Påskledigt väntar

Manuset har manglats, ändrats, skrivits om och förändrats en hel del. Igen. Jag tycker att det har blivit bättre, håller ihop på ett bättre sätt och jag tycker att jag fått till det nya slutet riktigt bra. Igen.

Därför är det så himla bra med testläsare! Den här gången är det två skrivvänner som ställer upp och två instagramvänner som svarade på frågan som jag slängde ut på Insta. Så bra att inte alltid känna de som läser.

Den här gången skickade jag med frågeställningar som utgår från förlagets lektörs funderingar, för att se om jag kommit något steg närmare.

Jag har redan fått lite feedback från två av testläsarna. Den ena skriver att hon ”är helt insugen…i din bok”, ”kunde inte sluta” och ”än så länge är den grymt bra!”. Den andra är ”imponerad av min teknik”. Vilka omdömen! Så himla kul att få de här små uppdateringarna.

Det ska bli jättespännande att se vad de har för feedback när de läst klart. Som skrivande är det såklart kul att få det positiva, men det är också väldigt viktigt med det konstruktiva. När något inte fungerar, är otydligt eller inte hänger ihop är det den bästa återkoppling en kan få. Först när en blir medveten om det, kan det förändras.

Men nu önskar jag er alla en riktigt glad påsk! För mig blir det ledigt med familjen, varmt och gott och njuta av våren!

Glad Påsk 🐥🐣🐥

Skrivhelg

I helgen var jag på skrivhelg med min skrivkompis Anneli. Vi träffades på bokmässan efter att vi hörts lite smått på sociala medier. Sedan mässan har vi fortsatt att höras, peppa varandra och delat tvivel och tillförsikt. Hon har också varit en av dem som läst I skuggan av döden och gett feedback.

Och nu var det alltså dags att spendera en helg ihop. Hon bokade hotell, vi tog oss dit på varsitt håll och, om jag ska vara ärlig, var vi nog båda lite nervösa. Men det hade vi inte behövt vara. När jag knackade på direkt efter incheckning kunde vi knappt sluta prata. På restaurangen senare på kvällen skrattade vi högt och länge och det var inte tyst en sekund.

Och så fortsatte det. Vi pratade allra mest skrivande, manus, böcker och process och så lite lite annat. Och såå trevligt vi hade det!

Emellanåt behövde vi dock sätta oss för oss själva, i de egna rummen (som dessutom låg vägg i vägg) och då var det fokus som gällde. Hon strök, tajtade till och kortade ner och jag skrev om, försökte göra det värre och strök, jag också.

När vi skiljdes åt var det självklart att det här blir en årlig tradition. Nästa gång vi ses är på feelgoodfestivalen i augusti då vi till och med ska dela rum (yay!!). När vi sa hejdå kunde vi i alla fall konstatera att vi var nöjda. Hennes manus var kortare, mitt värre, precis som vi önskade!

Tankar efter senaste refuseringen

Så, nu har det gått ett par dagar sedan den damp ner.

Onsdag kväll och torsdag förmiddag var åt det svarta och mörkgrå hållet. Varför kan jag inte tolka feedbacken rätt? Jag har ju gjort allt jag kan, tycker jag själv. Och ändå får jag feedback som jag borde kunnat se själv. En del i manuset har handlat om hedersproblematik. Jag har tyckt att den har en given plats, att den tillför något och att den ger en spänning till berättelsen. I utlåtandet skriver lektören att det kan vara svårt att nämna en sådan känslig fråga ”i förbifarten”. Första reaktionen är (såklart) att jag inte förstår vad hon menar. Men när jag läser vad hon faktiskt skriver, så är det ju självklart. Det spåret har ingen självklar mening, det är inte viktigt. Hur kan jag inte ha sett det själv?

Torsdag kväll börjar jag redigera. Bort med hedersproblematiken. Den hör inte hemma i berättelsen. Jag jobbar om stora delar och det har jag fortsatt med både igår och idag.

Och nu känns det bättre igen. Det är roligt att upptäcka en ny berättelse som blir tydligare. Att lista ut hur det hänger ihop och var ledtrådar kan placeras som avslöjar vad som har hänt, men som inte är för uppenbara.

