Jag har lätt för att fastna i tankemönster men jag har också allt lättare att upptäcka det själv och komma till någon form av lösning. Ofta handlar det om att jag gjorde så gott jag kunde eller att jag kan lära mig något till nästa gång. Jag försöker verkligen att inte älta, att helt enkelt stoppa mig själv i tid.

Nu handlar det om att, som en tonåring, inte försöka tolka sönder en enda liten mening. ”Läser gärna den omarbetade versionen”. Vad betyder det, egentligen? Har personen läst det första utkastet och är intresserad? Har hen inte läst det och tänker att hen lika gärna kan läsa det nya? Jag kan hitta hur många anledningar som helst till att det är toppen och minst lika många som visar att det inte betyder någonting.

Så nu har jag bestämt mig för att göra vad jag kan för att lägga det åt sidan. Det är en fantastisk möjlighet, manuset är skickat och jag kan inte påverka något. Alls.

Så vad göra för att hålla tankarna borta? Skriva på bok nummer två såklart!

Det är inte självklart för mig att skriva det här och jag har funderat på om jag skjuter mig själv i foten… men, samtidigt har jag bestämt mig för att jag vill dela min process, vara öppen så mycket jag kan och därför är det förstås så att jag också ska låta er vara med på det här. Så, spännande saker händer, ett sidospår som är så roligt, läskigt, stort. Som egentligen inte betyder någonting, men samtidigt allt.

Det här med nätverk, att våga fråga och att ta plats är inget jag varit särskilt bra på. Inte förrän jag började skriva på I skuggan av döden. Jag tror så mycket på den här boken att jag tar steg jag aldrig vågat drömma om tidigare. Min sambo säger att jag verkligen visar ett självförtroende när det gäller manuset och det känner jag också av. Jag vill och tror att det här ska bli bra. Jag är också övertygad om att Instagram och den gemenskap som öppnats upp för mig där, verkligen har bidragit till att jag vågat, att jag tagit plats och nätverkat.

Nu gör allt det här, alla steg och vågade frågor, att det börjar hända saker, kanske. På olika sätt har ett tidigare utkast av mitt manus hamnat hos ett förlag. Nu vill de läsa den omarbetade versionen. Det är såå spännande! Men, jag försöker att inte gå upp för mycket i det, gör mitt bästa för att jobba på, följa min plan och se det här som en bonus. Men ibland stannar jag upp, låter det bubbla inom mig och bara låta den finnas, den där tanken att den här chansen är på riktigt, att de inte ratade manuset totalt och att de faktiskt vill läsa mer. Det är, egentligen, helt fantastiskt!! Oavsett vad som händer framöver.

Men, tillbaka till verkligheten igen. Landa på jorden. Det är låångt kvar, långt. Frida Skybäck, till exempel, fick höra att hennes deckare var det bästa personen läst i genren. Ändå blev det ingenting med den boken, just där och då. Och det enda jag har är ”läser gärna den omarbetade versionen”. Men ändå…

Nu har jag jobbat igenom det där manuset gång på gång på gång. Och nu tyckte jag det var dags, på riktigt. Så, ja, nu på morgonen tog jag mod till mig och kastade ut det i verkligheten. Manuset är skickat till fem agenturer!

Sitter nu ute i solen med morgonkaffet. Funderar på om de kommer ge någon respons. Vad kommer de säga? Och först nu slår det mig att jag kan få mitt allra första refuseringsbrev. Nu blir jag nervös. Tur att jag inte tänkte på det innan jag tryckte på knappen.

Nu får ni önska mig lycka till där ute i den hårda verkligheten.

En viktig del i skrivandet, tycker jag, är att låta manuset vila. Då märker jag själv om jag går och funderar på detaljer, meningar som skaver eller helheten som behöver ses över. Jag blir också förvånad (och oftast glad) när jag går tillbaka och läser igenom det igen. ”Har jag skrivit det här?”.

Nu har jag bearbetat igenom manuset ganska rejält efter lektörsutlåtandet. Har kommit en av mina huvudpersoner, Vanja, mycket närmare och skalat bort det som tog onödig plats. Har också förtydligat en av de andra perspektivpersonerna, strukturerat om inledningen och förlängt slutet.

