Återkoppling

I söndags kom återkopplingen från Förlaget. Och det var ingen standardrefusering, det var ett helt lektörsutlåtande. Gissa om jag blev glad!

Vad stod det då? Allt kan jag inte återge, men en del kan jag ändå berätta.

Prologen borde nog strykas helt. (…) Intrycket styrks av det välformade inledande kapitlet (…) ett öppningsdrag som tänder upp en väldigt stark inledning.

Det inledande kapitlet är scenen som kom till mig i drömmen, som jag inte kunde släppa, om än lite omgjord. Kul att den uppskattas! Prologen har jag själv funderat kring, så skönt med ett tydligt svar. Stryk!

Sedan beskrivs bokens upplägg och epilog, delar som fick bra betyg. Puh! Efter det kommer ett stycke om huvudkaraktären Camilla, hur lektören uppfattar henne och vad jag behöver tänka på. Det här stämmer ganska bra överens med vad jag jobbade med i manuset medan jag väntade. Skönt att jag gjort en stor del av det jobbet redan.

Gestaltningen av hur barnen förändrades efter mordet är så drabbande.

Den här meningen tycker jag extra mycket om bland annat för att jag tror att det här är min styrka som författare. Att förmedla känslor på det här sättet. Jättekul att höra!

Sedan beskrivs en viss händelse som har en viktig roll. Det här är något lektören tycker om och hen gillar också hur jag gjort det. Jaa! Så glad jag blir!

Det är lite för många förklaringar om varför saker är som de är. (…) det är för linjärt och simpelt.

Det hen menar, som jag förstår det, är att det är lite för mycket av ”det här hände, därför är det så här nu”. Mitt jobb framöver är att identifiera de aktuella delarna och göra om eller ta bort. Inte helt lätt, men bara att försöka gå igenom texten så kritiskt jag kan utifrån det.

Sedan kommer ett stycke där lektören inte förstår varför en ganska stor grej händer. Det här har jag fått feedback på tidigare och jobbat om, men nu behöver jag ta ett rejält tag om den här biten, så att det blir tydligt (utan att förklara för mycket). Har en vag aning om hur jag ska göra det, men får suga på den karamellen ett par dagar till.

Efter det här kommer ett stycke som uppmanar mig att ta ställning till att antingen gå djupare in i det hemska eller att tona ner det, helst det första alternativet, tycker lektören. Det här blir inte lätt. Vissa saker ser jag tydligt att jag varit lite försiktig med, men att fördjupa det hemska … Hur gör jag det på ett bra sätt? Jag antar att jag får försöka hitta någon bok där detta görs ”snyggt”, få lite inspiration och sedan göra det på mitt sätt. Det känns ändå viktigt för mig att inte ”gotta mig” och göra det rått, så jag får helt enkelt hitta en bra balans.

Jag har nog aldrig sett en dramatisk kurva så tydlig som stommen i Nu dör vi. (…) det är bland annat formstabiliteten i denna text som kan göra den till en riktigt bra ljudbok.

Jag blev extra glad över den första meningen och tjoade faktiskt till när jag läste den. I lektörsutlåtandet jag fick i april var dramaturgin det absolut viktigaste jag skulle tänka på och lektören skickade med några goda råd på vägen. Så glad!

Till sist avslutas utlåtandet med en sammanfattning som i princip säger till mig att köra, att inte vara så försiktig och ängslig utan lita på berättelsen och texten. Kör på, helt enkelt och ta fram det hemska.

Till och med några dagar senare blir jag glad när jag tänker på det här. Jag tror, på riktigt, att jag kan ta till mig av lektörens tankar, att förbättra, fördjupa och sluta försvara det jag skriver (det är väl den svåraste biten för mig). Det är helt enkelt dags att släppa sargen och kasta mig ut. Dags att skriva en bok!

Hur går väntan?

Två veckor har gått sedan manuset hamnade hos Förläggaren och agenturen. Hur går det då? Klarar jag väntan den här gången? Eller har jag redan bitit av naglarna och nött ut uppdateringsknappen till mailen?

Det går faktiskt över förväntan. Visst finns tankarna där hela tiden. Vad tycker de? Läser de nu? Har de haft det uppe på något möte? Avfärdat det och nu väntar bara systemet på att standardrefusen ska gå ut?

Jag är fortfarande ganska tom, tänker inte så mycket på själva manuset. Filurar lite på nästa och hoppas att jag snart ska finna lust till att sätta mig med synopsis. Men ingen stress.

Och jag ska inte försöka intala er att allt är lugnt. Jag har mina tillfällen då jag läser och lyssnar på allt den här Förläggaren sagt, försöker räkna ut vad som kanske händer med manuset just nu, trots att jag vet att det är helt omöjligt.

Men jämfört med tidigare vändor är jag ändå ganska lugn. Och det är så himla skönt. Ibland hugger det till, men sedan rullar livet på. Som sig bör.

Hos förlaget

I söndags skickade jag Nu dör vi till Förläggaren som jag hade kontakt med gällande mitt tidigare manus, samt till en agentur som lämnade en väldigt fin refusering.

