Min sambo spelar Padel. Så ofta han kan. Flera gånger har vi pratat om det som en typ av community, där det enda som förenar dem som hörs av på olika sätt, träffas flera gånger i veckan och så vidare, är Padel. Jag har aldrig haft ett så starkt intresse och jag har nog inte trott på att jag är den typ av person som kan få det. Att lägga så mycket tid på en enda sak. Köpa dyra rack, särskilda bollar. Träna på gymmet för att hålla bättre för sporten. Jag har stått på sidan om och kanske, jag måste erkänna det, skakat på huvudet ibland.

Men nu fattar jag. Skrivandet har tagit över hela mig känns det som, på ett mycket positivt sätt. Som jag skrev i söndags, läser jag mycket och snabbare än jag någonsin gjort. Jag förlorar mig i texten, blir irriterad om jag inte hittar tid att skriva. Jag läser skrivhandböcker, lyssnar på poddar, går på bokmässan och lyssnar på författare som kommer till bokhandeln. Jag engagerar mig i andra skrivande personer, på Instagram, Facebook, bloggar och i riktiga livet. Och de engagerar sig i mig. Jag är överväldigad!

När jag var på bokmässan i höstas fanns det några som kände igen mig. Va? Jag blev så förvånad. Det var nog första gången jag på riktigt kände att jag var en del av ett community. Och sedan har det bara fortsatt. Jag får hejarop på sociala medier, ger och tar emot tips och råd, peppar andra som skriver för fullt och alla delar vi samma dröm. Att få skriva, bli utgivna, eller helt enkelt må bra och lära oss något om hur vi kan skriva bättre.

I allt det här har jag bland annat stött på polisen, han som hjälpt mig att se över trovärdigheten i mitt manus (på bilden nedan). Han hörde av sig till mig via instagram och frågade om han kunde hjälpa till. Och det är så här jag upplever den här världen. En hjälpsam, stöttande, peppande gemenskap som stöttar varandra med positiva ord, ett kämpa på när refuseringarna rullar in och härligt, grattis när någon lyckas ta sig igenom nålsögat. Och jag tycker att det är fantastiskt!

Min sambo märker på mig att jag mår bra när jag skriver. Han peppar, hejar och smyger förbi mig när jag är försjunken i berättelsen. Han tycker om att jag hittat mitt intresse, att jag förstår hur det kan vara. Han är ingen läsande person, men nu har han börjat intressera sig, bara för att kunna hjälpa mig. Och jag tror inte att han, än så länge, har stått och sett på, med armarna i kors och skakat på huvudet.