Oj vad detta är svårt. Att skriva om manuset tar så mycket tid, för mig i alla fall. Egentligen är det väl inte själva omskrivningen som tar tid, men jag har så svårt med koncentrationen och fokuset. Hela tiden kommer jag på saker som jag bara ska göra…

I helgen fyllde jag gladeligen bilen med skräp och åkte till återvinningen, det har nog aldrig hänt innan. Aldrig! Jag har varit djupt fokuserad på rubikskub som jag nu bara måste förstå och lösa. Jag har fixat i trädgården, städat ur lekstugan och rensat rabatter, trots att snön fortfarande ligger kvar.

Vad är det som hänt? Jag tror att jag kommit till den (hoppas jag verkligen) för mig värsta fasen i skrivprocessen. Jag är så trött på att sitta och pilla, fastna på ord, fundera på om det verkligen är viktigt att just det här stycket är med eller om det ska slängas. Är det här ordet verkligen det bästa? Kan jag gestalta det här lite mer?

Måste jag göra det här? Är det verkligen viktigt? Trots att jag letar efter genvägar, inser jag att det här blir så mycket bättre. Hade jag ”bara” redigerat i den gamla texten hade jag inte gjort många av de förändringar jag gjort och då hade det inte blivit lika bra. Det är bara att hålla i och hålla ut, kämpa igenom det här och komma stolt ut på andra sidan. För det kommer jag att göra. Och när jag klar med omskrivningen har jag kommit ett stort steg närmare nästa steg – utskick till lektör.

”Alla” säger att det är bra att sätta upp små mål, små deadlines för en själv. Jag har inte gjort det. I alla fall inte medvetet, eller varje dag. Jag skriver på, tycker att det är kul och det viktiga är energin. Men, när jag tänker efter, har jag alltid en vag tanke när det ska vara klart. ”Innan höstlovet ska första utkastet vara klart.” ”Till jul ska testläsarna få ut den.” Och nu har jag tänkt ut ännu en deadline.

Första maj byter jag jobb. Nytt jobb brukar medföra inspiration men också lite förvirring och trötthet. Alltså är nya tanken att manuset ska vara klart senast sista april. Då ska det vara klart för… lektörsläsning? En andra vända med testläsare? Det är lite oklart, men tillräckligt klart för att skicka iväg det någonstans i alla fall.

I julas tänkte jag att manuset skulle vara ute hos lektör nu, men det var ju orealistiskt. Då var tanken att skicka in det till förlag innan sommaren. Nu känns det inte alla möjligt. Men innan 2018 är slut, då ska jag ha släppt iväg det.

Känner ni igen er? Hur jobbar ni med deadlines?

Just nu sitter jag i min svärmors lägenhet i Halmstad och skriver om. Jag är inte inne och pillar i texten utan jag skriver faktiskt om. Det är mycket jobb men blir så mycket bättre än om jag ”bara” varit inne i den text som redan finns.

Bredvid datorn ligger papperskopian av manuset. Mycket stryks, annat förtydligas och en del saker får byta plats. Det här betyder mycket tänkande för mig, så jag skriver samtidigt ett kort synopsis där jag skriver några korta rader om vad som händer i varje kapitel. Detta underlättar också att få ihop allt, tror jag, att få alla perspektiv att hänga samman.

Jag skriver ett perspektiv i taget, för att fånga känslan på bästa sätt. Just nu skriver jag utifrån min huvudperson, Vanja. Hon gör min story unik. Hur, ska jag berätta en annan gång, men just nu lär jag känna henne lite till. Jag ger henne ett annat lager, en annan möjlighet så läsaren själv kan bilda sig den uppfattning hen vill se. Jag vet hur jag kommer tänka om hennes agerande. Min sambo kommer nog hellre vilja ta den andra vägen. Och det här är en av de saker jag älskar med henne. Att hur du än väljer, är hon en spännande, annorlunda karaktär, trots att hon i stort sett bara befinner sig i sin lilla stuga vid Siljan.

Jag blir lätt stressad när jag inte skriver. Stressad över att jag borde skriva, att jag någon gång måste bli klar. Egentligen redan innan jul. Eller i alla fall nu till mars. Om inte annat till sommaren, som senast.

Men på ett annat sätt vill jag inte sätta mål. Alla, eller i alla fall många, som jag lyssnar på i poddar eller läser om på olika ställen, pratar om vikten av att sätta upp mål. Ett visst antal tecken per dag eller ett datum som det ska vara klart. Jag vill inte ha den pressen.

För mig är det viktigt att ha roligt, att njuta och må bra när jag skriver. Då vill jag inte ha stressen. Då vill jag bara att det blir bra och framförallt vill jag själv må bra. Och än så länge skriver jag ju faktiskt bara för mig själv. Och då finns ingen anledning att stressa.

Men visst, när jag ligger inne hos femåringen på kvällen, viker undan täcket och försiktigt försiktigt försöker tassa upp för att få till lite skrivtid… då kastar sig ändå den där känslan av frustration över mig när en liten hand far upp och tar tag i min arm. ”Liten stund till, snälla.”

Så visst finns det stress i skrivandet, men jag tänker försöka tänka bort alla deadlines som ständigt flyttas fram, förhoppningarna att innan sommaren, då kan jag nog skicka in. Nej, just nu ska jag bara njuta av skrivtiden. Njuta och må bra!

Kalas, kalas och kalas! Februari består bara av firande i vårt hus. Allt annat sätts på paus och jag tycker att det är roligt. Den numera femåriga damen njuter för fullt och får stå i centrum på olika sätt. Jag tycker om att ge henne det.

