Ingenting blir längre som förut

Nu har boken varit ute snart två veckor (ljudboken en). Och vilka veckor!! Jag är överväldigad på flera sätt och det är så tydligt att nu väntar en ny tid.

Det första som är överväldigande är att ni läsare verkligen verkar gilla boken! Recensionerna har trillat in på instagram i stadig takt och alla är så fantastisk fina! Fyror och femmor och så underbara ord så jag vet inte vart jag ska ta vägen. (En som inte alls gillar har jag också sett, men det är allt.) Någon skrev att den var en av de bästa debuterna hon läst, vilket fick mig att nästan börja gråta. Jag satt åtminstone kvar på köksstolen och behövde sitta där en liten stund och bara försöka ta in orden. Några har kallat den för ett mästerverk. Många skriver att den är fantastisk, en bladvändare som inte går att lägga ifrån sig. Ljudboken har legat etta på Nextory i flera dagar och i skrivande stund ligger den sjua på Storytel (där det naturligtvis finns flera som inte gillar den)! Och självaste Lotta Olsson har tipsat om Nu dör vi, i DN. Så otroligt stort! Bland 15 nya deckare fick min bok vara med! Wow! Som sagt, det går inte riktigt att ta in.

Förutom det här har jag fått signera böcker till nära och kära, grannar och kollegor. Varje kväll har jag signerat ett gäng böcker som har lämnats av i brevlådor på olika håll. Det är riktigt riktigt roligt att så många är nyfikna.

Dessutom har jag gjort en hel del saker som jag knappt trodde att jag skulle våga. Jag har spelat in avsnitt med Kerstin Önnebo för skrivarpodden, blivit intervjuad för lokala lokaltidningen, haft bokprat på Stora torg i Halmstad och signering i Akademibokhandeln i Halmstad city. Och, jag har tyckt att det har varit roligt! Det är jag också väldigt överraskad av.

Samtidigt rullar livet på som vanligt. Det firas påsk, påskharen gömmer ägg i trädgården och vi packar in oss hela familjen i bilen över en helg. Jobbet behöver också göras och är kommande dagar ganska intensivt och kräver att jag har fokus på de uppgifter som ska slutföras där. Inte lätt kan jag lova, men det är bara att försöka göra vad jag kan.

Men som sagt, det är så tydligt att ingenting är sig likt längre. Och aldrig mer kommer att bli. Och jag är så glad över att det förändras på just det här sättet, för det hade jag aldrig någonsin vågat tro.

Ett stort tack till alla er som läser ❤️❤️❤️ Jag är så otroligt tacksam över varenda en av er ❤️❤️❤️

Boken finns!

Det är helt galet, men så är det! Vilken lycka och så himla overkligt. Den finns!

I tisdags kom den hem. Jag och dottern rusade iväg och hämtade dem, fnissiga och uppspelta, och sedan packade vi upp dem. Efter det har ingenting varit sig likt.

Varje kväll har jag suttit och signerat till vänner och familj som peppat och hejat längs vägen och till några av de som får ett recex i brevlådan. Några har hört av sig och vill köpa ett signerat ex och några på jobbet har också hojtat till. Jag har beställt fler böcker då jag inser att de här 50 som jag köpt nog kommer att ta slut ganska snabbt.

Jag blir så glad när jag ser den också, varje gång! Den är så otroligt snygg och jag är så stolt över den! Jag tänker också ofta att det här är det jag drömt om, och då kommer det ett leende igen. För så är det ju. Att få hålla boken i handen, sitta på kvällarna och signera, se den i flödet på sociala medier (jo då, de första böckerna har redan börjat dyka upp där). Det är exakt vad jag drömt om. Och nu, nu är den tiden faktiskt här.

Och det är bara början. Ingenting framöver kommer att vara likt det som var innan. Från och med nu är jag faktiskt författare. Hur coolt är inte det!!

På torsdag släpps den och 13 april släpps också ljudboken. Och jag längtar!!!

Nu är det klart!

Korret är gjort, jag har skickat tillbaka alla mina kommentarer till redaktören och ja, det var lika svårt som alltid att trycka på knappen. Svårare, för nu blir det inget mer jobb med Nu dör vi.

Och det är nu det går upp för mig. Herregud, jag är klar. KLAR! Nästa gång jag ser texten kommer det att vara i en bok. En FÄRDIG BOK! Kanske kommer det någon fråga från redaktören i veckan, men det är ju något helt annat än rent textarbete.

