Nu börjar det sjunka in och jag har nog börjat landa i att det ska bli en bok av det manus som jag kämpat så med. Det är några saker som gör att det är tydligt att något faktiskt har hänt i mitt liv, något stort – en vändpunkt.

Först och främst pirrar det till i hela kroppen varenda gång det går upp för mig att jag är en författare nu, inte en aspirerande författare som jag varit i flera år utan nu är jag författare. Enligt vissa ska man ha gett ut två böcker innan man får kalla sig det, men enligt mig är jag författare. Och en himla glad och stolt sådan.

Det andra som har hänt är att jag startat upp mitt företag. En av de gångerna när jag var som djupast nere i tvivlet förra året, köpte jag en anteckningsbok med texten Flodén Writing skrivet på framsidan. Innan dess hade jag inte ens vågat tänka tanken att jag en dag kanske skulle starta ett företag men just då var det det mest konkreta jag kunde göra för att för mig själv kunna säga att jag gör vad jag kan för att nå mitt mål – köpa en anteckningsbok med det tänkta företagsnamnet på OCH börja lära mig om hur det går till att starta ett, vilken typ av företag det skulle vara och så vidare. Och nu står jag här med mitt alldeles egna företag – Flodén Writing AB – och det känns så häftigt!

Det tredje är att jag har fått en förläggare och en redaktör. Wow! Så häftigt att veta att de ska läsa, att vi ska ha möte och prata om vad jag behöver jobba med. Det är verkligen stort! Nu dör vi ska läsas på djupet och diskuteras och bli så bra det bara kan. Första steget för att det verkligen ska bli en bok är påbörjat.

Så vad händer nu? Jo, jag jobbar på med nästa manus, jag utbildar mig i företagandet och jag njuter. Det gör jag faktiskt. Njuter.

Förra tisdagen (19 januari) hade jag möte med en förläggare! Just nu känns det som evigheter sedan men det handlar faktiskt bara om tolv dagar. Sedan dess har det hänt så mycket, men jag vill ändå passa på att stanna i just det tillfället en liten stund.

Att boka ett möte med en förläggare som har läst och verkligen tyckt om min bok, har varit en dröm! Inför mötet förberedde jag mig så gott jag kunde. Jag ringde upp min skrivvän Anneli för att test att ljud och bild fungerade som det skulle (viktigt i dessa digitala tider), jag borstade tänderna (trots att vi ju inte skulle ses på riktigt!) och jag bytte om. Kammade håret, valde örhängen (som sedan inte syntes på grund av hörlurarna), skrev upp frågor och funderade på vad jag ville få reda på under mötet. Till exempel var det viktigt att få redan på vilka rättigheter jag skulle lämna över till förlaget, hur redigeringsprocessen såg ut och hur de jobbar med marknadsföring.

När klockan närmade sig tre kunde jag konstatera att det finns fördelar med att träffas digitalt. Ingen annan än jag behöver veta att jag svettas floder av nervositet och jag behöver inte vara orolig för att jag skulle ha kaffeandedräkt eller på annat sätt inte lukta nyduschad.

Klockan tre loggade jag in och där satt hon, förläggaren! Samtalet var trevligt och bra på alla sätt. Hon berättade hur hon hade läst manuset, vad hon såg i det (så himla fint att höra!) och hon förklarade hur de jobbar på förlaget. Hon beskrev vad som ingick i avtalet och hur processen till färdig digital utgåva ser ut. Vi pratade om möjligheter för boken, när den skulle kunna komma ut och hon skulle se över hur möjligheter till fysiskt format, bland annat print on demand, såg ut. Ett avtalsförslag skulle skickas om ungefär en vecka och jag skulle höra av mig om något hände innan dess.

När vi la på var jag jättenöjd med samtalet. Jag tyckte att det här kändes bra, men jag ville också se över mina möjligheter att få ut boken i alla format (något jag varit tydlig med att jag ville först och främst, i samtalet med förläggaren). Därför skickade jag mail till den andra förläggaren som var intresserad av digital utgivning och passade också på att skicka iväg manuset till ytterligare några förlag, som inte fått det i första vändan. En vecka senare fick jag napp och nu är det bara själva signeringen kvar innan jag kan jubla och skrika ut över hela världen att Nu dör vi ska bli bok!

