Tvivel och vägen tillbaka

Alla drabbas vi av tvivel både i livet och i skrivandet. Efter de refuseringar som kommit, var jag nere i mörkret förra veckan. Det är inte konstigt att hamna där ibland och det är kanske till och med nyttigt ibland.

Nu är jag ändå tillbaka och det är tack vare alla fantastiska människor omkring med. Först alla underbara instagrammare som hejar, peppar och meddelar att de minsann vill läsa om Vanja. Om inte det får en på bättre humör och tankar, vet jag inte vad som gör det. Jag är ju också, trots allt, väldigt nyfiken på vad läsarna kommer att tycka om Vanja och de andra. Jag vill ju också att ni ska läsa.

Sen var det feelgoodfestivalen. Vilken tajming! Så många skratt och så mycket prat med min fina bläcksyster Anneli. Vi har haft så kul och det har inte varit tyst många sekunder. Vilken energi du ger mig!

Att dessutom få träffa så många andra instagramvänner, nya som gamla och få dela framgångar, motgångar och läsupplevelser med er. Det gör mig såå glad att ni finns och att jag får vara en del av allt det här.

Och till slut alla författare, som så generöst delar med er av era tips, erfarenheter och oglamorösa ögonblick. Ni inspirerar mig att fortsätta skriva, fortsätta drömma. En gång ska jag också vara där, berätta om min bok, mina tvivel och hopp.

Och nu ska jag bara komma igång med min nya rutin och har snart redan kommit en fjärdedel in i mitt nya deckarmanus. Stort tack Åsa Hellberg för inspiration och råd, du är en sann förebild!

Nu kör jag vidare, bort från tvivlet, på väg mot hybris. Sedan får jag se var bergochdalbanan för mig vidare.

Inspiration i Mariefred

I helgen var jag, som bekant, på feelgoodfestivalen. Ordet för helgen var ”mysigt”. Miljön är ju bara den riktigt härlig och ramade in tillställningen perfekt.

Självklart fick jag med mig en hel del inspiration och energi. Den som nog gjorde starkast intryck var författaren Åsa Hellberg som berättade om sin skrivprocess på skrivskolan. Jag kände igen mig en del i hennes sätt, inte i allt förstås, men hela hennes framtoning tilltalade mig. Åsa skriver snabbt, precis som jag förstått att jag gör, och hon tänker inte när hon skriver råmanuset och det gör ju inte jag heller. Jag tog tillfället i akt att stjäla till mig en pratstund med henne och fick rådet att fokusera på ett manus i taget. Bra råd! Och känner jag inte för dem, så är det inte rätt manus. Såklart! Vanja har jag verkligen känt för och levt med under hela processen vilket gör att jag faktiskt slutfört det manuset.

Jag funderar en del på det här nu, på hur jag ska använda mig av mina styrkor på ett bättre sätt när jag skriver. Nummer ett, skaffa en rutin. Skriv 2000 ord per dag. Det behöver inte vara bra och väl genomtänkta ord, men det hjälper till att se till att det där första råmanusutkastet kommer på plats. Och kan jag hålla rutinen, kan jag ha texten på plats på ett par månader om inget oförutsett händer (och det gör det ju aldrig).

Och så det där med ett manus i taget. Vad vill jag helst läsa, vilken story är jag själv mest nyfiken på? Jo, jag har bestämt mig för att slutföra det nya deckarmanuset och sedan fortsätta med uppföljaren till Vanja. Det känns helt rätt!

En semester, två standard

Tillbaka från semester med dottern och jag/vi har verkligen fyllt på med energi. Så härligt! Nu väntar två veckors ledigt med bland annat inskolning på fritids (redan!!) och i helgen blir det feelgood-festival i Mariefred! Ska bli såå kul att få inspireras av författare och umgås med andra skrivande en hel dag.

Under semestern har två refuseringar trillat in, båda standard:

Hej Stina!

Stort tack för att du skickade ditt manus till oss. 

Vi har nu läst och tyvärr tackar Förlaget nej till att gå vidare med texten.
På grund av ett begränsat titelutrymme tvingas vi refusera även många intressanta manus och vi önskar i stället varmt lycka till på annat förlag. 

Bästa hälsningar,
Manusredaktionen

Och:

Hej Stina!

Tack för att du har skickat in ditt manus I skuggan av döden till oss. Efter läsning och granskning måste vi tyvärr meddela att vi tackar nej till ditt erbjudande om utgivning.

