Mars är verkligen min värsta månad

Varje år, verkligen varje år, är jag så sjukt trött i mars. De sista små skälvande veckorna innan våren sveper in på allvar. Jag har ingen energi, inga ljusglimtar och det lilla, lilla som ändå lyckas pressas ut kräver massor tillbaka. Allt går i grått, ekar tomt och dystert.

Men visst kan jag gripa efter några få små halmstrån. Tiden går rasande fort, både veckor och helger. Vi har ingen snö i Göteborg (tjohoo!!) och vårblommorna har börjat komma upp. Och jag har saker att se fram emot. Redan första helgen i april ska jag på skrivhelg med min skrivkompis Anneli! Det ska bli så himla kul och välbehövligt. I maj händer det roliga (både skrivrelaterade och inte) saker nästan varje helg. Och sen är det snart semester!

Och det jag verkligen, verkligen, ser fram emot är svaret från Förlaget. De svarade att de skulle återkomma inom en dryg månad. Idag är det exakt en månad som jag skickade in. Och det betyder att svaret (i alla fall borde) närma sig. Så nu väntar ett oklart antal dagar/veckor på helspänn och uppdaterande av inkorgen i parti och minut. Tur då att tiden går så fort!

Ny vecka, nya förhoppningar

På måndag, om en vecka alltså, har det gått en månad sedan jag skickade manuset till Förlaget. Ja, jag vet att jag tjatar och då kan ni ju tänka er hur det låter i mitt huvud…

Jag försöker verkligen att inte vänta. Att inte tro för mycket. Men det är verkligen jättesvårt. Jag hoppas så mycket och jag vill ju det här så starkt och det är förstås omöjligt att inte tänka på det. Ändå gör jag mitt bästa för att låtsas, både inför mig själv och för andra.

Under tiden jobbar jag på med tvåan och det är riktigt roligt. Jag märker att jag lärt mig en del, framför allt om dramaturgin. Jag ser (ja, faktiskt!!) vilka omvägar jag måste ta, vad jag behöver fördjupa och när det är läge att göra det. Tjoho! Det känns riktigt kul.

Jag längtar redan efter att få följa den här historien. Att se den växa, utvecklas och ta vägar jag inte har en aning om i dagsläget. Jag ser fram emot att skicka den till testläsare, få höra hur de ser på texten, på strukturen. Vad de ser som jag varit blind för.

Men den här veckan kommer jag fortsätta hålla tummarna, hårdare än någon kan se. Jag kommer kolla min mail lite oftare än jag brukar. Samtidigt kommer jag intala alla som frågar, inklusive mig själv, att jag är inställd på att få svar först i början av april. (Men det kan ju komma redan idag!)

Varför är det så svårt?

Varför kommer jag inte igång med genomläsningen av tvåan? Varför är det så svårt att ta upp den där pappershögen och plöja igenom den? Greppa pennan, stryka. Anteckna. Starta upp hjärnan. Börja redigera…

Kanske är det så enkelt som att jag gör det lite för stort. Kanske tycker jag att jag borde avsätta en hel helg för att läsa igenom berättelsen från början till slut i ett helt svep. För det brukar jag ju faktiskt vilja och tycka om och faktiskt göra.

Men jag måste nog börja inse att jag inte är där än. Inte på långa vägar. Jag har låååångt kvar innan jag kommit så lång.

Så, hur ska jag komma igång då? Jo, jag ska göra som jag gjort tidigare. Äta elefanten en bit i taget. Gå igenom kapitel för kapitel, i den talt det tar. En kapitel en dag. Nästa kanske till och med två om jag har tur. Men en bit i taget, annars kommer jag ingenstans. Annats händer ingenting.

Så nu kör jag! Sakta men säkert ska uppföljaren jobbas igenom, förbättras, utvecklas. En bit i taget.

Ett första utkast – del två

Idag var det dags att ta tag i tvåan igen. Jag har haft lite motstånd att öppna upp det där dokumentet. I huvudet har jag tänkt att det är ett skelett som måste byggas på, fyllas ut, för att jag sedan ska kunna ta tag i redigeringen.

