Ett oväntat mail

Jag hade tänkt koppla bort manuset under den månad som det är hos lektören. Men vad händer då? Jo, det dimper ner ett högst oväntat mail i inkorgen. Ett mail som gör mig glad.

Hej Stina!
Mitt namn är XX och jag jobbar på XX, ett digitalt förlag som specialiserar på utgivningen av ljud- och e-böcker. Vi har sett att du skriver på ditt manus Nu dör vi. Skulle du kunna skicka synopsis och berätta mer om karaktärerna, om hur boken är skriven och på vilket sätt du tycker att det kan passa ljudformatet? Skicka gärna även manus.
Hör av dig om du har några frågor eller funderingar!

Det här är alltså ett ljud- och e-boksförlag som har hittat mig via Instagram (antar jag) och är intresserade av att läsa manuset redan innan det ens är klart. Vad vet jag, det kanske är en standardförfrågan (motsatsen till standardrefusering?) men jag fick ingen sådan förfrågan gällande mitt förra manus, så oavsett är det här en väldigt rolig överraskning för mig. Det är klart jag blir glad!

Planen framåt är nu att skriva ihop ett synopsis, fundera på och besvara frågorna de ställt och skicka in detta till förlaget. Efter det fortsätta med redigeringen som planerat utifrån den tidsplan jag sedan innan satt upp och skicka in manuset när/om de återkommer och vill läsa hela.

Oavsett vad som händer framöver, har ett förlag sett mig och visat någon form av intresse för det jag gör. Det är värt att fira!

Lektör!

Jag gjorde det!! Igår skickades manuset till lektör! Och jag känner mig så nöjd.

Nu väntar en månad utan skrivande, en månad då jag ska försöka att koppla bort berättelsen och istället läsa andra böcker, fundera på de stora, och då menar jag verkligen STORA, ändringar som behöver göras i deckarmanuset. Kanske börja skissa på en storyline för perspektiv nummer tre. Vi får se.

Innan jag helt stänger ute manuset från tankeverksamheten (den aktiva åtminstone) måste jag bara säga att jag är så himla nöjd med det jag gjort. Jag vet att vissa författare är skeptiska till att en säger så om sitt eget manus, men det struntar jag faktiskt i. Om jag inte var nöjd och stolt över det jag gjort, skulle jag inte kunna hålla på med det här. Och skrivande är ju det bästa jag vet, och då tänker jag njuta och vara nöjd, nej mer än nöjd.

Återstår att se vad lektören återkopplar och om hon är lika nöjd som jag (troligtvis inte, precis som det ska vara).

Tidsplanen

När jag skrev mitt förra manus ville jag inte sätta upp deadlines. Då ville jag försäkra mig om att det fick ta den tid det behövde.

Den här gången är det mycket som är annorlunda. Bland annat gjorde jag redan under skrivandet av råmanuset, en tidsplan. Och det har jag behövt den här gången.

Deadline nummer ett var 18 december – under jullovet skulle mina testläsare få manuset, läsa och komma med feedback. Veckorna innan, ja i princip hela december, var jag sjuk och orkade inte alls jobba igenom texten så mycket som jag tänkt. Men, 18 dec landade ändå manuset (ett obearbetat men så gott som fullständigt sådant) hos testläsarna.

Deadline nummer två närmar sig med stormsteg. På tisdag kväll ska jag skicka manuset till lektör. Den här gången tycker jag själv att manuset är mer genomarbetat, men visst hade det mått bra av en runda till. Ändå har det hänt massor sedan feedbacken från testläsarna som kom i början/mitten av januari. Texten har slipats, kapitel har raderats och slutet jobbats om, så jag tror ändå att det är dags.

Deadline nummer tre är i maj, just nu 14 maj men får se hur exakt det blir. Då är det nämligen ett år sedan jag skickade den sista versionen av Vanja till Förlaget. Efter all återkoppling och pepp jag fick från Förläggaren, kommer hen att få det nya manuset först. Förläggaren och agenturen som lämnade en väldigt fin, positiv refus ett halvår tidigare.

