen kom tårarna och först nu kan jag läsa den där meningen utan att bli alldeles överväldigad. Jag tackade inte ja direkt men lät dem förstå att jag blev väldigt glad över erbjudandet. Under veckan kom fler mail som innehöll meningar som:

Det är en riktigt spännande bok du har skrivit.

riktigt snyggt skrivet både språkligt och dramaturgiskt. Vi är eld och lågor

Och

vi är alla överens om att vi gillar det vi läst väldigt mycket

Det känns så otroligt roligt att jag fått ett förlag som tror så mycket på boken och som varit så bra att ha att göra med. Som tålmodigt väntat när jag stämt av med författarförbundet (mer tålmodigt än vad jag själv har gjort), som svarat på frågor och peppat med varför de gillar det jag skrivit och hur de tänker framöver. Det här kommer bli så himla kul!

I tisdags, nionde februari, på dagen tre veckor efter inskickat manus, var avtalet klart och signeringslänken kom. Så stort och känslorna var verkligen högt och lågt. Efter en promenad där jag lyckats samla mig, satte jag mig framför datorn och skrev under. I bara ett par klick var drömmen jag haft hela livet, det som de senaste åren blivit ett mål, uppfyllt. Glädjeruset den kvällen kommer för alltid att finnas med mig. Känns också väldigt härligt när mailet efter själva signeringen uttrycker samma glädje över det fortsatta arbetet, det som för mig inte bara blir ett nytt kapitel i livet, utan en helt ny bok.

Grattis och välkommen 🙂 ska bli så himla kul detta!