En bergochdalbana, så beskrivs ofta den process en själv som författare går igenom. Höga toppar och djupa dalar. Idag började färden neråt. Tankarna började spinna iväg kring alla möjliga håll. Just för tillfället kändes det som att allt stod stilla, att ingenting går framåt och att jag inte kan påverka något av detta. Min sambo hjälpte mig, som tur var, att reda ut det lite. Med hans hjälp kunde jag bryta ner det till vad jag tror det handlar om. Vad händer om det inte blir något? Om jag skickar in till alla förlag jag kan komma på och ingen vill ha det?

Min sambos svar på frågan var: ”Då fortsätter du.” Och han har ju rätt! Jag kommer att fortsätta. Jag vet att det här är bra, jag kan skriva böcker. Det är helt enkelt min grej och det får jag aldrig glömma, aldrig ignorera. Min fantastiska sambo står och håller något av ett brandtal om hur viktigt det är att jag går in helhjärtat för det här, att jag verkligen ska kämpa för detta. Och det stämmer.

Jag tror att jag befinner mig vid ett vägskäl, säkert ett av många framöver. Antingen kommer jag snart få ett besked i rätt riktning eller så får jag ett besked som är åt det tyngre hållet. Jag vet att det här är ett besked av många framöver men det är ändå stort och viktigt, åtminstone för mig. Oavsett kommer det att ha bäring i och påverka resten av mitt liv. För oavsett vad som händer kommer jag satsa på det här, på ett eller annat sätt ska jag ge ut min bok. Och det kommer att kräva jobb, engagemang och tid. Frågan är bara hur vägen fram kommer att se ut.