Utan dessa deadlines hade jag inte kommit så långt som jag gjort nu. När jag skrivit råmanuset och därmed berättat klart den här historien för mig själv, i början av november, var nyfikenheten borta. Därför har jag inte varit lika motiverad, lika sugen. Nu har ju manuset blivit mycket bättre och trots alla ändringar är historien densamma – den berättas bara på ett bättre sätt. I mitt förra manus ändrades så stora delar i själva händelsekedjan att jag inte riktigt visste vad som skulle hända i nästa redigeringsrunda, inte visste vilka vändningar som skulle komma. Än så länge har det inte blivit sådana omkastningar i det här manuset, men jag får väl se vad lektören säger.

Hur som helst, än så länge håller tidsplanen och det ska bli riktigt spännande att se om jag är redo att skicka in till Förläggaren den 14 maj!

Manuset utvecklas

Så är det onekligen, att manuset utvecklas under redigeringen. Och nu när jag är i slutskedet av den här rundan (innan lektören tar vid) är det trots allt lite segt.

Då är det ganska bra att gå tillbaka och titta på vad jag gjort. Sedan jag fick återkoppling från testläsarna i mitten av januari, har jag framför allt jobbat med slutet. Skrivit om stora delar och lagt till ett antal kapitel för att göra det mer trovärdigt. Och det växer, frodas och blir bättre hela tiden.

Att jag jobbat om slutet innebär också att det har hänt en hel del dessförinnan. Inledningen har ändrats något för att bättre hänga ihop med upplösningen, flera andra kapitel har fått meningar och scener omgjorda och tillagda och två kapitel har faktiskt raderats helt.

Och vad är då kvar, kan en undra. Jo, det finns några stycken som behöver fördjupas, där känslan behöver lyftas in ytterligare ett snäpp. Oftast, har jag upptäckt, räcker det med en eller två meningar, så finns det där, det jag vill förmedla. Återstår att se om så är fallet även här.

Hur som helst ska jobbet göras, så nu är det dags för mig att fokusera på manuset och se till att det utvecklas ännu mer.

Igång!

Nu är redigeringen igång på allvar! I veckan som var kom jag igenom genomläsningen på papper och antecknade för fullt i marginalen med testläsarnas kommentarer i färskt minne.

Den största bearbetningen hade jag nog på känn redan innan. Den del där slutet börjar. Den var inte klockren och under genomläsningen blev det tydligt att den var rent av rörig och inte alls bra (vägrar att säga att den var dålig, trots att det kanske är sanningen…). Den behövdes helt enkelt göras om, rejält.

Det jag nu gjort för att jobba om den var att se slutet utifrån sin egna dramaturgiska kurva och då blev det också tydligt vad jag vill göra och vad som behöver ändras. Som det är nu hinner läsaren inte riktigt med i känslan utan det går lite väl fort på något sätt. Och så vill jag inte ha det.

För att du ska hänga med nu (eftersom du ju inte befinner dig inuti mitt huvud och inte läst manuset) kan det vara bra att känna till att det i slutet uppenbaras något helt nytt. Och som det var tidigare, kastades läsaren in i det och hann inte landa, kunde inte följa med i allt det nya. Därför har jag gjort om, byggt upp känslan, lärt känna en karaktär som visserligen finns med tidigare men som nu blir väldigt viktig, samtidigt som huvudkaraktären upptäcker vissa saker om sig själv. Ju längre in i slutet vi kommer, desto mer fördjupas dessa karaktärer, platsen och den nya ”världen” innan det exploderar i slutets mittpunkt (där klimax börjar).

När jag nu har strukturerat om, har jag kommit ganska långt känns det som. Det är lustigt det där, att när jag väl sätter igång, går det mycket lättare än vad jag tror innan. Och nu har jag farten uppe och ska därför läsa igenom slutet ikväll igen och i helgen ska det skrivas några nya kapitel som blir övergången mellan mitten och slutet (om vi ska tänka treakts-struktur.). Så nu är jag verkligen igång!