Det blir lite känslosamt när jag sitter på min kammare här hemma, mitt i natten. Sedan 20 september 2019 har jag jobbat på det här manuset. I två och ett halvt år. Och nu är det klart. Så mycket blod, svett och tårar som på ett eller annat sätt finns med i den här boken. För den uppmärksamme och för den som följt mig på resan, kommer det till och med att finnas en blinkning till processen i boken.

Just idag längtar jag efter att ni ska få läsa, att ni ska få se hur det blev. Och just idag ska det blir så spännande att få höra vad ni tycker. Just idag längtar jag. Och jag längtar efter nästa process. Det här vill jag göra igen och igen och igen!

Men nu är jag klar för den här gången. Nu dör vi är inte alls min längre. Nu är den snart din. Och imorgon (eller i alla fall i veckan) ska jag fira. Det här är verkligen värt att fira, flera gånger om. Men just nu ska jag sova och imorgon ska jag njuta och bara vara.

Tvivel, tvivel och tillbaka

I fredags damp inlagan ner i mailen och framkallade, som vanligt tydligen, en känslostorm. ”Oj hjälp” var en av tankarna som dök upp. ”Så himla häftigt” var en annan.

På lördagen smög sig sedan tvivlen på. Manuset fick ligga orört lite till, vill inte öppna det innan jag är på rätt plats. Och ändå kommer det farande – ”det här är inte mer än hyfsat”, ”vem kommer vilja läsa det”, ”varför skulle just den här boken sticka ut på något sätt”. Och till slut landade jag i den klassiska ”vem tror jag att jag är egentligen?” och ”Jag är en medelmåtta.”

För att komma upp ur detta lyssnade jag på poddar – skrivarpodden, skriv en bestseller eller en annan bok och min och Annelis podd, Podden Skrivvänner. Jag pratar ju om det här i höstens avsnitt med ”frågor och svar” och ville höra hur jag resonerade då. Samtidigt funderade jag över vad som är min ambition egentligen?

Det finns ett enda svar på det här. Och det är är att min ambition är att ge ut en bok. Och det gör jag! På frågan varför jag gör det här är för att det är roligt och det är min passion. Det är det jag måste komma ihåg. Passionen går före prestationen.

Trots att jag vet detta, tar det sin lilla tid att landa i det. Tills söndag kväll då det kommer ett mail som drar undan mattan för mig – på ett bra sätt. Det här mailet kommer jag förhoppningsvis berätta mer om ganska snart, men just nu kan jag ingenting säga.

Idag är jag lugnare, ser med tillförsikt fram emot släppet och framtiden. Men jag kommer ständigt behöva påminna mig om att passionen ALLTID kommer före prestationen.

Det närmar sig

Redigeringsprocessen är slut och nästa runda är det korrektur som gäller! Det är också sista gången som texten är ett manus, därefter åker det iväg till tryck och sedan är det verkligen en bok.

Just nu njuter jag faktiskt i fulla drag. Det är stressigt att skriva en bok vid sidan om sitt vanliga arbete, särskilt när det numera är skarpa deadlines som gäller. Samtidigt är det allt mer tydligt hur roligt jag tycker att det här är och hur rätt jag har hittat med skrivandet. Det är verkligen det här jag vill göra och där jag känner mig som mest hemma. Och det är en ren lyx att kunna unna mig en hel dags skrivande utan att faktiskt förlora särskilt mycket ekonomiskt på det.

Det har nu i dagarna gått ett år sedan jag blev antagen. Ett år då jag fått vara med om och lärt mig väldigt mycket. Att ha gått igenom hela processen en gång ger en trygghet inför vad som eventuellt väntar med nästa gång. Kan jag tänka mig att gå igenom det här igen? Definitivt!

Det är speciellt att vara författare. Det är ett ensamt yrke där man har förlaget som en samarbetspartner på ett sätt som är nytt för mig. Jag har alltid varit anställd och på mitt vanliga jobb är jag van vid att vara en del av en grupp och där vi håller varandra uppdaterade med vad som händer i alla projekt vi är med i. Nu är jag en del i projektet ”Boken Nu dör vi” där förlaget har sina delar som de driver och jag har mina. Självklart har vi lite koll på varandra men jag märker också av att jag verkligen bara är en del av projektet. Särskilt tydligt är det när jag förstår att min förläggare och redaktör har pratat om mig och mitt manus utan mig. Det är självklart att de ska göra det, inte alls konstigt, men för mig är det en ny situation. För en person som tycker om att ha kontroll på vad som händer är det en utmaning, men en som jag tycker är lite spännande och som jag ser fram emot att iaktta mig själv hantera.

