Inga fler tack

Igår kom så den första standardrefuseringen, den som jag ändå trodde skulle komma den här veckan.

Hej Stina,

Tack för att du har skickat in ditt manus till oss, men tyvärr kommer vi inte ha möjlighet att ge ut det. Eftersom vi får in många manus till förlaget kan vi inte ge något utlåtande.

Stort lycka till med ditt skrivande och utgivning på annat håll!

 

Vänliga hälsningar
Manusgruppen

Blandade känslor får jag allt säga. Nähä, det gick inte, inte ens en liten kommentar eller uppmuntran. Bara nej. Tänk om alla säger nej? Den kanske inte är något att ha ändå? Fast jag tycker ju verkligen det, att den är riktigt bra. Det här betyder ju i alla fall att de kommit till mitt manus i de stora högarna. Nu har det liksom börjat. Och kanske, kanske finns det något förlag av de där elva som är kvar som också tycker att det är riktigt bra.

Så, ja, nu vill jag inte ha fler mail från förlag. Inte förrän i augusti/september och då ska det vara ja, ja och åter ja!

En månad har gått…

…sedan jag skickade in till de första förlagen. En månad. Och jag har inte hört något.

Jag vet egentligen att det inte betyder något, men just på månadsdagen blir det nog lite spekulerande (åtminstone här på bloggen).

Så, vad kan en månads tystnad betyda? Det kan betyda att turen inte kommit till mitt manus än, att det ligger i den digitala högen och väntar. Och väntar och väntar. Det vore ju inte så konstigt eftersom det varit två röda dagar och säkert långhelger för många.

Eller, så betyder det att de läst, lämnat till fler att läsa och i bästa fall bestämt att skicka till lektör över sommaren. Hoppas, hoppas!

Det kan i alla fall inte betyda att de läst och inte gillat, än i alla fall. Men jag måste erkänna att jag förväntar mig en första refusering när som helst nu.

Funderar lite på när de olika förlagen kan ha manusmöten, när fattas beslut om vilken väg just mitt manus ska ta? Och när har de tid att skicka refuseringsbrev?

Tänk om det gick att spåra manuset? Se om det ligger kvar, har flyttats över eller markerats eller hur det nu går till? Så som en kan göra med paket som är på väg. Vad tror ni om det? Hade det varit en idé eller hade det bara blivit ännu värre att vänta?

I övrigt är jag ganska lugn. Visst tittar jag på min mail då och då, men inte så hysteriskt än. Om det inte händer något nästa vecka, vilket jag inte tror, då är det nog bara att ha is i magen och vänta in hösten innan det där uppdateringsfingret går varm ☺️

Lycka till alla ni som har manus på förlagsrunda i sommar!

Vad gör jag nu?

I skuggan av döden är hos förlag. Ligger just nu i flera olika manushögar och väntar på sitt öde, på omdömet. Domen. Och vad gör jag nu? Det kan en fundera på. Ska jag sitta still i båten och vänta? Ska jag jobba vidare med manuset för att putsa ännu mer, trots att jag ju tycker att jag gjort så mycket jag bara kan? Ska jag grubbla över vilka fel som kan tänkas finnas, gräma mig över dem och inte kunna somna på kvällarna?

Jag skulle såklart kunna jobba vidare på tvåan. Se till att en sådan är relativt färdig (alltså med bara ca 40 redigeringsrundor kvar) för att vara redo ”när” förlaget ringer. Det skulle jag kunna göra och det vore nog en bra idé dessutom.

Men vad gör jag? Jo, jag hänger mig åt en annan genre. Nämligen feelgood. Förutom att jag lyssnar på böcker i genren, har jag haft förmånen att testläsa ett feelgoodmanus som min skrivvän Anneli skrivit. Och som jag har skrattar, hejat och flåsat med huvudkaraktären Alva. Riktigt bra! Jag har också insett hur mycket jag lärt mig om skrivande under den tid jag skrivit om Vanja, feedback och därmed också kunskap som jag fått genom andra och som jag nu kunnat lämna vidare. Blir nyfiken på hur jag kommer använda mig av detta i mitt eget, nästkommande manus.

Och på tal om det, jag har på allvar börjat skriva på feelgoodmanuset som jag haft i huvudet i ungefär ett år. Det är verkligen spännande att börja skriva en helt annan typ av bok än Vanjaserien. Bara det här med att jag bestämt mig för att bara ha ett perspektiv känns som en utmaning. Hur ska jag kunna fylla en hel bok med bara ett perspektiv? Det återstår att se och det ska bli riktigt spännande att se hur det blir i slutändan.

Författare för en helg

Jag sitter på Espresso House på stationen i Norrköping, väntar på att bussen ska gå om en dryg timme. Och jag tänker tillbaka på helgen som varit, på The Book Lounge.

Tanken som letar sig fram gång på gång är att jag lekt författare en hel helg. Jag har verkligen gjort (nästan) allt det där en ”riktig” författare gör. Jag har varit på mysmiddag på fredagen, pratat skrivande, publicering och livet som skrivande person med nya och gamla bekantskaper. Vi var fem pers (varav jag är den enda som inte gett ut en bok, än) som på olika sätt haft kontakt via sociala medier. Jag kände dem alla men hade bara träffat en. Så underbart sociala medier är på det sättet. Jag har skrivit det förut, men vilket nätverkande, vilken gemenskap det finns där, i alla fall i skrivandets värld.