Vad gemenskap kan göra

Året har inte börjat i den bästa andan. Motivationen var låg och julledigheten hade gärna fått vara längre. När klockan skulle ställas inför första dagen på jobbet, var drömmen kanske starkare än någonsin. Tänk om mitt jobb var att skriva? Skriva mina böcker, hemma eller var jag vill? Tänk om.

Efter ledigheten var jag också tillbaka på sociala medier. Scrollade bland påskrivna avtal, releasefester och bilder på författare och deras förläggare. Eller helt enkelt bilder på böcker. Som är utgivna. Och frågan kom: Vad håller jag på med?

Varför ska jag skriva och redigera, anstränga mig och kämpa, när jag inte ens vet om det blir nåt? För varför skulle det bli det, den här gången? Varför skulle jag vara en av de som lyckas ta mig igenom det där nålsögat? Vad tror jag om mig själv? På riktigt?

Testläsare har kommit in med tankar, pepp och återkoppling på manuset. Jättebra feedback på alla sätt. Jag kunde sitta och diskutera handlingen en hel middag med en av mina vänner. Ändå fanns det där, hela tiden. Tvivlet.

Och på det höll sig orken och lusten långt borta. Jag har ju redan berättat den här historien, jag vet ju vad som händer sen och varför det blev som det blev. Varför ska jag hålla på och ändra, skriva om och engagera mig i det här?

Men, så vände det. Jag säger bara #skrivhänggöteborg

Ett gäng skrivande personer sågs i måndags på Göteborgs litteraturhus och oj vad kul det var att prata skrivande, höra om andras projekt och processer, lyssna till några som läste ur sina texter. Vilken energi jag hade när jag gick därifrån!

Och nu är jag igång. Har kommit igenom mer än halva manuset och visst finns det mycket att göra, men det finns också en riktigt bra grund och framför allt, jag tycker det är roligt, jag har ork och lust. Och det pirrar i magen. Dessutom dyker det upp en bild från herregud.co i flödet, en bild med texten ”Jag vill se vad som händer om jag inte ger upp…”.

Gemenskap, om det så är i verkliga livet eller på Instagram, kan verkligen göra stordåd för motivationen och energin. Tack alla som peppar, delar med er och på alla sätt bidrar till allt det roliga runt omkring skrivandet ❤️❤️❤️

Slutet

Det svåraste med att skriva en bok, i alla fall för mig. Det är inte svårt i sig, att lämna karaktärerna, knyta ihop det eller ens att hitta på vad som ska hända. Nej, för mig är det inte svårt att skriva ett slut, det svåra är att veta om det håller.

I berättelsens början upprättas ett kontrakt med läsaren. Där sätts tonen för vilken typ av berättelse det är, vilken ton den kommer att ha och vad läsaren kan förvänta sig av den bok hen just påbörjat. Det här ska sedan hållas hela vägen, samtidigt som läsaren ska eller bör överraskas. Det är det jag tycker är svårt med slutet. Lever det upp till de förväntningar jag etablerat i början?

Jag tycker det, såklart. Men mitt förra manus fick fyra olika slut tror jag. I efterhand kan jag se att de olika sluten avvek från den röda tråden, men just då tyckte jag ju att det hörde ihop.

Så hur ser det ut nu då? Med det nya spänningsmanuset? Ja jag tycker ju att det hänger ihop, såklart. Men gör det verkligen det? Uppfyller det förväntningarna som sätts i början samtidigt som det överraskar? Ska jag vara ärlig har jag ingen aning. Jag tror det och jag kan berätta varför jag tror det, men sedan hur det ser ut i verkligheten… det verkar jag vara blind för.

Hur ska jag ta reda på det då? Dels ska jag vara uppmärksam på de olika delarna som det kan, kanske, finnas tveksamheter kring. Dels ska jag fråga mina testläsare just den här frågan. Och efter det en extra fråga till lektören. För här behöver jag hjälp, här kan jag inte tänka själv, inte helt i alla fall. Och det är viktigt, jag måste, måste få det att hänga ihop.

Ser såå mycket fram emot att se det här manuset växa, lyfta framöver.