Först rusade tankarna omkring. Tänk om de avskyr det? Tänk om de gillar det? Tänk om jag skickat fel version? Tänk om … De tankarna finns fortfarande kvar, virvlar upp lite då och då.

Men mest känner jag en tomhet, faktiskt. Nu är jag klar och redo att lägga den här berättelsen åt sidan, börja på nästa som jag redan ser fram emot att utveckla. Men jag är ju inte bra på den här väntan, så är det bara. Tänk om de blir besvikna? Tänk om de gillar det?

Under veckan har jag fått bekräftat att förlaget kommer att läsa hela mitt manus och bara det känns stort! De ser att jag har något och de ser faktiskt fram emot att läsa (min tolkning ska tilläggas). Det är galet! För den som inte själv skriver eller vet hur det kan gå till när man skickar till förlag, kanske det låter märkligt. Men sanningen är att det är få som får hela sina manus lästa när de skickar in, få som får feedback och ombeds att göra en omskrivning. Därför är det jättestort bara det, att få höra att de kommer att läsa hela manuset.

Det pirrar i magen bara jag tänker på det. På att någon just nu, kanske, sitter och läser det jag har skrivit. Men sedan kommer de där tankarna igen. Tänk om det inte alls lever upp till förväntningarna? Tänk om de sågar det direkt? Och tänk om de gillar det?

Jag ska försöka tänka bort det här, verkligen försöka. Unna mig en vecka eller två att bara läsa, inte göra något. Eller tvinga mig till det kanske. Nästa manus är redo att komma ut och jag är verkligen sugen på att sätta mig med Story Genius och gå igenom skrivtipsen från början till slut, och samtidigt påbörja synopsis. Det borde göra det lättare att inte tänka på vad som händer på det där förlaget.

Tänk om de hatar det? Tänk om de älskar det?

Release!

Idag har min fantastiska bläcksyster Anneli Olsson haft digital release för sin feelgoodroman, Fritt Fall. Och vilken kväll det blev! Det bjöds på dans, gäster, spännande samtal och mycket glädje och generositet.

Det enda som saknades var att få vara på plats, skratta ihop, kramas och skåla på riktigt. Jag kunde ju såklart inte hålla mig utan ringde upp på videolänk direkt efteråt. Det fick ju inte bara ta slut!

Men nu sitter jag i min fåtölj igen, klappar på den fina boken om Alva Bergman och drömmer mig bort. Till nästa gång Anneli har release för då SKA jag åka upp, till nästa digitala release och, jo faktiskt, till min egen. Tänk när jag får fira att min bok lämnat boet, tänk när jag får fira med mina vänner. Tänk …

Det finns så mycket som är underbart med att skriva. En av de sakerna är att jag delar mina innersta känslor, mina djupaste tvivel med både vilt främmande, peppande människor på Instagram och framför allt med min finaste Anneli. Hon är en sann inspiration och en person jag verkligen ser upp till. Har du inte läst Fritt fall än, gör det!

Skål för dig Anneli, och för Fritt fall! Jag ser verkligen fram emot vad vår vänskap för oss i framtiden 💕💕💕

Upp och ner

Jag har skrivit det förut och jag kommer att skriva det igen. Skrivprocessen är en rejäl berg-och-dalbana. I fredags var jag nog så långt ner i tvivelträsket som jag varit någon gång på den här resan sedan den började för ganska exakt tre år sedan. Men så har jag haft skrivhelg och nu är jag, om inte på topp igen, så en bra bit på väg.

I lektörsutlåtandet fick jag mycket påpekade om dramaturgin i manuset, eller snarare bristen på den utifrån genren jag skriver i. Bra poäng, får jag ändå erkänna. Jag fick med mig mycket konkreta tips på hur jag kan tänka när jag lägger upp den dramaturgiska kurvan och lektören föreslog att jag skulle skriva ett synopsis.

Det här manuset har jag skrivit på känsla. Jag har inte vetat vart jag varit på väg, förutom att jag haft en vag aning. Det har varit jättekul att skriva så och få upptäcka berättelsen på vägen. När jag skrev mitt förra manus hade jag målat upp en kurva med vändpunkter, en ”storyline” kallade jag den. Där fick jag också upptäcka mycket, men jag visste hela tiden vart jag var på väg.

Den här helgen har jag gjort en liknande storyline att utgå ifrån, den har jag sedan brutit ner till mer detaljerade ”outlines” och sedan ännu tydligare synopsis. Vid sidan av har jag börjat om i ett nytt dokument. Skrivit mycket nytt och klistrat in allt eftersom. Vad har jag tyckt om det här sättet att arbeta? Jättekul. Faktiskt. Att känna spänningen redan när jag skriver synopsis har varit väldigt peppande måste jag säga och jag har ändå varit fri inom vissa ramar när jag skrivit nytt.

