Hybris

Tvivel och hybris, det är skrivandets (ja heja arbetslivets och kanske livets) ständiga bergochdalbana. Idag har jag hybris.

Efter några dagar då huvudet inte varit med riktigt på grund av magsjuka eller något ditåt, har jag återupptagit genomläsningen av I skuggan av döden. Visst har jag ändrat lite, hittat små saker som jag behöver lägga in längre fram, men på det hela taget är det jättebra, faktiskt.

Jag har kommit halvvägs och alltså (bland annat) presenterat och fördjupat mina karaktärer, intrigen och konflikterna. Och det har jag verkligen lyckats med. Är så himla glad att jag fick tips från Förläggaren om hur jag skulle förändra utifrån dramaturgin, för det här blir, som sagt, jättebra.

Så tycker jag i alla fall nu. Återstår att se om känslan finns kvar när jag läst resten… och när det väl börjar trilla in refuseringar från förlagen. Men, det är ingen idé att tänka på det nu. För i det här hybrisläget finns det ju inte ett förlag som skulle refusera den här pärlan!

Hur många gånger är en färdig?

NU är jag nästan klar. Det har jag sagt i ett år snart, tror jag. Nu kan det inte hända så mycket mer.

Ojojoj, vad fel jag haft! När jag jämför mitt manus idag med hur det var för ett år sedan så är det stoooor skillnad. Verkligen! Grunden finns där, karaktärerna och språket. Men det har utvecklats på, jag vill ändå säga, alla plan. Storyn är väl det som förändrats mest och jag tror jag är inne på fjärde eller femte versionen sv slutet.

Tur att jag har stått ut, jobbat på och kämpat vidare. Lyssnat. Annars hade berättelsen om Vanja aldrig blivit så här bra. Aldrig.

Och nu är jag snart klar, igen. Den här gången så pass färdig att jag ska skicka ut den till fler förlag. Det ”gamla” förlaget kommer att få manuset om bara ett par dagar medan jag filar på följebrevet som ju ska skickas med till de andra.

Sedan återstår mer väntan. Och vad som än händer, tror jag att det kommer bli fler versioner av I skuggan sv döden innan ni kommer att se den som färdig bok. För det vet jag i alla fall, på ett eller annat sätt kommer den finnas.

Feedback rullar in som den ska…

Testläsarna börjar bli klara och jag får så otroligt bra feedback! Det är mycket som är positivt, som det ju är roligt att få. Och viktigt, annars vet jag inte hur jag skulle orka. Men det viktigaste är ju ändå den konstruktiva, den utvecklande. Och det har jag också fått.

Snabbt förstod jag att jag måste jobba mer med slutet (vilket ju ör extra roligt eftersom jag var så nöjd med det för bara en vecka sedan). Det har jag i alla fall skrivit om nu, eller kanske snarare skrivit till. Det fick för snabbt, hastades förbi och ja, det förstår jag ju att det inte blir bra (men kunde jag se det själv? Nix pix…).

Nu återstår att fila på Reza, polisen. Jag behöver balansera honom lite. Sedan har jag ett stickspår att lyfta fram lite mer, en person som ska ta ett litet kliv fram och en viktig mening att fundera på ett extra varv. Det är jag inte så orolig för. Det kan jag fixa och det kan bli bra. Riktigt bra.

Och dessutom har jag några testläsare kvar, två som får läsa med det nya slutet. Det blir ju sjukt spännande!

Det viktigaste av allt är att jag tror att jag fått ihop helheten, att den inte spretar riktigt lika mycket nu. Och det, tror jag, var det jag ville åstadkomma med omskrivningen till stor del.

Nu väntar ett par veckors redigeringsarbete innan det är dags för det stora klivet, att skicka manus till fler förlag!

Påskledigt väntar

Manuset har manglats, ändrats, skrivits om och förändrats en hel del. Igen. Jag tycker att det har blivit bättre, håller ihop på ett bättre sätt och jag tycker att jag fått till det nya slutet riktigt bra. Igen.

Därför är det så himla bra med testläsare! Den här gången är det två skrivvänner som ställer upp och två instagramvänner som svarade på frågan som jag slängde ut på Insta. Så bra att inte alltid känna de som läser.