På lördagen var det dags för eventet. Jag var där hela dagen, lyssnade på föreläsningar, pratade med utställarna och köpte böcker. Det enda som fattades var att jag själv skulle varit på scen och med ett eget bord, men min bok. Även här knöts nya kontakter och bekantskaper över boksamtal och swishande fram och tillbaka pga att tjänsten låg nere.

På kvällen var det branschmiddag med trolleri. Härlig blandning vid bordet med mig själv som aspirerande författare, en egenutgivare, en utgiven via hybridförlag, en via traditionellt förlag och dessutom en lektör och en grafisk formgivare som gör bokomslag. Fantastiska människor med olika erfarenheter.

Och så idag testade jag på det här med att fotograferas. Vi åkte ut till en sjö i närheten och hade en liten fotosession. Och vet ni, det var så himla roligt!! Jag kan definitivt tänka mig att göra det här igen.

Nu när jag sitter här med min kaffe och lunch, funderar jag på de här tankarna om att jag lekt författare, att jag tränat inför vad som en dag kanske komma skall. Och vet ni vad? Visst har jag tränat, satt mig i situationen för att jag vill se vem jag är i sammanhanget, hur jag agerar, hur jag vill agera. Jag har aktivt valt att omge mig med skrivande personer, i ett skrivande sammanhang för det är den jag vill vara, den jag är. Vet ni vad det kallas? Målmedvetenhet. Jag har inte lekt, jag har varit den där författaren. Jag är författaren. Det är det här jag ska göra, så är det bara. På ett eller annat sätt kommer det att bli verklighet, det bara är så. För när det känns så här i kroppen, då är det bara rätt.

Vad som helst kan hända

Det är faktiskt så det känns, trots ett tack men nej tack idag:

Jag har i dag tagit upp ditt manus på vårt utgivningsmöte och vi har tyvärr bestämt oss för att tacka nej. Vi har helt enkelt alldeles för tajt bland kriminalromanerna. Jag tror att du kommer att finna ett förlag. Du är väldigt begåvad och jag önskar dig stort lycka till!

Så var det med det. Men, nej, jag är faktiskt inte helt deppig. Det här är den förläggaren som har hjälpt mig utveckla manuset till vad det är idag. När jag tänker tillbaka på vad jag skickade till hen för snart ett år sedan är det bara så uppenbart vilken resa manuset gjort. Jag hade aldrig kommit dit det är idag om hen inte tagit sig tid att komma med feedback, tid att läsa igenom det och tid att skicka det till lektör.

De ord hen dessutom skickar med, att jag är väldigt begåvad, är verkligen något jag kommer ha med mig framöver. Att just den här personen, som jag vet är ett namn att räkna med, som är oerhört kunnig och efterfrågad, tycker att jag är begåvad, är riktigt häftigt.

Det ger hopp. Hopp om att jag antingen kommer att bli utgiven av ett annat förlag (så skönt att jag skickat till fler den här gången) eller att jag kommer att bli utgiven med en annan berättelse. Jag kommer definitivt inte att ge upp och just nu känns det ändå som att vad som helst kan hända!

Milstolpe

Nu är manuset hos ytterligare fem förlag. Det här är stort, jättestort! Jag har skickat in mitt manus till förlag!

Wow, wow, wow!

På något sätt måste detta firas, för det här är verkligen en milstolpe. En väldigt stor milstolpe. Det ska blir så intressant, roligt och läskigt att se vad Vanja får för respons där ute i den riktiga världen.

Och hjälp, nu ska boken bedömas igen, läsas för första gången av granskande, kritiska ögon. Herregud, hur ska jag överleva detta?

Och så kommer så klart det berömda tvivlet. Tänk om de inte gillar den? Om det inte blir något alla med den? Men i det här läget är det bara att mota bort de tankarna. Det är ingen idé att lura ner mig dit, ner i den där bottenlösa gropen. Nej, lyfta blicken, se på vad jag åstadkommit under de här åren.

För två år sedan fanns inte ens Vanja i mitt medvetande och nu är hon ute och flyger, testar sina vingar. Nu är det dags för henne att visa vad hon kan!

Hos Förlaget

Nu är manuset skickat till den där Förläggaren igen. Ska bli väldigt spännande att höra vad hen tänker den här gången.

Jag är i alla fall supernöjd med min omskrivning. Jag tycker att manuset håller ihop på ett bättre sätt, att det har lyfts ytterligare några snäpp. Och slutet är riktigt bra (har ni hört det förut?)

Jag är nu helt slut i huvudet, alldeles tom och grötig. Ändå har jag kikat på det första (eller är det femtioelfte?) utkastet till ett följebrev. Har ändrat lite, filat och skickat till min kära Anneli för hjälp. Vad skulle jag göra utan henne?? Nu ska det nog få vara någon dag, innan jag kikar på det igen, filar lite till och skickar manuset ut till fler förlag. Och det känns faktiskt ganska läskigt.

Förläggaren har ju läst några gånger nu och jag vet att hen gillar mitt sätt att skriva (hurra!!) – det enda jag funderar på är ju hur många gånger hen ska orka komma med feedback innan det är ”tack och hej”, på riktigt. Men att skicka in till nya förlag, personer som inte läst innan och ska bedöma… det är läskigt.

Har du skickat in till förlag? Tyckte du det var läskigt?