Det handlar så klart om tillit och det har jag för mitt förlag. De har på alla sätt visat att jag kan lita på dem (de löser problem som jag inte ens känner till, ser till att jag får ett grymt omslag och en fantastisk uppläsare för att nämna några saker) men att jag ska lita på en process som jag aldrig har varit med om är den verkliga utmaningen. Det ger mig samtidigt möjlighet att fokusera på skrivandet och utvecklingen av berättelsen och det är ju just det jag vill göra.

Så vad vill jag säga med det här inlägget? Kanske att det närmar sig en färdig bok, kanske är det någon form av utvärdering av processen men framför allt tror jag att jag vill säga att det här vill jag göra igen! Det är väl just därför jag redan nu kommit en bit in i uppföljaren till Nu dör vi, som för att säga till mig själv och alla andra att här, i bokbranschen, som författare, hör jag hemma och här planerar jag att stanna.

Bygg din författarplattform

Så hette seminariet (eller webinariet) som jag och Anneli Olsson höll i ikväll via skrivfokus.se – Bygg din författarplattform.

Det är ganska häftigt att tänka att på hur mycket som har hänt sedan jag startade mitt konto på Instagram 2017. En av de saker vi pratade om ikväll var alla vinster det ger. Jag blir alltid lite fascinerad och väldigt glad när jag tänker på allt jag har fått uppleva tack vare just Instagram och mitt förhållningssätt där.

All pepp, inspiration, tips och perspektiv som jag får av att vara där. Så fort jag tvivlar, så fort jag är låg finns hela mitt fantastiska gäng på drygt 1700 personer och peppar (inte all samtidigt, men många). Genom att följa andra får jag inspiration, har orkat kämpa på trots att det verkat vara smått omöjligt att komma igenom nålsögat och bli antagen, men jag såg ju att det gick och nu är jag själv ”på andra sidan”.

Skrivvänner för livet! Jag hade garanterat inte träffat Anneli och fått uppleva allt roligt tillsammans med henne om det inte vore för mitt konto på Instagram. Att vi startar podden, tydligen håller föreläsningar ihop nu och peppar varandra på hela författarresan är verkligen något jag inte vill vara utan. Att dessutom ha fått ett eget författargäng, lärt känna många författare mer eller mindre och ännu fler skrivande personer är en så underbar ”bonus”.

Nätverket som byggts, där såväl förlag, journalister, lektörer, bokhandlare och författare ingår är jag minst lika glad över! Allt från att ha blivit kontaktad av förläggare som vill läsa mitt manus till att hitta testläsare som kan det där med skrivandets utmaningar. Och inte minst att det redan finns flera personer som skriver att de längtar efter att läsa min bok, det är riktigt riktigt häftigt.

Att få chansen att föreläsa om det här, ge tips, inspiration och råd kring hur andra kan bygga sina författarplattformar är verkligen kul. Att dessutom höra att det är proffsigt, givande och att vi går genom rutan, gör det hela ännu roligare!

Redigeringsrundan är igång!

I torsdags fick jag återkoppling från redaktören. Jättebra feedback och mycket positivt, men självklart också konstruktiva tankar.

Som vanligt (eller vanligt och vanligt, men för mig har alla gjort på samma sätt än så länge) inleds mötet med att tydliggöra att det här bara är förslag och att det är mina beslut i slutändan. Och som vanligt förstår jag att de har helt rätt i de medskick de ger.

Feedbacken består just nu i att tajta till, korta ner och dra ihop en del av berättelsen, att fördjupa vissa delar av huvudkaraktären och förtydliga andra. Annars är vi nu nere på vissa enskilda händelser och situationer i boken. Borde det inte vara mer så här? Hur har du tänkt här? Den här händelsen ser jag som problematiskt, hur tänker du kring det?

Det är ganska mycket att göra och helgen var sedan ett tag tillbaka inplanerat med annat, men ikväll har jag suttit framför datorn och fått en överblick över det största jobbet, det med att ta bort för att tajta till. Och nu finns det en plan. Imorgon är det dags att skriva ut valda delar för att sedan sätta mig med rödpennan och stryka, stryka, stryka.

Jag kan verkligen inte säga att det känns lätt, för det gör det inte. Men det känns kul och jag vet att det kommer att bli mycket bättre efter en sådan hård genomgång som jag tänker och hoppas att det kommer att bli.

På torsdag har jag ännu en av mina författardagar och då vet jag vad jag ska göra, utan tvekan. Och jag längtar verkligen efter att få sitta en hel dag med mitt manus. Äntligen är jag igång!!