Senaste gången jag skrev här, hade Nu dör vi precis släppts och jag var helt överväldigad över mottagandet och över allting som hände runt omkring släppet i samband med lanseringen. Det har snart gått fem månader sedan dess. Fem månader (igår faktiskt) sedan boken släpptes.

Hur har det varit då? Har det fortsatt på det där rasande och glada sättet? Jag skulle nog säga ja. Jag är så glad att min bok fortfarande lever, att den blir läst, recenserad och efterfrågad så här lång tid efter boksläppet. Jag har uppnått försäljningssiffror som jag inte kunnat drömma om och har gjort saker (som att prata inför publik) som jag aldrig trodde att jag skulle göra, än mindre tycka var riktigt roligt.

Innan sommaren tog jag dock slut. Jag hade svårt att landa på många sätt, att vara nöjd, att njuta och att återhämta mig. Jag hade inte tittat åt manuset som jag skickat in till min förläggare i mars och plötsligt skulle jag börja redigera det. Efter samtal med honom, där jag fick bra input och medskick till omskrivningen, blev det sedan liggande. Jag orkade inte ta upp det, kunde inte tänka på det och såg bara problemen.

Så jag bestämde mig för att göra det på semestern. Först skulle jag vara ledig och sedan skulle jag skriva. Eller så skulle jag vara ledig lite till. I slutet av juli hade jag bokat in en skrivvecka själv här hemma och då skulle det bli massor gjort. Men det blev inte så, jag kunde inte vara i texten. Hela sommaren gick och jag pillade lite här och där. Till slut bokade jag in mig på hotell och då kom jag igång. Efter två nätter hade jag gått igenom hela manuset. Äntligen!

Sedan började motståndet igen. Jag fick inte grepp om berättelsen. Vad är det jag vill säga? Hur ska det berättas? Hänger det ihop överhuvdtaget eller är det bara lösa trådar som spretar åt alla möjliga håll?

Jag bokade in en researchintervju, bollade titel och omslagsidéer med förläggare och redaktör och så skrev jag lite till. Kanske fanns det ändå någonting i det där manuset? Någonting viktigt.

Efter intervjun visste jag att jag måste få till det. Det här ämnet är för viktigt för att inte få ta plats. Jag skrev och skrev, slet mitt hår för att jag fortfarande inte kunde se om det hängde ihop. Så igår lossnade det. Jag kunde se att det finns en konflikt, att det finns spänning och oväntade händelser. Det fanns en röd tråd! Vissa delar (som hela mitten) behövde ses över för att se att det hängde ihop, men det fanns ändå något där.

Idag skummade jag igenom dokumentet, gick igenom de olika kapitlen på en övergripande nivå. Ändrade i några stycken, skrev till en mening där, tog bort en annan här. Och så plötsligt var det klart.

Det är faktiskt precis så det ofta känns att plötsligt är det färdigt. Det finns ingenting som behöver ändras precis nu, ingen tråd som jag tappat och ingen del som känns rörig. Utan det var bara klart. Och vad som är ännu roligare är att jag är så himla stolt! Så glad och så nöjd över den här berättelsen. Nu återstår att se vad förläggare och redaktör säger, men jag tror att de kommer att bli positivt överraskade.