Senaste gången jag skrev här, hade Nu dör vi precis släppts och jag var helt överväldigad över mottagandet och över allting som hände runt omkring släppet i samband med lanseringen. Det har snart gått fem månader sedan dess. Fem månader (igår faktiskt) sedan boken släpptes.

Hur har det varit då? Har det fortsatt på det där rasande och glada sättet? Jag skulle nog säga ja. Jag är så glad att min bok fortfarande lever, att den blir läst, recenserad och efterfrågad så här lång tid efter boksläppet. Jag har uppnått försäljningssiffror som jag inte kunnat drömma om och har gjort saker (som att prata inför publik) som jag aldrig trodde att jag skulle göra, än mindre tycka var riktigt roligt.

Innan sommaren tog jag dock slut. Jag hade svårt att landa på många sätt, att vara nöjd, att njuta och att återhämta mig. Jag hade inte tittat åt manuset som jag skickat in till min förläggare i mars och plötsligt skulle jag börja redigera det. Efter samtal med honom, där jag fick bra input och medskick till omskrivningen, blev det sedan liggande. Jag orkade inte ta upp det, kunde inte tänka på det och såg bara problemen.

Så jag bestämde mig för att göra det på semestern. Först skulle jag vara ledig och sedan skulle jag skriva. Eller så skulle jag vara ledig lite till. I slutet av juli hade jag bokat in en skrivvecka själv här hemma och då skulle det bli massor gjort. Men det blev inte så, jag kunde inte vara i texten. Hela sommaren gick och jag pillade lite här och där. Till slut bokade jag in mig på hotell och då kom jag igång. Efter två nätter hade jag gått igenom hela manuset. Äntligen!

Sedan började motståndet igen. Jag fick inte grepp om berättelsen. Vad är det jag vill säga? Hur ska det berättas? Hänger det ihop överhuvdtaget eller är det bara lösa trådar som spretar åt alla möjliga håll?

Jag bokade in en researchintervju, bollade titel och omslagsidéer med förläggare och redaktör och så skrev jag lite till. Kanske fanns det ändå någonting i det där manuset? Någonting viktigt.

Efter intervjun visste jag att jag måste få till det. Det här ämnet är för viktigt för att inte få ta plats. Jag skrev och skrev, slet mitt hår för att jag fortfarande inte kunde se om det hängde ihop. Så igår lossnade det. Jag kunde se att det finns en konflikt, att det finns spänning och oväntade händelser. Det fanns en röd tråd! Vissa delar (som hela mitten) behövde ses över för att se att det hängde ihop, men det fanns ändå något där.

Idag skummade jag igenom dokumentet, gick igenom de olika kapitlen på en övergripande nivå. Ändrade i några stycken, skrev till en mening där, tog bort en annan här. Och så plötsligt var det klart.

Det är faktiskt precis så det ofta känns att plötsligt är det färdigt. Det finns ingenting som behöver ändras precis nu, ingen tråd som jag tappat och ingen del som känns rörig. Utan det var bara klart. Och vad som är ännu roligare är att jag är så himla stolt! Så glad och så nöjd över den här berättelsen. Nu återstår att se vad förläggare och redaktör säger, men jag tror att de kommer att bli positivt överraskade.

Korret är gjort, jag har skickat tillbaka alla mina kommentarer till redaktören och ja, det var lika svårt som alltid att trycka på knappen. Svårare, för nu blir det inget mer jobb med Nu dör vi.

Och det är nu det går upp för mig. Herregud, jag är klar. KLAR! Nästa gång jag ser texten kommer det att vara i en bok. En FÄRDIG BOK! Kanske kommer det någon fråga från redaktören i veckan, men det är ju något helt annat än rent textarbete.

Det blir lite känslosamt när jag sitter på min kammare här hemma, mitt i natten. Sedan 20 september 2019 har jag jobbat på det här manuset. I två och ett halvt år. Och nu är det klart. Så mycket blod, svett och tårar som på ett eller annat sätt finns med i den här boken. För den uppmärksamme och för den som följt mig på resan, kommer det till och med att finnas en blinkning till processen i boken.

