Den här helgen spenderar jag i min svärmors lägenhet i Halmstad medan hon är hemma hos oss och myser med sina barnbarn. Det enda jag ska göra här, är att skriva, skriva, skriva!

Inför helgen har jag gjort en hel del grovjobb med manuset. Jag har tagit bort en bikaraktär, ändrat totalt på den absolut viktigaste händelsen i hela boken, flyttat runt scener utifrån den dramaturgiska kurvan, skrivit om, tonat ner och lagt till. Allt utifrån Förläggarens medskick.

Planen med helgen är att läsa igenom allt, från början till slut, så att det hänger ihop ordentligt. Jag hade bestämt för att läsa 100 sidor idag, men när jag väl kom dit gick det bara inte att sluta! Jag var helt enkelt tvungen att läsa några kapitel till, innan jag kunde stoppa mig själv. Så himla roligt!

Och, jag måste säga det, den där Förläggaren vet vad hen snackar om. Här tänkte jag egentligen att jag skulle berätta vad jag kände när jag läste nyss, men se det gick inte alls. Det lät bara konstigt att skriva det om sin egen text. Men, jag kan säga så mycket som att det blir så himla mycket bättre! Och det känns såå roligt!

Ett tips som jag skulle vilja skicka med alla därute. Använd er av dramaturgin. På riktigt. Är det något litet som skaver, som du kanske bara snuddar vid i tanken, fånga upp det. Det är det helt klart värt.

Jag hoppas att jag ska hinna igenom hela manuset i helgen, så jag kan låta det ligga en vecka innan jag läser det en gång till. Sedan är min förhoppning att jag ska kunna skicka in det igen innan oktober är slut. Håll tummarna för att det blir så.

Trevlig helg till er alla!

Men jag vet inte riktigt vad…

Efter bokmässan svävar jag som på rosa små moln! Det gav sådan enorm energi som nu verkligen spritter i hela kroppen! Det vill jag fira med mitt favoritgodis. Så, vad vill jag då fira, egentligen?

Jag vill fira gemenskapen! Jag träffade på flera av de instagrammare som peppar mig och som jag försöker peppa tillbaka. Det är så himla roligt att stöta på någon som jag aldrig har träffat, men ändå blir så glad över att se och dessutom får en känsla av att jag redan känner.

Jag vill fira alla fantastiska författare som jag träffat, som uppmuntrat och önskat lycka till. Framför allt vill jag fira Stina Jacksons pepp. Stina, du gjorde hela min dag!

Jag vill fira att jag vågade gå fram och säga hej till Förläggaren. Att hen gav mig en kram och att jag kände mig både sedd och välkommen på något sett. (Det var faktiskt bara en människa, ingen gud…)

Jag vill fira att jag är på rätt väg. Det är nog den känslan jag tar med mig allra mest. Det är här jag vill vara, hit vill, nej SKA, jag nå!

Jag vill fira beslutet att det här blir en bok! På något sätt kommer I skuggan av döden att komma ut. Så är det bara!

Nu har jag äntligen fått återkoppling från förläggaren. Hen skriver:

Hej!

Nu har jag läst ditt manus! Stort tack för att jag fick läsa.

Du skriver jättebra och du har en egen ton som jag gillar. Det är en intressant story med polisen som får hjälp av en synsk kvinna. För Förlagets räkning är manuset tyvärr inte redo för antagning än, och jag skulle vilja ge dig några saker att bära med dig vid en bearbetning:

Här får jag jättevärdefulla tips och konkreta förslag på hur berättelsen kan bli bättre. Jag väljer just nu att inte dela med mig av dem i detalj då de avslöjar lite för mycket om själva manuset. Med det sagt tycker jag att det främst handlar om dramaturgi och mitt sätt att lösa brottet på som behöver ändras. Kan tyckas vara stora saker, vilket det verkligen är, men det är saker jag ändå kan förstå och hålla med om. Hen tycker också att jag behöver tona ner en karaktär och lita på att jag kan gestalta, för det tycker hen att jag kan. Vidare handlar det om att ändra tvisterna så det handlar om deckargåtan mer än personerna, vilket ligger helt i linje med det beslut jag fattade efter lektörsutlåtandet. Tydligen nådde jag inte ändå fram den gången, men nu kanske… Mycket värdefulla tips, verkligen! Detta kan jag göra något med och jag har redan sett hur jag tror att jag ska göra istället. Till exempel försvinner en bikaraktär direkt. Återstår att se hur jag får ihop det.

