Har dragit mig lite för att påbörja sista fjärdedelen i det nya manuset. Det som är slutet, där läsaren (och jag själv) får reda på hur det ligger till. Inte för att jag inte vill skriva det eller för att jag inte vet vad som ska hända, utan för att det hänger så mycket på hur jag skriver det.

Det måste vara trovärdigt på det sätt att det inte kan ifrågasättas eller bli ett antiklimax, det får inte kännas ditkastat och desperat, utan ska vara logiskt och samtidigt överraskandena. Lätt, inte sant?

Jag har haft lite svårt med slut tidigare och i I skuggan av döden fick jag ändra det hur många gånger som helst. Därför hoppas jag, hoppas jag verkligen, att jag får till det den här gången. Ja, jag är faktiskt lite nervös. Det är nog därför jag dragit mig.

Nu har jag i alla fall börjat. Och än så länge, efter ett par tusen ord, känns det bra. Avslöjanden sker redan samtidigt som läsaren förstår att det kommer mer. Det är inte en helt trygg plats vi befinner oss på och det tror jag ändå framgår. De som bor här, vet saker som huvudpersonen inte vet men läsaren förstår också att vi kommer få reda på det.

Jag tycker också att det är spännande. Jag vet ungefär vad som ska hända, men inte hur och inte riktigt i vilken ordning. Jag kommer på saker under hand och antecknar i ett dokument vid sidan om. Ibland är det något som kommer ske längre fram, ibland något som behöver komma in redan tidigt i berättelsen. Och så håller jag på. Skriver och upptäcker på samma gång.

Och det pirrar inom mig, det gör det. Det är så jag vet att jag är på rätt väg, att slutet kommer att falla på plats. Och medan jag skriver, längtar jag efter att få läsa hela historien, att få ta del av helheten på ett sätt som är omöjligt att göra under skrivandets gång.

Men först, måste jag skriva slutet. Och nu är det inte motigt längre, inte (alltför) nervöst. Nu är det nästan bara spännande.