Ibland blir jag som besatt. Inte av skrivandet i sig (på gott och ont), men av väntan eller kanske snarare spekulationerna som väntan leder till.

Den här gången kommer besattheten av att ett av de större förlagen fortfarande inte har svarat. Ja, jag vet att det bara gått tre och en halv månad och jag vet att det egentligen inte betyder någonting, men det vägrar besattheten att lyssna på.

För ett tag sedan dök det upp en refusering i mitt flöde på Instagram. För en som väntar är sådana inlägg just nu extra intressanta. Hmm, den är från förlaget som ännu inte svarat mig. Och när skickade den här författaren in? Senare än vad jag gjorde? Hmm, det verkar så. Och där och då vaknade besattheten.

Just nu googlar jag refusering och förlagets namn, kollar igenom Instagram, läser om förlaget och antagningsprocessen i Skriva och lyssnar på poddar där förlaget varit med och berättat hur det gått till. Som besatt helt enkelt.

Och vad kommer jag fram till? Jo, att mitt manus varit hos förlaget längre än vad ett par andra instavänners varit, att förlaget strävar efter att svara inom tre månader, att ”alla” säger att det är positivt när ett svar dröjer lite längre. Och vad betyder det här då? Ingenting egentligen. Jo, kanske att jag måste sluta med den här besattheten, sluta spekulera i vad som händer på förlaget. För i slutändan har jag ändå ingen aning och det enda jag vet säkert är att jag verkligen, verkligen tycker om och är stolt över vad jag åstadkommit, oavsett vad som händer på förlaget. Jo, en sak till vet jag, att förr eller senare får jag ett svar och jag vet också att jag just nu inte har en aning om vad det svaret blir, hur besatt jag än är.

Det verkar som att jag går tillbaka hit när jag behöver komma vidare, till dramaturgin. Igår kikade jag lite på uppföljaren till I skuggan av döden och bläddrade lite löst. Vad händer egentligen, frågade jag mig själv. Genast letade jag upp papper och penna och gick tillbaka till dramaturgin. Hur följer utredningen i boken den dramaturgiska kurvan?

Då blev det tydligare. Vilket perspektiv (som också matchades med kurvan) jag ska börja titta närmare på och vilken del. Och vet ni, det hjälpte! Från att jag hade en oformlig massa som vällde över kanten, finns nu en begränsad yta att jobba med, en enda del där jag vet precis vad jag ska utveckla.

Jag är fortfarande trött och energin finns inte riktigt där, men jag är på väg tillbaka, på väg in i manuset och på väg in i den underbara värld skrivandet kan vara. Nu gäller det bara att ta det ett steg i taget, ett perspektiv åt gången, precis som jag brukar, och akt för akt. Om jag gör det, kommer jag att lyckas. Och att misslyckas är hur som helst inget alternativ. Nu kör vi!!

Här händer inte mycket just nu. Har skickat iväg Vanja till fler förlag och fick av några svar med vändande post, antingen att de hade manusstopp eller att de inte gav ut genren. Nu hoppas jag på de 10-11 som är kvar.

Det som hänt är att jobbet kommit igång och det med besked. Just nu slukar det nästan allt, så jag har inte mycket energi kvar på kvällarna att skriva.

Jag har också tappat bort mig lite i riktning och fokus och har lite svårt att hitta engagemanget i de manus jag håller på med, men jag ska se om jag kan styra in mig själv åt något håll snart. Jag vet ju att de här båda manusen som jag jobbar med är riktigt bra, det handlar inte om dem nu, det handlar om mig.

Kort sagt, just nu är den där flitens lampa nerdimmad till en svag låga, men efter två års väldigt intensivt arbete är det kanske inte så konstigt. Just nu lyssnar jag på böcker, funderar och famlar efter den där gnistan som jag vet finns där. Snart så, snart…

Alla drabbas vi av tvivel både i livet och i skrivandet. Efter de refuseringar som kommit, var jag nere i mörkret förra veckan. Det är inte konstigt att hamna där ibland och det är kanske till och med nyttigt ibland.

Nu är jag ändå tillbaka och det är tack vare alla fantastiska människor omkring med. Först alla underbara instagrammare som hejar, peppar och meddelar att de minsann vill läsa om Vanja. Om inte det får en på bättre humör och tankar, vet jag inte vad som gör det. Jag är ju också, trots allt, väldigt nyfiken på vad läsarna kommer att tycka om Vanja och de andra. Jag vill ju också att ni ska läsa.

Sen var det feelgoodfestivalen. Vilken tajming! Så många skratt och så mycket prat med min fina bläcksyster Anneli. Vi har haft så kul och det har inte varit tyst många sekunder. Vilken energi du ger mig!

Att dessutom få träffa så många andra instagramvänner, nya som gamla och få dela framgångar, motgångar och läsupplevelser med er. Det gör mig såå glad att ni finns och att jag får vara en del av allt det här.

Och till slut alla författare, som så generöst delar med er av era tips, erfarenheter och oglamorösa ögonblick. Ni inspirerar mig att fortsätta skriva, fortsätta drömma. En gång ska jag också vara där, berätta om min bok, mina tvivel och hopp.

Och nu ska jag bara komma igång med min nya rutin och har snart redan kommit en fjärdedel in i mitt nya deckarmanus. Stort tack Åsa Hellberg för inspiration och råd, du är en sann förebild!

Nu kör jag vidare, bort från tvivlet, på väg mot hybris. Sedan får jag se var bergochdalbanan för mig vidare.

Tillbaka från semester med dottern och jag/vi har verkligen fyllt på med energi. Så härligt! Nu väntar två veckors ledigt med bland annat inskolning på fritids (redan!!) och i helgen blir det feelgood-festival i Mariefred! Ska bli såå kul att få inspireras av författare och umgås med andra skrivande en hel dag.

Under semestern har två refuseringar trillat in, båda standard:

Hej Stina!

Stort tack för att du skickade ditt manus till oss. 

Vi har nu läst och tyvärr tackar Förlaget nej till att gå vidare med texten.
På grund av ett begränsat titelutrymme tvingas vi refusera även många intressanta manus och vi önskar i stället varmt lycka till på annat förlag. 

Bästa hälsningar,
Manusredaktionen

Och:

Hej Stina!

Tack för att du har skickat in ditt manus I skuggan av döden till oss. Efter läsning och granskning måste vi tyvärr meddela att vi tackar nej till ditt erbjudande om utgivning.

Eftersom vi får in en stor mängd material kan vi dessvärre bara undantagsvis skriva personliga omdömen.

Med vänliga hälsningar

Förlaget

Det känns såklart supertrist och just nu tror jag inte att Vanja kommer nå ända fram. Självklart hoppas jag fortfarande (fem förlag kvar), men jag börjar ställa in mig på nej, den här gången.

Har skickat in till ytterligare fyra (så, egentligen nio förlag kvar) och hoppas att de gillar konceptet.

Hur som helst, trots att det är lite tyngre just nu, kommer jag fortsätta hoppas och fortsätta skriva. Har ju plan B att jobba vidare med och jag hoppas kunna (och vilja) sätta mig med det snart och tycka att det är roligt och spännande igen. Och framför allt ser jag just nu fram emot att åka på feelgood-festivalen och bara njuta av gemenskapen och helt enkelt må bra!