Det jag tycker är svårt är att se om den ena scenen leder till nästa, som leder till nästa och så vidare. Det låter ju helt självklart att det ska göra så, kan jag tycka, men jag blir osäker på om det bara är i mitt huvud de leder till varandra eller om det faktiskt gör det även för andra som läser.

Nu har jag ju mycket kvar förstås. Mycket nytt att skriva, ändra, fylla på och hålla ihop. Och i veckan ska jag skicka synopsis till lektören och det ska verkligen, verkligen bli spännande att höra vad hon har att säga, särskilt om det jag själv tycker är svårt. Men jag hoppas och tror att jag hittat ett arbetssätt som funkar för mig och för det kommer jag att tacka min lektör. Vilken gåva är bättre än just det?

Utlåtandet har kommit!

Förmiddagen idag har präglats av lite nervositet och stor förväntan. Tidigt fick jag meddelande om att det skulle komma efter lunch, men redan runt 11 plingade det till. Trots att jag satt i möte på jobbet, kunde jag inte hålla mig från att snegla lite. Direkt kände jag igen mycket av det jag funderat på själv och framförallt det som min sambo kommenterat. Men, jag visste inte att det var så illa.

Visst finns det bra saker, som språket och karaktärerna. Och det är ju bra att veta. Och det finns partier som verkligen visar att jag kan skriva spänning. Men stora saker behöver ändras, riktigt rejält. En av sakerna som föreslogs var – ta bort slutet. Va? Slutet? Ska jag verkligen det?

Jag har funderat, gått på promenad, pratat med min sambo. Tagit fram papper och penna och skissat, tydliggjort dramaturgin. Och en viktig del som jag behövt (behöver?) ta ställning till är – vilken historia vill jag berätta?

Det är nu det stora tvivlet kommer. Frågorna jag behöver ställa mig nu är desamma jag behövde ställa mig efter lektörsutlåtandet om förra manuset. Vad är huvudberättelsen? Var är den röda tråden? Och så den starka tanken – hur korkad är jag som inte ser det? Som inte lärt mig att ställa dessa frågor till mig själv? Hur kan jag tro att jag ska kunna vara författare om jag inte ens får ihop en sådan sak? Om jag inte ens vet vilken berättelse jag vill berätta?

Så går det en timme eller två (eller en halv minut) och jag tänker att äh, korkad är väl att ta i, jag kan ju inte kunna allt direkt. Det här är ju bara mitt andra manus. Det är så här det är, jag lär mig längs vägen. Och jag har ju snuddat vid tanken att jag kanske har missat den viktigaste, eller den mest spännande delen i berättelsen.

Och så slår det till igen, tvivlet. Är det verkligen spänning jag vill skriva då? Om jag har skrivit så mycket om relationen, om sorgen (som jag ju ville skriva mycket om), då kanske det är en helt, helt annan roman jag ska skriva?

Men nej. Jag gillar spänning. Jag gillar att skriva det och jag gillar att läsa det. Så vad sjutton, jag får ge det ett försök till i alla fall. Känslan och sorgen är viktig och den ska få finnas där men just nu, i det här manuset, är det inte den som är huvudstoryn. Någon gång ska jag skriva en bok om just sorg, skuld och skam. Verkligen gå in i det och bre ut mig totalt. Men inte nu. Inte på det sättet.

Så nu, efter mycket tänkande och skissande, vet jag vilken berättelse jag ska berätta, just nu. Det blir mycket jobb, men jag tror att det kan bli bra. Jag tror det, och hoppas det. Får se vad sambon säger när han får läsa 😅 Men först väntar riktigt mycket jobb!

Ett oväntat mail

Jag hade tänkt koppla bort manuset under den månad som det är hos lektören. Men vad händer då? Jo, det dimper ner ett högst oväntat mail i inkorgen. Ett mail som gör mig glad.

Hej Stina!
Mitt namn är XX och jag jobbar på XX, ett digitalt förlag som specialiserar på utgivningen av ljud- och e-böcker. Vi har sett att du skriver på ditt manus Nu dör vi. Skulle du kunna skicka synopsis och berätta mer om karaktärerna, om hur boken är skriven och på vilket sätt du tycker att det kan passa ljudformatet? Skicka gärna även manus.
Hör av dig om du har några frågor eller funderingar!

Det här är alltså ett ljud- och e-boksförlag som har hittat mig via Instagram (antar jag) och är intresserade av att läsa manuset redan innan det ens är klart. Vad vet jag, det kanske är en standardförfrågan (motsatsen till standardrefusering?) men jag fick ingen sådan förfrågan gällande mitt förra manus, så oavsett är det här en väldigt rolig överraskning för mig. Det är klart jag blir glad!

Planen framåt är nu att skriva ihop ett synopsis, fundera på och besvara frågorna de ställt och skicka in detta till förlaget. Efter det fortsätta med redigeringen som planerat utifrån den tidsplan jag sedan innan satt upp och skicka in manuset när/om de återkommer och vill läsa hela.

Oavsett vad som händer framöver, har ett förlag sett mig och visat någon form av intresse för det jag gör. Det är värt att fira!