Just idag längtar jag efter att ni ska få läsa, att ni ska få se hur det blev. Och just idag ska det blir så spännande att få höra vad ni tycker. Just idag längtar jag. Och jag längtar efter nästa process. Det här vill jag göra igen och igen och igen!

Men nu är jag klar för den här gången. Nu dör vi är inte alls min längre. Nu är den snart din. Och imorgon (eller i alla fall i veckan) ska jag fira. Det här är verkligen värt att fira, flera gånger om. Men just nu ska jag sova och imorgon ska jag njuta och bara vara.

I fredags damp inlagan ner i mailen och framkallade, som vanligt tydligen, en känslostorm. ”Oj hjälp” var en av tankarna som dök upp. ”Så himla häftigt” var en annan.

På lördagen smög sig sedan tvivlen på. Manuset fick ligga orört lite till, vill inte öppna det innan jag är på rätt plats. Och ändå kommer det farande – ”det här är inte mer än hyfsat”, ”vem kommer vilja läsa det”, ”varför skulle just den här boken sticka ut på något sätt”. Och till slut landade jag i den klassiska ”vem tror jag att jag är egentligen?” och ”Jag är en medelmåtta.”

För att komma upp ur detta lyssnade jag på poddar – skrivarpodden, skriv en bestseller eller en annan bok och min och Annelis podd, Podden Skrivvänner. Jag pratar ju om det här i höstens avsnitt med ”frågor och svar” och ville höra hur jag resonerade då. Samtidigt funderade jag över vad som är min ambition egentligen?

Det finns ett enda svar på det här. Och det är är att min ambition är att ge ut en bok. Och det gör jag! På frågan varför jag gör det här är för att det är roligt och det är min passion. Det är det jag måste komma ihåg. Passionen går före prestationen.

Trots att jag vet detta, tar det sin lilla tid att landa i det. Tills söndag kväll då det kommer ett mail som drar undan mattan för mig – på ett bra sätt. Det här mailet kommer jag förhoppningsvis berätta mer om ganska snart, men just nu kan jag ingenting säga.

Idag är jag lugnare, ser med tillförsikt fram emot släppet och framtiden. Men jag kommer ständigt behöva påminna mig om att passionen ALLTID kommer före prestationen.

Så hette seminariet (eller webinariet) som jag och Anneli Olsson höll i ikväll via skrivfokus.se – Bygg din författarplattform.

Det är ganska häftigt att tänka att på hur mycket som har hänt sedan jag startade mitt konto på Instagram 2017. En av de saker vi pratade om ikväll var alla vinster det ger. Jag blir alltid lite fascinerad och väldigt glad när jag tänker på allt jag har fått uppleva tack vare just Instagram och mitt förhållningssätt där.

All pepp, inspiration, tips och perspektiv som jag får av att vara där. Så fort jag tvivlar, så fort jag är låg finns hela mitt fantastiska gäng på drygt 1700 personer och peppar (inte all samtidigt, men många). Genom att följa andra får jag inspiration, har orkat kämpa på trots att det verkat vara smått omöjligt att komma igenom nålsögat och bli antagen, men jag såg ju att det gick och nu är jag själv ”på andra sidan”.

Skrivvänner för livet! Jag hade garanterat inte träffat Anneli och fått uppleva allt roligt tillsammans med henne om det inte vore för mitt konto på Instagram. Att vi startar podden, tydligen håller föreläsningar ihop nu och peppar varandra på hela författarresan är verkligen något jag inte vill vara utan. Att dessutom ha fått ett eget författargäng, lärt känna många författare mer eller mindre och ännu fler skrivande personer är en så underbar ”bonus”.

Nätverket som byggts, där såväl förlag, journalister, lektörer, bokhandlare och författare ingår är jag minst lika glad över! Allt från att ha blivit kontaktad av förläggare som vill läsa mitt manus till att hitta testläsare som kan det där med skrivandets utmaningar. Och inte minst att det redan finns flera personer som skriver att de längtar efter att läsa min bok, det är riktigt riktigt häftigt.

Att få chansen att föreläsa om det här, ge tips, inspiration och råd kring hur andra kan bygga sina författarplattformar är verkligen kul. Att dessutom höra att det är proffsigt, givande och att vi går genom rutan, gör det hela ännu roligare!