Samtidigt finns ju tvivlet där. Vad är det jag inte ser nu? Vad är det som egentligen så självklart ska bort, eller ändras, men som jag inte ser? Ingen aning. Och hur sjutton ska jag lära mig se det?

Har du tips på hur du gör, skriv gärna om det i kommentarerna. Jag är såå nyfiken och behöver verkligen utvecklas i det området.

Och så kom det…

Så fanns det då ett svar när jag öppnade inkorgen:

Hej Stina!

Eftersom jag har läst ditt manus ett flertal gånger valde jag att lägga ut det på en väldigt duktig lektör. Hon tycker att mycket är bra men hon tycker också att du har en bit kvar. Du kommer att känna igen flera av mina tankegångar när du läser omdömet nedan. 

Har du skrivit ut manus på papper någon gång? Ofta hjälper det en när man ska hålla reda på karaktärernas resor och de olika handlingstrådarna. Det känns som om du behöver läsa igenom manus på papper ett flertal gånger så att du får koll på att de förändringar du gör av karaktärerna jobbas igenom hela vägen i manus. Det känns lite som om det görs ingrepp här och där men inte på hela berättelsen och inte genomgående i skildringen av karaktärerna.

Varma hälsningar,

Förlaget

***

Jag tycker om när deckare har något extra; när den innehåller något jag inte hittar i alla andra deckare. Därmed är finesserna runt synska Vanja, som hjälper till att lösa mordgåtan, ett välkommet inslag.

Berättelsen har definitivt positiva sidor. Jag förstod av manuset att detta är tredje bearbetningen, men hon behöver göra fler. Stina Flodén är helt enkelt en begåvad nybörjare som måste ta sig tiden att jobba igenom manus hela vägen!

I nuvarande manus ger författaren läsaren så många intresseväckande ledtrådar att författaren inte klarar att reda ut det. Då ledtrådarna är smarta väcker det förväntningar hon inte klarar att infria. 

(Här kommer en hel del konkreta saker som lektören tycker inte fungerar, behöver utvecklas eller funderar över.)

Sammanfattning
Trots mina många invändningar tycker jag det här är en lovande deckare, som är aningen annorlunda. Men gapar författaren över för mycket? Kan något moment tas bort, minskas så att hon får mer plats att fylla i hålen i storyn/karaktärerna? Det är mycket jobb kvar, men jag rekommenderar uppmuntran.

Jaha. Det var det. När jag läste sjönk jag ner på köksgolvet. Besvikelsen var (och är) stor. Jag vet inte vad jag trodde, men det här var ett tungt, tungt ”tack men nej tack”. Tungt.

Som tur var, var jag hemma. Kunde bolla med sambon direkt, skicka vidare det till Anneli (skrivkompisen ni vet). Sambon läste, berättade vad han såg, vad han höll med om. Jag fick pepp från Anneli, kunde raljera lite om tipset att skriva ut på papper, peppa inför skrivhelgen som ju kommer superlägligt (trots att jag hellre hade firat framgångar såklart). Är så glad att fler har läst, så att jag kan bolla på riktigt, att någon annan vet vad den här feedbacken innebär konkret. Att jag kan få vara besviken och ledsen, men ändå veta att det inte tar slut. Det är bara att jobba vidare…

För så är det ju. Jag vet att jag har svårt att läsa manuset från en läsares vinkel (det är ju till och med ett av mina ”nyårslöften”). Kanske kan lektörens tankar om vilka förväntningar jag väcker, hjälpa mig att utveckla det här? För utifrån den aspekten kan jag ändå se att hon har rätt. Jag kanske vill att det ska vara på ett visst sätt, men det kanske inte motsvarar förväntningarna. Och vad är det jag vill? Jo, jag vill att andra ska läsa min bok och tycka att den är bra och (minst) lever upp till högt ställda förväntningarna (som jag ju själv bäddar för). Och då är det framför allt lösningarna jag måste fokusera på. Och efter bollandet har jag redan bestämt mig för hur jag kommer att ta mig an vissa av punkterna.

