Ny energi

Sedan senaste refuseringen har jag faktiskt kunnat ladda upp energin rätt bra. Bland annat tack vare alla fantastiska vänner som omger mig på Instagram och här. Jag är så glad att jag har ett så underbart positivt och peppande nätverk och än en gång lyfts jag av den här gemenskapen.

Jag har också förstått att turen nu kommit för I skuggan av döden att läsas av Förläggaren. Detta är så sjukt spännande, men jag vet ju verkligen att det kan gå hur som helst.

Utöver detta har jag också kommit tillbaka till uppföljaren, alltså bok nummer två i Vanjaserien. Jag sitter faktiskt och skriver på den precis för tillfället. Faktum är att jag just i detta nu passerade 200.000 tecken. Bara det är ju något att fira. Dessutom tycker jag att den är bra! Den är spännande, har ett driv och ja, mycket att redigera, men jag gillar den och tror på även den här boken.

Och det är så himla skönt att veta att jag kommer redigera den många många gånger till. Den kommer inte vara perfekt på långa vägar än och det är så det funkar för mig. Jag vet redan nu att jag kommer gå igen hela manuset en vänd, skriva ut det, läsa igenom, anteckna i marginalen och sedan gå igenom texten på datorn för att sedan göra om proceduren ännu en gång. Och sedan kanske någon ska få läsa och ge feedback. Det ser jag redan framemot. Trots att jag redan har hela grundstoryn på plats ska det bli såå roligt att se på vilket sätt den här historien kommer att utvecklas.

Men för att jag ska komma dit, måste jag tillbaka till manuset. Trevlig kväll på er alla!

Ett tyngre nej

Nu har agenturen hört av sig och det blev tyvärr ett nej.

Hej Stina,

Tack för tålamodet!

Vi har nu läst och diskuterat ditt manus på agenturen. Vi gillar ditt sätt att gestalta och tycker att du lyckas ge fint liv åt karaktärerna, särskilt Reza känns mänsklig och av kött och blod. Dessvärre är det flera av oss som har lite svårt för det övernaturliga spåret. Det var spännande att följa utredningen och hur den gick framåt, och berättelsen har då bra driv. Vi kommer dock i slutändan tacka nej till representation den här gången, då det ändå riktigt motsvarar det vi letar efter just nu. Vi har också begränsad plats på klientlistan i nuläget och är således väldigt selektiva.

Vi önskar dig all lycka till och tackar för att vi fick läsa!

Den här refuseringen känns tyngre än de andra eftersom jag ändå fick upp hoppet lite. Jag vet verkligen att det var en liten liten chans, men jag tänkte ändå att den fanns där. Och det gör mig lite nervös inför vad förläggaren ska säga. Och hur jag ska reagera på det. På ett sätt har jag fått positiv feedback i refuseringen just kring de bitar hen lyfte upp i sin återkoppling, men vågar jag verkligen vara hoppfull?

Å andra sidan ska jag vara väldigt glad över att många kommenterar mitt sätt att skriva och gestalta. Ska vara. Och trots att refuseringen skaver rejält känns just den biten bra. Sen måste jag erkänna att tvivlet hälsar på och konstigt vore väl annars. Framför allt handlar det om historien. Ska jag skippa det övernaturliga och skriva en ”vanlig” deckare? Eller ska jag testa att skriva i en annan genre? En spänningsroman eller en feelgood kanske? Och samtidigt tror jag på Vanja, på det övernaturliga och att det finns en marknad för min bok. Och jag har lååång väg kvar innan jag ens kommer fundera på att överge I skuggan av döden och Vanjaserien.

En spännande vecka väntar

I fredags fick jag ett mail från agenturen som läst det omarbetade manuset.

Hej Stina, 

Ett par av oss på agenturen har läst nu men det är några till som också vill läsa. Vi hoppas kunna återkoppla till dig i nästa vecka, hoppas det är okej! Trevlig helg!

Det är ju väldigt spännande, som ni förstår! Min tolkning är att det finns något som är intressant i manuset, att det finns element som de fastnat för. Och bara det känns ju helt fantastiskt!

Så återigen befinner jag mig på mållinjen, eller är i alla fall på väg mot den. Kommer jag att gå segrande ur loppet eller svänger vägen åt ett annat håll? Förhoppningsvis får jag åtminstone ett svar under nästa vecka. Än en gång, håll tummarna för att det håller hela vägen!

November

Ny månad, nytt hopp? Eller kanske helt enkelt nytt fokus. Nu kanske det faktiskt är dags att lämna väntandet, låta tiden ha sin gång och helt enkelt dyka ner i manus två. För svar lär jag få. Och just nu kan jag inte påverka det. Så, november, here I come!