Men, nu är det min tur! Eller?

Innan februari tog över med storm, var tanken att jag skulle få feedback från min andra testläsare. Jag laddade för fredagen och såg verkligen fram emot att få höra hur hon läst, vad hon sett och vilka idéer hon har med sig. Men så kom meddelandet: ”Barnen är magsjuka.” Bara att ställa in, skjuta upp och hålla sig borta. Och det var också okej, för jag ville inte bli magsjuk innan allt firande satte igång.

Sen kom OS. Detta fantastiska OS där Sverige, och framför allt skidskyttarna, presterar som aldrig förr. Många hejarop och tårar blev det framför TVn och det var okej, jag har verkligen haft roligt och dessutom egentid.

Så tänkte jag att jag skulle ta upp mitt manus i helgen som var och läsa, men så fick jag ett mail från biblioteket: ”Lånetiden på den aktuella boken går ut om två dagar.” Bara att förlänga och sätta igång att läsa. Och det är okej, för det verkar vara en riktigt bra bok!

Men sen då? Sen kanske det är manusets tur? Jag hoppas det och vi får se, det kanske, kanske faktiskt blir som jag tänkt mig den här gången.

Idag händer det! Nu ska jag få träffa den sista testläsaren! Hon som har läst igenom den och sedan gått igenom den en gång till för att hon verkligen vill ge mig bra feedback. Jag ser så mycket fram emot att höra vad hon har att säga.

Som det ser ut nu har jag två vänner och en polis som läst den. Sedan har jag en vän som har läst ett par kapitel, men sedan fått lägga den åt sidan på grund av helt förståeliga skäl. (Hälsan kommer alltid först.) Men hon sa att hon tänker på Vanja, att hon är nyfiken på henne och det tar jag som en stor komplimang. Redan efter första kapitlet vill hon veta mer. Det är riktigt bra feedback det med.

Planen nu är att smälta och kika igenom feedbacken i helgen, fundera ut vad jag vill ändra och om jag har någon idé kring hur jag ska göra det. Sedan ska jag själv läsa igenom texten en gång till, göra anteckningar, stryka, lägga till kanske. Det som behövs. Sedan är det dags att skriva. Skriva igenom varje perspektiv för sig, ännu en gång. Sedan läsa det igen, skriva manuset från början till slut. Och sedan fortsätta tills jag är nöjd. Läsa, skriva, läsa, skriva.

Efter är det lektör som gäller. Herregud, lektör!! Det känns som att det inte är så långt borta på något sätt. Samtidigt vet jag att jag trott det förut. I somras trodde jag att jag skulle skicka in ett manus till lektör i augusti, men det hamnade istället i en byrålåda. Men Vanja har något, jag är säker på det. (Hur många känner igen sig?)

Men ett steg i taget. I dag är sista dagen av väntan. Idag ska jag få veta. I morgon börjar det.

Min sambo spelar Padel. Så ofta han kan. Flera gånger har vi pratat om det som en typ av community, där det enda som förenar dem som hörs av på olika sätt, träffas flera gånger i veckan och så vidare, är Padel. Jag har aldrig haft ett så starkt intresse och jag har nog inte trott på att jag är den typ av person som kan få det. Att lägga så mycket tid på en enda sak. Köpa dyra rack, särskilda bollar. Träna på gymmet för att hålla bättre för sporten. Jag har stått på sidan om och kanske, jag måste erkänna det, skakat på huvudet ibland.

Men nu fattar jag. Skrivandet har tagit över hela mig känns det som, på ett mycket positivt sätt. Som jag skrev i söndags, läser jag mycket och snabbare än jag någonsin gjort. Jag förlorar mig i texten, blir irriterad om jag inte hittar tid att skriva. Jag läser skrivhandböcker, lyssnar på poddar, går på bokmässan och lyssnar på författare som kommer till bokhandeln. Jag engagerar mig i andra skrivande personer, på Instagram, Facebook, bloggar och i riktiga livet. Och de engagerar sig i mig. Jag är överväldigad!

När jag var på bokmässan i höstas fanns det några som kände igen mig. Va? Jag blev så förvånad. Det var nog första gången jag på riktigt kände att jag var en del av ett community. Och sedan har det bara fortsatt. Jag får hejarop på sociala medier, ger och tar emot tips och råd, peppar andra som skriver för fullt och alla delar vi samma dröm. Att få skriva, bli utgivna, eller helt enkelt må bra och lära oss något om hur vi kan skriva bättre.

I allt det här har jag bland annat stött på polisen, han som hjälpt mig att se över trovärdigheten i mitt manus (på bilden nedan). Han hörde av sig till mig via instagram och frågade om han kunde hjälpa till. Och det är så här jag upplever den här världen. En hjälpsam, stöttande, peppande gemenskap som stöttar varandra med positiva ord, ett kämpa på när refuseringarna rullar in och härligt, grattis när någon lyckas ta sig igenom nålsögat. Och jag tycker att det är fantastiskt!

Min sambo märker på mig att jag mår bra när jag skriver. Han peppar, hejar och smyger förbi mig när jag är försjunken i berättelsen. Han tycker om att jag hittat mitt intresse, att jag förstår hur det kan vara. Han är ingen läsande person, men nu har han börjat intressera sig, bara för att kunna hjälpa mig. Och jag tror inte att han, än så länge, har stått och sett på, med armarna i kors och skakat på huvudet.