Den här gången skickade jag med frågeställningar som utgår från förlagets lektörs funderingar, för att se om jag kommit något steg närmare.

Jag har redan fått lite feedback från två av testläsarna. Den ena skriver att hon ”är helt insugen…i din bok”, ”kunde inte sluta” och ”än så länge är den grymt bra!”. Den andra är ”imponerad av min teknik”. Vilka omdömen! Så himla kul att få de här små uppdateringarna.

Det ska bli jättespännande att se vad de har för feedback när de läst klart. Som skrivande är det såklart kul att få det positiva, men det är också väldigt viktigt med det konstruktiva. När något inte fungerar, är otydligt eller inte hänger ihop är det den bästa återkoppling en kan få. Först när en blir medveten om det, kan det förändras.

Men nu önskar jag er alla en riktigt glad påsk! För mig blir det ledigt med familjen, varmt och gott och njuta av våren!

Glad Påsk 🐥🐣🐥

Skrivhelg

I helgen var jag på skrivhelg med min skrivkompis Anneli. Vi träffades på bokmässan efter att vi hörts lite smått på sociala medier. Sedan mässan har vi fortsatt att höras, peppa varandra och delat tvivel och tillförsikt. Hon har också varit en av dem som läst I skuggan av döden och gett feedback.

Och nu var det alltså dags att spendera en helg ihop. Hon bokade hotell, vi tog oss dit på varsitt håll och, om jag ska vara ärlig, var vi nog båda lite nervösa. Men det hade vi inte behövt vara. När jag knackade på direkt efter incheckning kunde vi knappt sluta prata. På restaurangen senare på kvällen skrattade vi högt och länge och det var inte tyst en sekund.

Och så fortsatte det. Vi pratade allra mest skrivande, manus, böcker och process och så lite lite annat. Och såå trevligt vi hade det!

Emellanåt behövde vi dock sätta oss för oss själva, i de egna rummen (som dessutom låg vägg i vägg) och då var det fokus som gällde. Hon strök, tajtade till och kortade ner och jag skrev om, försökte göra det värre och strök, jag också.

När vi skiljdes åt var det självklart att det här blir en årlig tradition. Nästa gång vi ses är på feelgoodfestivalen i augusti då vi till och med ska dela rum (yay!!). När vi sa hejdå kunde vi i alla fall konstatera att vi var nöjda. Hennes manus var kortare, mitt värre, precis som vi önskade!

Tankar efter senaste refuseringen

Så, nu har det gått ett par dagar sedan den damp ner.

Onsdag kväll och torsdag förmiddag var åt det svarta och mörkgrå hållet. Varför kan jag inte tolka feedbacken rätt? Jag har ju gjort allt jag kan, tycker jag själv. Och ändå får jag feedback som jag borde kunnat se själv. En del i manuset har handlat om hedersproblematik. Jag har tyckt att den har en given plats, att den tillför något och att den ger en spänning till berättelsen. I utlåtandet skriver lektören att det kan vara svårt att nämna en sådan känslig fråga ”i förbifarten”. Första reaktionen är (såklart) att jag inte förstår vad hon menar. Men när jag läser vad hon faktiskt skriver, så är det ju självklart. Det spåret har ingen självklar mening, det är inte viktigt. Hur kan jag inte ha sett det själv?

Torsdag kväll börjar jag redigera. Bort med hedersproblematiken. Den hör inte hemma i berättelsen. Jag jobbar om stora delar och det har jag fortsatt med både igår och idag.

Och nu känns det bättre igen. Det är roligt att upptäcka en ny berättelse som blir tydligare. Att lista ut hur det hänger ihop och var ledtrådar kan placeras som avslöjar vad som har hänt, men som inte är för uppenbara.

Samtidigt finns ju tvivlet där. Vad är det jag inte ser nu? Vad är det som egentligen så självklart ska bort, eller ändras, men som jag inte ser? Ingen aning. Och hur sjutton ska jag lära mig se det?

Har du tips på hur du gör, skriv gärna om det i kommentarerna. Jag är såå nyfiken och behöver verkligen utvecklas i det området.

Och så kom det…

Så fanns det då ett svar när jag öppnade inkorgen:

Hej Stina!