Ikväll tittade jag i min ekande tomma inkorg och bara kände att jag vill det här så mycket. Jag vill ha det där ja:et, jag vill ha en redaktör som skriver små kommentarer i manuset och jag vill hålla i min bok en gång. Jag vill, jag vill, jag vill.

Sedan tittar jag i skräpposten och där ligger ett mail med ämnesraden Nu dör vi och det börjar med orden Hej Stina! Xx Xx heter jag och är förläggare på Xx. Då tror jag att jag dör!

I mailet skriver hen så fint om mitt manus som att hen sträckläst det och fångades av Camilla och av stämningen och av att det finns ett ruvande hot. Hen skriver så fint om hur hen uppfattat berättelsen och mitt sätt att skriva att jag blir alldeles tårögd, använder ord som att jag både berättar en stark spänningshistoria och visar på människans skörhet. Jag börjar nästan gråta igen när jag skriver det, för jag tycker att det är så fint. Hen berättar också att det i nuläget är aktuellt med digitala format och avslutar med att hen vill boka ett möte.

Jag har faktiskt redan under julledigheten blivit erbjuden ljud- och ebok från en förläggare som jag haft lite kontakt med. Då ville jag avvakta för att se om det finns intresse i andra format och efter det skickade jag ut bredare. Det erbjudandet kom från ett förlag som jag gärna skulle samarbeta med, men det här nya mailet kommer från en del av ett förlag som jag knappt vågat tänka på. Jag är inte säker på att jag kommer att tacka ja direkt om de erbjuder utgivning, men jag kommer definitivt inte heller att tacka nej.

Det här mailet och de fina orden fick alla spänningar att släppa och jag har gråtit och firat med mina närmaste skrivvänner. Jag är väldigt nyfiken på att höra hur det här förlaget jobbar och vad de har tänkt sig. Bara det att en förläggare, en som jag dessutom aldrig interagerat med, har en massa tankar om mitt manus, sträckläst det och tyckt om det är så otroligt stort.

Så nu ska jag smälta det här, fira lite till och sedan ska jag boka in mitt allra första möte med en förläggare. Det känns i hela kroppen att det här är början på någonting. Någonting som jag verkligen har längtat efter.

Nu är Nu dör vi hos de två förläggarna som jag haft kontakt med. Följebrev ska filas på och efter julledigheten kommer det att skickas ut till fler. Och ja, det är verkligen ”äntligen”. Som jag har jobbat med det här manuset och som jag har tvivlat, varit nere i djupa svackor och känt att nej, det blir inget manus. Senast några timmar innan jag skickade in, var jag nära att ge upp (fast bara nära). När jag sedan skummade igenom manuset på morgonen innan jag tryckte på knappen, kunde jag ändå tycka att det här är riktigt bra. Så skönt!

Den här processen har gjort mycket med och för mig. Jag har aldrig grävt så djupt, varit så långt nere och ifrågasatt mitt mål med författarskapet som jag, om än under korta stunder, har gjort det här året. Det har också gett en viss ödmjukhet inför vad som skulle kunna vänta om jag någon gång blir antagen.

Att få tillbaka ett manus fullt med kommentarer, högt och lågt, med förbättrings- och utvecklingsförslag är otroligt värdefullt, men också otroligt tufft. Jag har fått en liten inblick i att jag, så många gånger, kommer att känna mig fruktansvärt dålig, men efter det här vet jag också att jag kommer att ta mig igenom det. Dessutom har jag lärt mig massor om vändpunkter och skrivandets hantverk som jag kan ta med mig in i nästa process.

Men först ska jag vara ledig, njuta och bara slappa. Och läsa! Men något som slår mig så här dagen efter inskick är ändå tomheten. Vad ska jag göra nu? Den tomheten gör mig ändå glad, för då vet jag att jag snart kommer att skriva på något nytt, trots allt.