Eftersom vi får in en stor mängd material kan vi dessvärre bara undantagsvis skriva personliga omdömen.

Med vänliga hälsningar

Förlaget

Det känns såklart supertrist och just nu tror jag inte att Vanja kommer nå ända fram. Självklart hoppas jag fortfarande (fem förlag kvar), men jag börjar ställa in mig på nej, den här gången.

Har skickat in till ytterligare fyra (så, egentligen nio förlag kvar) och hoppas att de gillar konceptet.

Hur som helst, trots att det är lite tyngre just nu, kommer jag fortsätta hoppas och fortsätta skriva. Har ju plan B att jobba vidare med och jag hoppas kunna (och vilja) sätta mig med det snart och tycka att det är roligt och spännande igen. Och framför allt ser jag just nu fram emot att åka på feelgood-festivalen och bara njuta av gemenskapen och helt enkelt må bra!

Plan B

Sommaren pågår för fullt och nu är det tyst i inkorgen. Sju förlag har fortfarande inte svarar, varav fem har haft manuset sedan i maj. Min förhoppning är att det betyder lektörsläsning eller åtminstone en ordentlig genomläsning av en eller flera förläggare under sommarledigheten. Kan konstatera att det är en spännande höst som väntar.

Under tiden har jag påbörjat plan B, ett nytt manus. Den här gången är det en ”vanlig” småstadsdeckare (verkar envist dyka upp poliser i berättelserna hur jag än försöker hålla dem borta) och även den här utspelar sig i Leksand. Men här får orten en större plats är tanken och jag får på så sätt möjligheten att utforska min egen syn på min tidigare hemort. Det ska bli spännande att se vad hittar.

Karaktärerna blir också lite annorlunda än dem jag hittills skrivit, men en gemensam känsla, eller två faktiskt, finns med. Sorg och en strävan, eller kanske snarare fundering, kring tillhörighet. Dessutom kommer en av huvudpersonerna att få reda på stora hemligheter om sitt förflutna. Spännande, tycker jag,

Det är inte bara karaktärerna och storyn som är annorlunda, jag är också lite mer dämpad och lugn i tempot. Manusen i Vanjaserien är ganska intensiva och med högt tempo direkt från start, men här är det lite lugnar, men inte desto mindre spännande. Det är roligt att skriva på det sättet, på olika sätt, och roligt att märka skillnaderna.

Jag märker också hur mycket jag lärt mig under processen med I skuggan av döden. Särskilt när det gäller dramaturgi. Jag har precis skrivit de första 100.000 tecknen och börjar närma mig första vändpunkten. Det är då jag lämnar den första presentationsfasen och går in i fördjupningen. Den fasen ser jag fram emot, för det är så mycket som ska rymmas där i form av bakgrund, avslöjanden, känslomässiga band. Nu har jag lagt ut ledtrådar till vad som kommer uppdagas redan i kommande fas, men också ledtrådar som kommer av vara avgörande längre fram.

Jag älskar det här sättet att skriva, att plantera sådant som läsaren kan ana har med upplösningen att göra, men inte hur. I Vanjaserien har jag redan i bok ett planterat sådant som inte ens går att ana sig till har med upplösningen i sista boken i serien att göra. På ett snyggt sätt vill jag nog tillägga. När jag kommer på sånt, spritter det liksom till inom mig och jag skulle nästan kunna gnida händerna mot varandra i förtjusning.

Så medan jag väntar på svar från de där sju förlagen som återstår, och kanske till och med skickar till några fler, fortsätter jag med det jag älskar, att skriva spänning.

Två snabba

Den här veckan började med TVÅ standardrefuseringar.

På måndag förmiddag kom den första:

Hej!

Tack för erbjudandet att ge ut ditt manus. Efter en första bedömning har vi kommit fram till att vi inte är rätt förlag för det du skrivit. Förlaget har en relativt liten utgivning och vi antar sällan nya författare. Vi hoppas att du hittar ett annat förlag och önskar dig lycka till.

Och det hann inte ens gå ett dygn innan den andra damp ner på tisdag morgon:

Hej!

Vi har nu läst och tagit ställning till ditt manus, och tyvärr kommit fram till att vi inte kommer att gå vidare med det.