Mailet avslutas med:

Hoppas att du känner att dessa tankar kan vara till någon hjälp. Lycka till med bearbetningen och med ditt fortsatta skrivande. Jag läser gärna en bearbetad version!

Trevlig helg!

Det finns så mycket i det här svaret som gör mig glad! Att hen vill läsa igen, att hen tycker jag skriver bra och nästan det som är störst av allt (just nu i alla fall) är att hen tycker att jag har en egen ton som hen gillar. Det är riktigt stort!

Så nu är det bara att jobba vidare! Helgen är räddad!

En bergochdalbana, så beskrivs ofta den process en själv som författare går igenom. Höga toppar och djupa dalar. Idag började färden neråt. Tankarna började spinna iväg kring alla möjliga håll. Just för tillfället kändes det som att allt stod stilla, att ingenting går framåt och att jag inte kan påverka något av detta. Min sambo hjälpte mig, som tur var, att reda ut det lite. Med hans hjälp kunde jag bryta ner det till vad jag tror det handlar om. Vad händer om det inte blir något? Om jag skickar in till alla förlag jag kan komma på och ingen vill ha det?

Min sambos svar på frågan var: ”Då fortsätter du.” Och han har ju rätt! Jag kommer att fortsätta. Jag vet att det här är bra, jag kan skriva böcker. Det är helt enkelt min grej och det får jag aldrig glömma, aldrig ignorera. Min fantastiska sambo står och håller något av ett brandtal om hur viktigt det är att jag går in helhjärtat för det här, att jag verkligen ska kämpa för detta. Och det stämmer.

Jag tror att jag befinner mig vid ett vägskäl, säkert ett av många framöver. Antingen kommer jag snart få ett besked i rätt riktning eller så får jag ett besked som är åt det tyngre hållet. Jag vet att det här är ett besked av många framöver men det är ändå stort och viktigt, åtminstone för mig. Oavsett kommer det att ha bäring i och påverka resten av mitt liv. För oavsett vad som händer kommer jag satsa på det här, på ett eller annat sätt ska jag ge ut min bok. Och det kommer att kräva jobb, engagemang och tid. Frågan är bara hur vägen fram kommer att se ut.

Veckan rullar på, precis som tiden i övrigt. Svischar iväg bara! Och det känns ändå väldigt bra!

Jag har slutat kolla mina mail stup i kvarten. Fick tipset att ”den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” och självklart är det så jag ska tänka. När det rycker i ”uppdateringsfingret” tänker jag att nej, jag kan allt vänta lite till på det där goda.

Än så länge har det varken kommit något gott eller dåligt, men en återkoppling. Förläggaren ligger efter och ska läsa i veckan. Håller tummarna för att hen hittar tid den här gången. Men igen, det känns bra. Nu vet jag dessutom att jag inte är bortglömd i alla fall, bara bortprioriterad för tillfället och det kan jag leva med.

Har dessutom tagit upp manuset I skuggan av döden igen. Nu har det vilat i drygt fem veckor och den här gången läser jag högt. Först blev jag helt förtvivlad då jag hittade ett rätt rejält fel i texten. Herregud, skickade jag detta till Förläggaren??? Naturligtvis skyndade jag mig in i mailen och tog upp filen som skickades och nej, det var inte samma. Som tur var hade jag sett det innan och gjort en ny version. Puh! Så nu läser jag högt för mig själv och är faktiskt ganska (läs mycket) nöjd och stolt över mig själv!