Vänta, vänta, vänta, vänta

Just nu är det ingen idé att vänta (pga att alla höst troligt har fullt upp inför bokmässan), ändå svarar jag på varenda samtal just nu. Jag, som egentligen aldrig svarar på okända nummer, måste nu tacka nej till alla försäljare jag tvingas prata med.

Nu har det gått över fyra månader sedan jag skickade in till ett av förlagen, det enda av de större som jag inte fått svar ifrån. Och just nu är det framför allt det jag väntar på. Eller ja, det är ju ingen idé att vänta. Egentligen.

Hur mycket tid är ”rimligt” att räkna bort för bokmässan? Två veckor? En månad? Och semestern, hur mycket påverkade den just det här förlagets hantering av manus? Kanske har jag bara väntat i två månader effektiv tid, om det nu ska gå åt tid till att förläggarna faktiskt gör annat också och eventuellt tillåts ha ett privatliv? Jag vet, det finns ingen logik kvar i min hjärna längre.

För nu kommer ju också den där tanken att andra aspirerande författare fått refuseringar från förlaget, trots att de skickat in efter mig. Hmm, säger det här något, förutom att jag har ett visst kontrollbehov? Nej, det gör det inte. Möjligen att mitt manus tappats bort i mängden. Möjligen att jag håller på att bli galen av den här väntan. Trots att det just nu inte är någon som helst idé att vänta…

Lyckad skrivhelg

Har haft en av mina underbara skrivhelger i Halmstad. Jag har verkligen tur som har en svärmor som byter plats med mig, låter mig bo där en helg bara för att jag ska kunna skriva.

Den här helgen drog jag med mig resterna av en förkylning också, så det blev en hel del vila också och en kort promenad till havet för att piggna till. Så skönt att få till bara mig och mitt manus.

Hade med mig uppföljaren till I skuggan av döden och förhoppningen var att hinna jobba igenom ett perspektiv, polisen. Jag körde några timmar efter jobbet på fredagen och på lördag eftermiddag när jag kom tillbaka till texten, hände något. Nej! Den här polisen har ju nästan samma problem som den i första boken! Det går ju inte! Kort tankeverkstad innan jag bestämde mig för ett nytt problem som gick att använda och så gick jag tillbaka och ändrade tidigare scener när det här har nämnts. Och det var då det hände. Klick! Jag satte en scen, som blev så himla bra! Blev både överraskad och rent lycklig över känslan. Yes! Det är ju så hör det ska vara, det är det här som är så kul. Efter det flöt fyra timmar på i rasande fart och jag var så nöjd när jag avslutade för dagen.

Sammantaget har jag skrivit igenom hela perspektivet och alltså uppnått målet med helgen. Dessutom har manuset ökat med ungefär 10.000 ord och framför allt har jag fått tillbaka känslan som jag famlat efter så länge. Snacka om lyckad helg!!

Besatt

Ibland blir jag som besatt. Inte av skrivandet i sig (på gott och ont), men av väntan eller kanske snarare spekulationerna som väntan leder till.

Den här gången kommer besattheten av att ett av de större förlagen fortfarande inte har svarat. Ja, jag vet att det bara gått tre och en halv månad och jag vet att det egentligen inte betyder någonting, men det vägrar besattheten att lyssna på.

För ett tag sedan dök det upp en refusering i mitt flöde på Instagram. För en som väntar är sådana inlägg just nu extra intressanta. Hmm, den är från förlaget som ännu inte svarat mig. Och när skickade den här författaren in? Senare än vad jag gjorde? Hmm, det verkar så. Och där och då vaknade besattheten.

Just nu googlar jag refusering och förlagets namn, kollar igenom Instagram, läser om förlaget och antagningsprocessen i Skriva och lyssnar på poddar där förlaget varit med och berättat hur det gått till. Som besatt helt enkelt.

Och vad kommer jag fram till? Jo, att mitt manus varit hos förlaget längre än vad ett par andra instavänners varit, att förlaget strävar efter att svara inom tre månader, att ”alla” säger att det är positivt när ett svar dröjer lite längre. Och vad betyder det här då? Ingenting egentligen. Jo, kanske att jag måste sluta med den här besattheten, sluta spekulera i vad som händer på förlaget. För i slutändan har jag ändå ingen aning och det enda jag vet säkert är att jag verkligen, verkligen tycker om och är stolt över vad jag åstadkommit, oavsett vad som händer på förlaget. Jo, en sak till vet jag, att förr eller senare får jag ett svar och jag vet också att jag just nu inte har en aning om vad det svaret blir, hur besatt jag än är.

Dramaturgi

Det verkar som att jag går tillbaka hit när jag behöver komma vidare, till dramaturgin. Igår kikade jag lite på uppföljaren till I skuggan av döden och bläddrade lite löst. Vad händer egentligen, frågade jag mig själv. Genast letade jag upp papper och penna och gick tillbaka till dramaturgin. Hur följer utredningen i boken den dramaturgiska kurvan?