Vi beklagar att vi tyvärr inte har möjlighet att ge en mer utförlig motivering, då redaktionen mottager ett så stort antal manus, att vi inte har resurser att göra detta.

Vi vill tacka dig för att du valde att skicka in ditt manus till Förlaget, och önska dig lycka till med ditt författarskap.

Jag har funderat varför de inte bekommer mig mer. På något sätt kommer jag, i och med varje refusering, längre ifrån (eller enligt vissa egentligen närmare) min dröm om att ge ut en bok på förlag. Egentligen borde jag vara knäckt, men jag är inte det.

Jag tror det beror på framför allt två saker:

1) jag delar redan med er vilket också gör att jag måste reflektera över vad jag känner och tycker och dessutom varför jag tycker så. Jag får också så mycket pepp och hejarop och har fått så många nya vänner i och med hela skrivresan, att jag i slutändan ändå känner mig stärkt.

2) förläggarens feedback och kommentarer. Det hen skrev till mig betyder jättemycket! Det gav mig ett självförtroende som jag inte tror att jag hade fått annars. Tack vare att hen skrev att jag är begåvad, att jag kan skriva och att hen trodde på mig (vilket är min tolkning) så är jag säker på att jag kommer ge ut en bok. Visst finns den där lilla lilla rösten i bakhuvudet som viskar hämmande åt mig (annars hade jag inte behövt skriva det här) men jag lyssnar hellre på en förläggare än på en svag röst någonstans som inte vet något om förläggare överhuvudtaget.

Och nu har det ju inte kommit någon mer refus (än) så jag hoppas att jag klarar mig till helgen.

Så kom nästa

Refusering nummer fyra kom idag:

Hej Stina,

Tack för att jag har fått läsa ditt manus! (…) Jag förstår att ”Förläggaren” ville ge dig feedback, för du skriver bra och är duktig på att gestalta karaktärernas känslor. Men jag har tyvärr svårt för de övernaturliga elementen och tror att du behöver en förläggare som köper konceptet rakt av.

Dessutom tycker jag att kapitlen i manusets inledning är för korta, vilket skapar ett fragmentariskt intryck och gör att jag inte riktigt knyter an till karaktärerna så fort som jag skulle vilja.

Lycka till på ett annat förlag!

Jag vet inte riktigt hur det känns. Det är väl helt enkelt så här det är. Jag måste hitta en förläggare som tror på konceptet. Och gör inte den här förläggaren det så är det helt enkelt inte rätt för mig.

Egentligen känns det nästan mer surt nu att Förlaget som fick läsa först och hjälpt mig att utveckla manuset, tackade nej, för den förläggaren trodde på mig och på Vanja, hen köpte konceptet. Nu får jag bara hoppas att ”mitt” förlag finns därute för trots allt blir jag med det här övertygad (just nu i alla fall) att mitt manus är tillräckligt bra. Det behöver ”bara” hitta hem.

Bara…. det kan ju vara svårt nog med tajming och att manuset ska passa in. Men det ger mig ändå självförtroendet att jag kan skriva. Jag kan och någon gång kommer jag att ge ut en bok. Förhoppningsvis I skuggan av döden. Förhoppningsvis.

Tvåan kommer så småningom

Det har varit lite trögt att komma igång med bok två igen. Det finns ju ett utkast över storyn i grova, grova drag och jag började gå igenom det i… vintras? Tidig vår någon gång, tror jag.

Jag har funderat lite över vad som gör att det tar emot. Jag gillar även den här deckargåtan, den har något bra och riktigt spännande över sig. Så det är inte det, inte alls faktiskt. Så vad är det då som skaver? Igår kom jag på det. Det är att jag vet att det är så sjuuukt mycket jobb kvar. Så otroligt mycket och det tar emot. Det kommer inte att vara en helt sammanhållen och dramaturgiskt ”välordnad” berättelse än på länge. Dessutom har den ju vilat ett bra tag och jag har tappat greppet lite om karaktärerna, måste jobba för att hitta dem igen.

Men så igår satte jag mig, lite motvilligt måste jag nog erkänna, med manuset på kvällen. Ett kapitel till måste jag i alla fall gå igenom annars kommer jag ju aldrig framåt. Och då hände det något, det lättade lite. Jag la till scener, flyttade om, bestämde mig för att ändra en karaktärs personlighet. Och det känns så kul igen!

Så nu är det skrivstreak juli som gäller. Tvåan, här kommer jag!