Så, nu har jag brutit ihop, så då är det bara att komma igen. Och det finns ju positiva saker i utlåtandet också. Vanja, som ju för mig är det viktigaste perspektivet, verkar i det här skedet vara bra, det är inte i hennes del som det saknas/behöver utvecklas/tas bort något. Hon skriver att jag är begåvad och att det är en lovande deckare. Det är alltid något. Och, som ju är rätt fantastiskt ändå, jag lär mig och utvecklas hela tiden. Jag är oerhört tacksam över den feedback jag fått, att förlaget har tagit all den här tiden på att utveckla mitt manus.

Nu väntar bearbetning (massor!!) och sedan skickar jag in igen. Men den här gången blir det till flera förlag!

Mars är verkligen min värsta månad

Varje år, verkligen varje år, är jag så sjukt trött i mars. De sista små skälvande veckorna innan våren sveper in på allvar. Jag har ingen energi, inga ljusglimtar och det lilla, lilla som ändå lyckas pressas ut kräver massor tillbaka. Allt går i grått, ekar tomt och dystert.

Men visst kan jag gripa efter några få små halmstrån. Tiden går rasande fort, både veckor och helger. Vi har ingen snö i Göteborg (tjohoo!!) och vårblommorna har börjat komma upp. Och jag har saker att se fram emot. Redan första helgen i april ska jag på skrivhelg med min skrivkompis Anneli! Det ska bli så himla kul och välbehövligt. I maj händer det roliga (både skrivrelaterade och inte) saker nästan varje helg. Och sen är det snart semester!

Och det jag verkligen, verkligen, ser fram emot är svaret från Förlaget. De svarade att de skulle återkomma inom en dryg månad. Idag är det exakt en månad som jag skickade in. Och det betyder att svaret (i alla fall borde) närma sig. Så nu väntar ett oklart antal dagar/veckor på helspänn och uppdaterande av inkorgen i parti och minut. Tur då att tiden går så fort!

Ny vecka, nya förhoppningar

På måndag, om en vecka alltså, har det gått en månad sedan jag skickade manuset till Förlaget. Ja, jag vet att jag tjatar och då kan ni ju tänka er hur det låter i mitt huvud…

Jag försöker verkligen att inte vänta. Att inte tro för mycket. Men det är verkligen jättesvårt. Jag hoppas så mycket och jag vill ju det här så starkt och det är förstås omöjligt att inte tänka på det. Ändå gör jag mitt bästa för att låtsas, både inför mig själv och för andra.

Under tiden jobbar jag på med tvåan och det är riktigt roligt. Jag märker att jag lärt mig en del, framför allt om dramaturgin. Jag ser (ja, faktiskt!!) vilka omvägar jag måste ta, vad jag behöver fördjupa och när det är läge att göra det. Tjoho! Det känns riktigt kul.

Jag längtar redan efter att få följa den här historien. Att se den växa, utvecklas och ta vägar jag inte har en aning om i dagsläget. Jag ser fram emot att skicka den till testläsare, få höra hur de ser på texten, på strukturen. Vad de ser som jag varit blind för.

Men den här veckan kommer jag fortsätta hålla tummarna, hårdare än någon kan se. Jag kommer kolla min mail lite oftare än jag brukar. Samtidigt kommer jag intala alla som frågar, inklusive mig själv, att jag är inställd på att få svar först i början av april. (Men det kan ju komma redan idag!)

Varför är det så svårt?

Varför kommer jag inte igång med genomläsningen av tvåan? Varför är det så svårt att ta upp den där pappershögen och plöja igenom den? Greppa pennan, stryka. Anteckna. Starta upp hjärnan. Börja redigera…

Kanske är det så enkelt som att jag gör det lite för stort. Kanske tycker jag att jag borde avsätta en hel helg för att läsa igenom berättelsen från början till slut i ett helt svep. För det brukar jag ju faktiskt vilja och tycka om och faktiskt göra.

Men jag måste nog börja inse att jag inte är där än. Inte på långa vägar. Jag har låååångt kvar innan jag kommit så lång.

Så, hur ska jag komma igång då? Jo, jag ska göra som jag gjort tidigare. Äta elefanten en bit i taget. Gå igenom kapitel för kapitel, i den talt det tar. En kapitel en dag. Nästa kanske till och med två om jag har tur. Men en bit i taget, annars kommer jag ingenstans. Annats händer ingenting.

Så nu kör jag! Sakta men säkert ska uppföljaren jobbas igenom, förbättras, utvecklas. En bit i taget.