Eftersom jag har läst ditt manus ett flertal gånger valde jag att lägga ut det på en väldigt duktig lektör. Hon tycker att mycket är bra men hon tycker också att du har en bit kvar. Du kommer att känna igen flera av mina tankegångar när du läser omdömet nedan. 

Har du skrivit ut manus på papper någon gång? Ofta hjälper det en när man ska hålla reda på karaktärernas resor och de olika handlingstrådarna. Det känns som om du behöver läsa igenom manus på papper ett flertal gånger så att du får koll på att de förändringar du gör av karaktärerna jobbas igenom hela vägen i manus. Det känns lite som om det görs ingrepp här och där men inte på hela berättelsen och inte genomgående i skildringen av karaktärerna.

Varma hälsningar,

Förlaget

***

Jag tycker om när deckare har något extra; när den innehåller något jag inte hittar i alla andra deckare. Därmed är finesserna runt synska Vanja, som hjälper till att lösa mordgåtan, ett välkommet inslag.

Berättelsen har definitivt positiva sidor. Jag förstod av manuset att detta är tredje bearbetningen, men hon behöver göra fler. Stina Flodén är helt enkelt en begåvad nybörjare som måste ta sig tiden att jobba igenom manus hela vägen!

I nuvarande manus ger författaren läsaren så många intresseväckande ledtrådar att författaren inte klarar att reda ut det. Då ledtrådarna är smarta väcker det förväntningar hon inte klarar att infria. 

(Här kommer en hel del konkreta saker som lektören tycker inte fungerar, behöver utvecklas eller funderar över.)

Sammanfattning
Trots mina många invändningar tycker jag det här är en lovande deckare, som är aningen annorlunda. Men gapar författaren över för mycket? Kan något moment tas bort, minskas så att hon får mer plats att fylla i hålen i storyn/karaktärerna? Det är mycket jobb kvar, men jag rekommenderar uppmuntran.

Jaha. Det var det. När jag läste sjönk jag ner på köksgolvet. Besvikelsen var (och är) stor. Jag vet inte vad jag trodde, men det här var ett tungt, tungt ”tack men nej tack”. Tungt.

Som tur var, var jag hemma. Kunde bolla med sambon direkt, skicka vidare det till Anneli (skrivkompisen ni vet). Sambon läste, berättade vad han såg, vad han höll med om. Jag fick pepp från Anneli, kunde raljera lite om tipset att skriva ut på papper, peppa inför skrivhelgen som ju kommer superlägligt (trots att jag hellre hade firat framgångar såklart). Är så glad att fler har läst, så att jag kan bolla på riktigt, att någon annan vet vad den här feedbacken innebär konkret. Att jag kan få vara besviken och ledsen, men ändå veta att det inte tar slut. Det är bara att jobba vidare…

För så är det ju. Jag vet att jag har svårt att läsa manuset från en läsares vinkel (det är ju till och med ett av mina ”nyårslöften”). Kanske kan lektörens tankar om vilka förväntningar jag väcker, hjälpa mig att utveckla det här? För utifrån den aspekten kan jag ändå se att hon har rätt. Jag kanske vill att det ska vara på ett visst sätt, men det kanske inte motsvarar förväntningarna. Och vad är det jag vill? Jo, jag vill att andra ska läsa min bok och tycka att den är bra och (minst) lever upp till högt ställda förväntningarna (som jag ju själv bäddar för). Och då är det framför allt lösningarna jag måste fokusera på. Och efter bollandet har jag redan bestämt mig för hur jag kommer att ta mig an vissa av punkterna.

Så, nu har jag brutit ihop, så då är det bara att komma igen. Och det finns ju positiva saker i utlåtandet också. Vanja, som ju för mig är det viktigaste perspektivet, verkar i det här skedet vara bra, det är inte i hennes del som det saknas/behöver utvecklas/tas bort något. Hon skriver att jag är begåvad och att det är en lovande deckare. Det är alltid något. Och, som ju är rätt fantastiskt ändå, jag lär mig och utvecklas hela tiden. Jag är oerhört tacksam över den feedback jag fått, att förlaget har tagit all den här tiden på att utveckla mitt manus.

Nu väntar bearbetning (massor!!) och sedan skickar jag in igen. Men den här gången blir det till flera förlag!