Glad påsk på er! Här firas påsken i sin ensamhet medan sambon är en tapper pappa som tillbringar helgen med mina föräldrar. Ja, helt ensam är jag inte, jag har ju influensan som sällskap. Och Grace och Frankie, två fantastiska ”tanter”. Men serien tog slut och lämnade faktiskt en liten saknad efter sig. What to do, what to do?

När jag känt efter en stund tyckte jag ändå att kroppen (och framför allt knoppen) var pigg nog för att ta tag i det som är en av de viktigare sakerna med påsken, påskekrim! Sagt och gjort, jag öppnade upp första sidan på en deckare och började genast tänka på min egen.

Ibland säger det ju bara klick och jag tror att det här klicket har legat och skvalpat ett tag, men nu kom det. Och kanske just tack vare påskekrim. När en läsare öppnar en deckare finns vissa förväntningar, ett läsarkontakt. En början behöver uppfylla det kontraktet, eller i alla fall få läsaren att förstå att det kommer att uppfyllas. Det gjorde inte mitt första kapitel, inte helt. Därför behövdes något mer, en prolog. Tycka vad man vill om prologer, men ibland behövs de.

Och nu finns den, min prolog som gör berättelsen hel. Som förklarar något som behövdes förklaras, som ger läsaren ett löfte om vad som komma skall och som knyter ihop boken på ett bra sätt. Kanske, högst troligt, kommer den ändras under vägens gång, kanske kommer den till och med tas bort, men just nu är jag glad att jag lyckats åstadkommit något med mitt manus den här påsken i alla fall.

Glad påsk!! 🐤🐣🐥🌼