Då blev det tydligare. Vilket perspektiv (som också matchades med kurvan) jag ska börja titta närmare på och vilken del. Och vet ni, det hjälpte! Från att jag hade en oformlig massa som vällde över kanten, finns nu en begränsad yta att jobba med, en enda del där jag vet precis vad jag ska utveckla.

Jag är fortfarande trött och energin finns inte riktigt där, men jag är på väg tillbaka, på väg in i manuset och på väg in i den underbara värld skrivandet kan vara. Nu gäller det bara att ta det ett steg i taget, ett perspektiv åt gången, precis som jag brukar, och akt för akt. Om jag gör det, kommer jag att lyckas. Och att misslyckas är hur som helst inget alternativ. Nu kör vi!!

Stiltje

Här händer inte mycket just nu. Har skickat iväg Vanja till fler förlag och fick av några svar med vändande post, antingen att de hade manusstopp eller att de inte gav ut genren. Nu hoppas jag på de 10-11 som är kvar.

Det som hänt är att jobbet kommit igång och det med besked. Just nu slukar det nästan allt, så jag har inte mycket energi kvar på kvällarna att skriva.

Jag har också tappat bort mig lite i riktning och fokus och har lite svårt att hitta engagemanget i de manus jag håller på med, men jag ska se om jag kan styra in mig själv åt något håll snart. Jag vet ju att de här båda manusen som jag jobbar med är riktigt bra, det handlar inte om dem nu, det handlar om mig.

Kort sagt, just nu är den där flitens lampa nerdimmad till en svag låga, men efter två års väldigt intensivt arbete är det kanske inte så konstigt. Just nu lyssnar jag på böcker, funderar och famlar efter den där gnistan som jag vet finns där. Snart så, snart…

Tvivel och vägen tillbaka

Alla drabbas vi av tvivel både i livet och i skrivandet. Efter de refuseringar som kommit, var jag nere i mörkret förra veckan. Det är inte konstigt att hamna där ibland och det är kanske till och med nyttigt ibland.

Nu är jag ändå tillbaka och det är tack vare alla fantastiska människor omkring med. Först alla underbara instagrammare som hejar, peppar och meddelar att de minsann vill läsa om Vanja. Om inte det får en på bättre humör och tankar, vet jag inte vad som gör det. Jag är ju också, trots allt, väldigt nyfiken på vad läsarna kommer att tycka om Vanja och de andra. Jag vill ju också att ni ska läsa.

Sen var det feelgoodfestivalen. Vilken tajming! Så många skratt och så mycket prat med min fina bläcksyster Anneli. Vi har haft så kul och det har inte varit tyst många sekunder. Vilken energi du ger mig!

Att dessutom få träffa så många andra instagramvänner, nya som gamla och få dela framgångar, motgångar och läsupplevelser med er. Det gör mig såå glad att ni finns och att jag får vara en del av allt det här.

Och till slut alla författare, som så generöst delar med er av era tips, erfarenheter och oglamorösa ögonblick. Ni inspirerar mig att fortsätta skriva, fortsätta drömma. En gång ska jag också vara där, berätta om min bok, mina tvivel och hopp.

Och nu ska jag bara komma igång med min nya rutin och har snart redan kommit en fjärdedel in i mitt nya deckarmanus. Stort tack Åsa Hellberg för inspiration och råd, du är en sann förebild!

Nu kör jag vidare, bort från tvivlet, på väg mot hybris. Sedan får jag se var bergochdalbanan för mig vidare.

Inspiration i Mariefred

I helgen var jag, som bekant, på feelgoodfestivalen. Ordet för helgen var ”mysigt”. Miljön är ju bara den riktigt härlig och ramade in tillställningen perfekt.

Självklart fick jag med mig en hel del inspiration och energi. Den som nog gjorde starkast intryck var författaren Åsa Hellberg som berättade om sin skrivprocess på skrivskolan. Jag kände igen mig en del i hennes sätt, inte i allt förstås, men hela hennes framtoning tilltalade mig. Åsa skriver snabbt, precis som jag förstått att jag gör, och hon tänker inte när hon skriver råmanuset och det gör ju inte jag heller. Jag tog tillfället i akt att stjäla till mig en pratstund med henne och fick rådet att fokusera på ett manus i taget. Bra råd! Och känner jag inte för dem, så är det inte rätt manus. Såklart! Vanja har jag verkligen känt för och levt med under hela processen vilket gör att jag faktiskt slutfört det manuset.

Jag funderar en del på det här nu, på hur jag ska använda mig av mina styrkor på ett bättre sätt när jag skriver. Nummer ett, skaffa en rutin. Skriv 2000 ord per dag. Det behöver inte vara bra och väl genomtänkta ord, men det hjälper till att se till att det där första råmanusutkastet kommer på plats. Och kan jag hålla rutinen, kan jag ha texten på plats på ett par månader om inget oförutsett händer (och det gör det ju aldrig).

Och så det där med ett manus i taget. Vad vill jag helst läsa, vilken story är jag själv mest nyfiken på? Jo, jag har bestämt mig för att slutföra det nya deckarmanuset och sedan fortsätta med uppföljaren till Vanja. Det känns helt rätt!