Många går in för det här med NaNoWriMo vilket innebär att man ska skriva 50000 ord under en hel månad. Jag är lite lockad av tanken, men… jag vågar nog inte riktigt gå in för det just nu. Däremot kanske jag försöker, lite i hemlighet. Har aldrig varit bra på att misslyckas inför publik. Vilket i sig är lite motsägelsefullt eftersom jag delar med mig av processen här utan att ha den minsta aning om hur det kommer att sluta.

Och samtidigt lever ju drömmen, i allra högsta grad! Så, trots att jag nu ska byta fokus, lägga ner (läs förtränga) väntan, så kan faktiskt november bli en helt fantastisk månad. Kanske. Kanske.

Att våga fråga

Att våga tro på mig själv, mitt skrivande och historien om Vanja har gjort att jag vågar ta plats, vågar ställa frågan.

Igår var det dags igen. Jag frågade en av de två agenturer som fortfarande inte återkopplat (läs refuserat) om de vill läsa det omarbetade manuset. Detta var svaret jag fick:

Hej Stina, 

Åh, ja! Gärna! Förlåt att det har dröjt med svar, vi har manusmöte nästa vecka och hoppas kunna ge besked efter det. Du får gärna skicka den omarbetade versionen så snart du kan!

Så nu har jag skickat in den nya versionen och hoppas igen. Upp och ner, upp och ner. Bergochdalbanan tar nog aldrig slut. Och, jag antar att det är en del av charmen. Så, håll tummarna, igen.

Skräckens tid…

Det är väl nu? Halloween… och väntan på återkoppling. Ren och skär skräck. Dessutom har jag de senaste dagarna, på sociala medier, inte bara en utan TVÅ gånger möts av hur omöjligt det är att debutera. Skräck!

Mailet skickades i fredags. Möttes av ”jag är inte på kontoret men återkommer på måndag”, typ. Och sedan dess, största möjliga tystnad. Tankarna snurrar. Har mailet hamnat lååångt ner i mailkorgen och därmed begravts? Har hen missat det helt enkelt? Råkat radera det? Ignorerat det? Inte haft tid? Eller lust? Åh, jag vill bara ha ett livstecken! Ett ”tack! Jag hör av mig om ett par veckor” typ.

Men nej. Det är stendött. Och jag veeet, det är så det är. Inget konstigt alls, heeeelt normalt. Men under tiden har mitt uppdateringsfinger vaknat till liv. Och jag har ingen kontroll längre. Och så tankarna. Ska jag höra av mig och kolla så hen sett det? Nej, nej, nej. Det har ju kommit fram. Ta det lugnt.

Och under tiden jag väntar… ren och skär skräck! Förläggaren ska läsa, BEDÖMA mitt manus. Tur att jag inte tänkt så mycket på det innan, för då hade jag nog aldrig skickat in. Läsa och fundera… ”här upprepar hon sig. Dålig övergång här. Och det där kunde hon gestaltat lite bättre.” Som sagt, skräckens tid… det är väl nu?

Nu är det gjort!

Igår gjorde jag det! Jag skickade in mitt ombearbetade manus till Förläggaren. Nu försöker jag att inte tänka på det, att inte påbörja en lång väntan. Inte hoppas för mycket, men samtidigt glädjas över vad jag åstadkommit. För jag är nöjd! Och stolt! Som sig bör.

Jag tycker att jag förvaltat återkopplingen och förslagen på ett bra sätt. Jag har lyssnat, funderat och gjort om utifrån det jag kan se. Har haft en testläsare och låtit det vila en vecka. Ska bli jättekul att se vad jag får för reaktion! Så otroligt spännande. Och läskigt.

För på något sätt känns det som att det är nu det gäller. Nu står jag där framför mållinjen. Kommer jag få springa jublande över? Eller snubblar jag och faller? Självklart måste jag tro på det första, men nu är det inte jag som bestämmer längre. Jag har gjort vad jag kan och det är jag sjukt glad över.

Men nu får jag stå och stirra på mållinjen för, ja jag vet inte hur länge. Ett par veckor? Ett par månader? Nästa år? Förra gången väntade jag ungefär sex veckor tror jag och jag vet, det är relativt snabbt o den här världen. Så ska jag räkna med någon form av reaktion innan jul i alla fall? Det måste jag nog åtminstone hoppas på. Men att stirra på den där mållinjen så länge och inte veta om jag kommer ramla, ta ett steg närmare eller helt enkelt ta mig förbi, det kommer att vara tufft!

Å andra sidan tänker jag att det inte slutar här, oavsett. Om jag inte når målet nu, var det här inte mitt lopp. Då finns min mållinje kvar. På det sättet har jag tur, tycker jag. Att jag kommit så här långt på ett förlag, ger mig hopp om att det faktiskt kan finnas något annat som kommer ge ut det om det blir ett nej nu. Men i första hand, hoppas jag på det här, förstås. Så håll tummarna för att jag är på väg över mål!