Så, nu behöver jag vila. I ett par veckor skulle jag tro, innan jag tar upp det igen och tar mig igenom sista rundorna. Kanske, kanske tjuvstartat jag lite med att skicka till agenturer. Kanske.

Men just nu, semester!

Jag brukar älska att se mitt manus utskrivet på köksbänken. Verkligen älska! Men den här gången lyser jag inte riktigt som en sol varje gång jag ser det. För nu tycker jag faktiskt att det känns lite jobbigt.

Tänk om jag redigerade för mycket? Redigerade sönder det? Tänk om jag tycker det är riktigt dåligt? Eller handlar det mer om det där klassiska – tänk om de inte gillar det?

Jag har ju börjar snudda vid tanken på att jag snart är klar, att det här kommer bli de sista rundorna med texten. Sedan ska jag skicka in. Tänk om det trillar in tio standardrefuseringar efter bara en vecka? ”Nej, det här var riktigt uselt!” Eller ”målgruppen är för snäv”. Har helt enkelt drabbats av fenomenet ”om jag aldrig försöker kan jag heller inte misslyckas”.

Som tur är har jag kommit för långt och fått alldeles för positiv feedback av mina testläsare. Tror det är dags att ta fram och titta på de kommentarerna igen, innan jag sätter igång. Men först behöver jag bara en lite paus.

Önska mig lycka till!🍀

Direkt på morgonen, eller halv nio i alla fall, sitter jag redo framför datorn. Idag händer det! Utlåtandet kommer. Något i mailen redan? Eller i Skräpkorgen? Nix, men det kommer säkert, ingen fara på taket.

Klockan är elva och jag har redan kollat mailen vid ungefär hundra tillfällen. Hur många gånger kan man uppdatera sin inkorg på en enda dag? Just nu känns det verkligen att den som väntar på något gott ALLTID väntar för länge! (Är det ens något gott jag väntar på?) Jag vill att det ska komma nu, nu, nu! Det riktigt kliar i fingrarna bara av tanken på att gå igenom det. När? När?

Uppdaterar igen. Nej, det har inte kommit än.

Vad kommer det stå? Vad har hon hittat som jag behöver förstärka, ändra, stryka, flytta på, lägga till, tänka om kring? Jag vill veta nu!Tänk om det inte kommer idag? Tänk om hon har råkat ut för en miss i planeringen? Eller gör hon som min sambo skojade om, skickar 23:59 ikväll?

Uppdaterar. Nej.

Nu är klockan snart två och fortfarande ingenting. Jag vet inte hur många gånger jag uppdaterat, men det kommer verkligen inget alls. Nu har jag nästan gett upp. Det kommer nog inte förrän tidigaste 16.30, när arbetsdagen börjar gå mot sitt slut. Under tiden jobbar jag på och tänker. Massor. Och det leder alltid till något bra, eller ja, det visar sig, men det leder i alla fall framåt. Jag kom på att det finns ytterligare en händelse i Vanjas liv som jag måste beskriva för mig själv, en otroligt viktig händelse som måste vara med i varje bok på något sätt. Hur jag ska skriva detta, vad som behöver vara med och hur det ska gå till, det är sånt jag funderar på för att hålla min hjärna sysselsatt med annat. När jag får idéer så där, som jag vill göra något med brukar jag maila mig själv för att komma ihåg det. Oftast räcker det med att jag skrivit ner det, så kommer jag ihåg det, men då vet jag också att det finns någonstans.

Uppdaterar igen… Ett nytt mail! Nej, det var ju det från mig själv. Suck.

Snart fyra och fortfarande ingenting. Herregud, jag är verkligen dålig på det här med att vänta! Hur ska det gå när jag skickar till förlag? Jag kommer ju gå under!

Halvsex- ingenting.

Snart sju- ingenting

Kvart i åtta – nu orkar jag inte vänta längre. Tror inte det kommer idag trots överenskommet datum om den 19:e. Skickar ett mail och frågar när idag jag kan förväntas få utlåtandet.

Halv nio: Har precis fått svar att det kommer idag! Nu lägger jag ner och öppnar upp utlåtandet det första jag gör imorgon!

Ojojoj vilket hysteriskt inlägg detta blev 😂 Men, det bjuder jag på.

Nu är det snart dags att sova, så god natt!!