Döm om min förvåning när jag öppnar upp datorn och börjar kika. Läser de första kapitlen och inser att… Det är ett första utkast! Jag kan alltså kasta mig in i det som jag tycker är så roligt. Redigeringsfasen. Tjoho!!

Det är väldigt mycket att göra. Väldigt mycket. Men grunden till historien finns där. Och grunden till karaktärerna likaså. Nu gäller det bara att låta dem ta sin plats. Låta berättelsen växa, breda ut sig och verkligen utvecklas i den takt som behövs.

Så härligt och befriande att nu kunna göra en djupdykning. Skriva ut (som jag ääälskar). Läsa igenom, anteckna. Fundera och lösa alla de problem och konstigheter som finns där. Så underbart att det redan finns ett första utkast till vad som ska bli del två i Vanjaserien. Tjohooo!!!

Det slår mig hela tiden

…att jag har skickat in! Manuset är faktiskt hos Förlaget och tänk om, tänk om de vill ge ut det! Heeeelt galet!!

Tydligen är jag lite snurrig för jag blev jätteförvånad över en kommentar i en chattgrupp och frågade ivrigt om den andra personen också skickat in. När jag skickat iväg frågan inser jag att det är min egen kommentar jag reagerat så på! Rörig i huvudet är väl ett ganska bra sätt att beskriva mig på just nu.

Fick dessutom svar från Förlaget ganska direkt i måndags. Förläggaren och en kollega till hen ska läsa och de återkommer om en dryg månad. Gaaaahhh!! En dryg månad. Det är ju någon gång i mars. Med andra ord jättesnart!

Åh, jag vågar inte riktigt tänka tänker. Men tänk om…

Inskickat

Ojoj, nu är manuset hos Förlaget igen! Galet på många sätt. Och det bästa av allt är att jag faktiskt tycker att det är riktigt bra!

Men nu börjar ju den här fasen som inte är min bästa gren. Väntan… Och eftersom jag gjort det här två gånger tidigare nu (ja med samma Förlag som ni vet) så har jag gett både dem och mig själv en deadline. Och den ligger låååångt fram, så det är faktiskt ingen idé att ens börja fundera på att vänta än.

Är ni nyfikna på vilken deadlinen är? Jo, i början av maj kommer jag att skicka in till andra förlag! Och just nu lämna faktiskt den distansen ganska bra. Förlaget jag har kontakt med är ett Förlag som jag absolut skulle kunna tänka mig skriva kontrakt med (Ojoj här var det hybris!) mem jag vill inte heller missa tajmingen att vänta för länge med att skicka in till andra förlag.

Så, jag kör med öppna kort. Förläggaren vet att de varit de enda som fått läsa. När jag sa att en agentur kanske visat intresse, prioriterades mitt manus upp i läshögen. Därför vill jag inte att det hamnar för långt ner igen utan då gör jag upp en plan istället.

Så i mitten av april kan jag börja vänta. Vänta, vänta och vänta. Innan dess är det nog ingen idé att ens titta i inkorgen (Who am I kidding!!!).

Håll tummarna i alla fall och önska mig lycka till ❤️

Nu längtar jag

Trodde aldrig jag skulle säga det här just nu. Jag är lite trött på det här med text just nu. En genomläsning väntar och jag är som vanligt lite nervös. Kommer jag se (eller ännu värre missa) någon lucka i utredningen? I historien? Kommer den hålla? Ja, de där vanliga frågorna som brukar dyka upp när det är dags för genomläsning.

Men, trots det här, börjar jag längta efter att sätta tänderna i uppföljaren. Skelettet finns. Nu ska jag ta med mig allt det jag lärt mig om dramaturgi under hösten och ändra om, brodera ut (men se upp för överskrivning) och se hur historien växer.

Just nu hoppas jag att manus nr 2 ska vara klart för testläsning till sommaren och det känns riktigt spännande och kul!

Men först, sista (?!?) genomläsningen innan inskick till Förlaget!