Den här söndagen känns det lättare. Inte för att förlaget har svarat eller för att jag inte tänkt på det, utan för att mitt nya manus verkligen griper tag i mig.

Veckan som gått har varit en riktig berg-och-dalbana. Jag gjorde något som jag inte brukar, jag gick tillbaka och läste igenom det jag skrivit. Cirka 25000 ord som jag tänkte nog var ganska bra ändå. Och det började på topp. De två första kapitlen var jag nästan förvånad över. Wow, de var ju riktigt riktigt bra! Sen kom det där andra. Lite platt, konstigt flow. Hoppigt och hackigt. Hm, det kanske inte var så bra i alla fall… men så glimtade det till på sina ställen då jag verkligen kände för mina karaktärer. Jo, men någonstans kanske det ändå finns en bra grund?

När jag närmade mig slutet av det jag skrivit började jag ångra att jag gått tillbaka. Varför skrev jag inte bara på när jag hade flow? Ska jag sitta och tvivla på mig själv resten av manuset nu? Hur kul blir det? Men så kom jag dit, där jag slutat skriva och jag kunde bara jacka i, fortsätta flyta vidare. Och det gjorde jag, flöt och skrev. Hängde med. För nu har jag kommit till spänningsdelen. Här har jag redan kommit på, i stort i alla fall, vad som ska hända. Men jag vet inte riktigt hur eller hur reaktionerna blir emellan.

Nu har jag landat på jämna 40.000 ord och stänger ner datorn. Jag har kommit en bra bit in i det första utkastet som jag hoppas ska landa på någonstans mellan 60.000 och 70.000 ord. Och jag är så uppe i händelsekedjan nu. Det är många bitar som faller på plats, både i tanken och i texten. Och det är så kul att skriva, att bara låta det flöda.

Och nu ser jag fram emot veckan som kommer. Ingen ångest över väntan, inga tvivel om det här håller. Bara lust och längtan att få fortsätta skriva. Som jag längtar efter att få ha storyn på plats, fila och få den att glittra. För, så känns det i alla fall den här kvarten, den här berättelsen är riktigt bra!