Det är inte självklart för mig att skriva det här och jag har funderat på om jag skjuter mig själv i foten… men, samtidigt har jag bestämt mig för att jag vill dela min process, vara öppen så mycket jag kan och därför är det förstås så att jag också ska låta er vara med på det här. Så, spännande saker händer, ett sidospår som är så roligt, läskigt, stort. Som egentligen inte betyder någonting, men samtidigt allt.

Det här med nätverk, att våga fråga och att ta plats är inget jag varit särskilt bra på. Inte förrän jag började skriva på I skuggan av döden. Jag tror så mycket på den här boken att jag tar steg jag aldrig vågat drömma om tidigare. Min sambo säger att jag verkligen visar ett självförtroende när det gäller manuset och det känner jag också av. Jag vill och tror att det här ska bli bra. Jag är också övertygad om att Instagram och den gemenskap som öppnats upp för mig där, verkligen har bidragit till att jag vågat, att jag tagit plats och nätverkat.

Nu gör allt det här, alla steg och vågade frågor, att det börjar hända saker, kanske. På olika sätt har ett tidigare utkast av mitt manus hamnat hos ett förlag. Nu vill de läsa den omarbetade versionen. Det är såå spännande! Men, jag försöker att inte gå upp för mycket i det, gör mitt bästa för att jobba på, följa min plan och se det här som en bonus. Men ibland stannar jag upp, låter det bubbla inom mig och bara låta den finnas, den där tanken att den här chansen är på riktigt, att de inte ratade manuset totalt och att de faktiskt vill läsa mer. Det är, egentligen, helt fantastiskt!! Oavsett vad som händer framöver.

Men, tillbaka till verkligheten igen. Landa på jorden. Det är låångt kvar, långt. Frida Skybäck, till exempel, fick höra att hennes deckare var det bästa personen läst i genren. Ändå blev det ingenting med den boken, just där och då. Och det enda jag har är ”läser gärna den omarbetade versionen”. Men ändå…