Den här söndagen känns det lättare. Inte för att förlaget har svarat eller för att jag inte tänkt på det, utan för att mitt nya manus verkligen griper tag i mig.

Veckan som gått har varit en riktig berg-och-dalbana. Jag gjorde något som jag inte brukar, jag gick tillbaka och läste igenom det jag skrivit. Cirka 25000 ord som jag tänkte nog var ganska bra ändå. Och det började på topp. De två första kapitlen var jag nästan förvånad över. Wow, de var ju riktigt riktigt bra! Sen kom det där andra. Lite platt, konstigt flow. Hoppigt och hackigt. Hm, det kanske inte var så bra i alla fall… men så glimtade det till på sina ställen då jag verkligen kände för mina karaktärer. Jo, men någonstans kanske det ändå finns en bra grund?

När jag närmade mig slutet av det jag skrivit började jag ångra att jag gått tillbaka. Varför skrev jag inte bara på när jag hade flow? Ska jag sitta och tvivla på mig själv resten av manuset nu? Hur kul blir det? Men så kom jag dit, där jag slutat skriva och jag kunde bara jacka i, fortsätta flyta vidare. Och det gjorde jag, flöt och skrev. Hängde med. För nu har jag kommit till spänningsdelen. Här har jag redan kommit på, i stort i alla fall, vad som ska hända. Men jag vet inte riktigt hur eller hur reaktionerna blir emellan.

Nu har jag landat på jämna 40.000 ord och stänger ner datorn. Jag har kommit en bra bit in i det första utkastet som jag hoppas ska landa på någonstans mellan 60.000 och 70.000 ord. Och jag är så uppe i händelsekedjan nu. Det är många bitar som faller på plats, både i tanken och i texten. Och det är så kul att skriva, att bara låta det flöda.

Och nu ser jag fram emot veckan som kommer. Ingen ångest över väntan, inga tvivel om det här håller. Bara lust och längtan att få fortsätta skriva. Som jag längtar efter att få ha storyn på plats, fila och få den att glittra. För, så känns det i alla fall den här kvarten, den här berättelsen är riktigt bra!

Hur många söndagar har jag inte tänkt så nu? Måndag i morgon igen och kanske, kanske är det här veckan de hör av sig, på ett eller annat sätt.

Men vet ni, nu börjar jag bli trött på att tänka så. Och ändå gör jag det, igen och igen. Trots att jag har sånt flow och fokus på det nya manuset och trots att jag har bestämt mig för att höra av mig om en månad. Men kroppen reagerar ändå.

Varje söndag, när tanken fladdrar förbi, drar magen ihop sig. Det suger till och för en sekund finns tanken där. ”Tänk om”.

Men det tar, att varje söndag tänka så, även om det bara är för en sekund. För den där sekunden stannar kvar, klamrar sig fast och vägrar släppa taget. Hur mycket jag än trycker bort den, så finns den där. Under ytan. Lockar och kallar. Och tar energi.

Så med det sagt, snart dags för ännu en vecka. Och den här söndagen blev det lite mer än en sekund som ägnades åt den där förbjudna men ack så ljuva tanken.

Tänk om.

Jag har, ett kort tag nu, skrivit på en ny idé medan jag väntar på svar från de resterande förlagen. En spänningsroman om hur ett grovt brott kan påverka en familj.

Den här gången har jag inget planerat, i princip. Jag vet öppningsscenen (som kom till mig i en dröm), jag vet känslan jag vill gestalta i första delen, andra delen blir spänning och så ska det hela knytas ihop i slutet. Så nej, ingen större planering att tala om.

Efter att jag inspirerats av författare på både feelgoodfestivalen (Åsa Hellberg) och bokmässan (Kristina Ohlsson och Camilla Steen), skriver jag tusen ord per dag, måndag till fredag. De skriver två tusen, men jag vill inte pressa för mycket. Och för mig funkar det här jättebra!

Nu har jag kommit 16000 ord in i manuset och vet ni, jag fullkomligt älskar det här sättet att skriva! Varje dag får jag reda på nya saker om mina karaktärer och hur det eventuellt kan hänga ihop. Jag har förstått att det finns en koppling mellan två stycken, en viktig sådan men än så länge vet jag inte vad den är. Jag har en del tankar om vad som ska hända, men jag vet fortfarande inte varför det här brottet har begåtts eller vem som har gjort det. Även här finner jag lugn i att Camilla Steen inte visste hur hennes bok ”Staden” skulle sluta förrän hon skrev just slutet. Och därför tror jag också, nej jag är övertygad om, att det kommer att falla på plats förr eller senare.

Idag kunde jag inte sluta vid tusen ord, så det blev 1600 istället. Och jag ser redan fram emot imorgon. För imorgon ska min huvudkaraktär (som av en händelse också heter Camilla) öppna en låda. En viktig låda. Och det ska bli såå spännande att se vad som finns inuti den!

Just nu är det ingen idé att vänta (pga att alla höst troligt har fullt upp inför bokmässan), ändå svarar jag på varenda samtal just nu. Jag, som egentligen aldrig svarar på okända nummer, måste nu tacka nej till alla försäljare jag tvingas prata med.

Nu har det gått över fyra månader sedan jag skickade in till ett av förlagen, det enda av de större som jag inte fått svar ifrån. Och just nu är det framför allt det jag väntar på. Eller ja, det är ju ingen idé att vänta. Egentligen.

Hur mycket tid är ”rimligt” att räkna bort för bokmässan? Två veckor? En månad? Och semestern, hur mycket påverkade den just det här förlagets hantering av manus? Kanske har jag bara väntat i två månader effektiv tid, om det nu ska gå åt tid till att förläggarna faktiskt gör annat också och eventuellt tillåts ha ett privatliv? Jag vet, det finns ingen logik kvar i min hjärna längre.

För nu kommer ju också den där tanken att andra aspirerande författare fått refuseringar från förlaget, trots att de skickat in efter mig. Hmm, säger det här något, förutom att jag har ett visst kontrollbehov? Nej, det gör det inte. Möjligen att mitt manus tappats bort i mängden. Möjligen att jag håller på att bli galen av den här väntan. Trots att det just nu inte är någon som helst idé att vänta…