I veckan har jag väntat på mina testläsare. Väntat och undrat. Och under den här väntan har jag läst. Faktum är att ända sedan jag påbörjade mitt nuvarande manus, I skuggan av döden, har jag läst och läst och läst. Deckare, spänning, feelgood och skräck.

Jag har hört personer som säger att de inte vill läsa för att de är rädda att påverkas för mycket av språket. Andra har jag hört berätta om hur de låter en bok ligga framme för att inspireras av stämningen. Vissa säger att de ger en bok femtio, eller i bland bara tre, sidor och om de inte är fångade då, lägger de den åt sidan.

Alla läser på olika sätt. Vill komma åt olika saker med boken de väljer. Jag tycker att jag inspireras. Kanske inte just av språket, men ofta av berättelsen, av vändpunkterna. Av det som är oförutsägbart. Hur får de till de små subtila ledtrådarna som jag som läsare knappt tänker på. Hur har författaren fått ihop det i slutet? Vad är lösningen, eller den där oväntade aha-upplevelsen i slutet?

Självklart förstår jag att jag också tar till mig av språket. Det måste jag göra. Jag registrerar hur de gestaltar eller hur de berättar. Jag tänker på perspektivet och kan ibland fundera på om jag kommit närmare karaktären om boken varit skriven utifrån ett annat perspektiv. Jag noterar upprepningen och användandet av det tydligen så ”förbjudna” ordet plötsligt. I de böcker jag läser finns det alltid misstag. Ord som inte borde finnas där, femton plötsligt de 50 första sidorna och någon som vaknar med ett ryck. Jag vet att jag inte att ska lägga märke till det där, att jag är en skrivande nybörjare som först nu har fått upp ögonen för det som ”riktiga” författare för länge sedan lärt sig att förbise och knappt lägga märke till. Men jag tycker om att hitta de där små sakerna som gör att jag känner mig trygg. Det är inte hela världen om det råkar komma med ett eller två plötsligt i min bok. Om hjärtat slår hårt i bröstet i varannat kapitel. Det gör inget, så länge helheten är bra. Det är inte de där orden du som läsare kommer ihåg.

Jag läser alla böcker jag påbörjar. Av någon anledning har jag letat lite efter de författare som har gett ut själva. Hur skriver de? Skiljer de sig från övriga böcker jag läser? Kan jag se om något kunde förbättras? Det är spännande att jämföra, analysera och lära mig. Hela tiden får jag till mig något nytt. I alla typer av böcker, såväl i de egenutgivna som de som getts ut på stora, etablerade förlag. Vad är det i det här språket som får mig att reagera? Vad gör den här historien så spännande? Varför känner jag inget för karaktärerna? Jag lär mig minst lika mycket, om inte mer, av de böcker som jag tycker saknar något.

Snart, förhoppningsvis i början av februari, ska jag läsa igenom mitt eget manus igen. Jag hoppas att jag kan göra det med samma ögon som jag läser andras verk. Vad behöver förbättras? Vad håller inte? Men också, vad är riktigt bra? Men den kommande veckan ligger fokus fortfarande på läsning. Och vilken tur att jag då var inne på Adlibris Marknad här i Göteborg och kom hem med tre böcker, alla har på olika sätt kommit till min kännedom via Facebook eller Instagram. Tänk vad jag gick miste om mycket innan jag började skriva!

Hur läser du? Har du kommit förbi de där upprepningarna och orden som du vet att författare bör vara sparsamma med? Lägger du ifrån dig de böcker som inte tilltalar dig? Eller är du kanske rent av en person som inte vill läsa, för att du inte vill bli påverkad? Jag är så nyfiken!

Går just nu hela tiden och funderar på del två om Vanja. Jag har redan bestämt mig för temat, karaktärerna börjar ta form och själva deckarstoryn har jag börjat få klart för mig också. Vissa delar behöver jag tydliggöra för mig själv, bestämma mig för, och en sak har jag inte riktigt löst än. Vändpunkterna.

Det som egentligen kom till mig, som utgjorde själva idén för boken, var den andra vändningen, mittpunkten. Den bygger jag boken kring, eller rättare sagt, det var i den som bokens tema blev tydligt. Utifrån den har sedan personernas dilemman och särdrag målats ut och det är i den som ”fallet” har sin utgångspunkt.

Även den sista vändpunkten börjar bli tydlig för mig, den där dimman plötsligt lättar, där situationen blir klarlagd – hur det egentligen ligger till.

Men jag brottas med den första vändpunkten. Vad är det som händer som gör att allt ställs på ända, att ingenting längre kommer vara sig likt? För en karaktär vet jag hur den visar sig, men för de andra? Hur ska det hänga ihop? Det här behöver jag fundera lite mer över, innan jag sätter mig ner och börjar skriva.

Jag tycker om att gå omkring och tänka, se historien ta form, känna det där klicket när det känns rätt. Så länge jag fortfarande redigerar första boken, har jag ingen brådska, men så fort jag skickat in den, kanske redan till lektören, definitivt när den hamnat i förlagens manushögar, då kommer jag börja skriva. Som jag längtar!

Varför skriver jag? Vad vill jag undersöka? Eller är det något jag vill få ur mig? Det har jag funderat lite kring under hösten. Varför skriver jag?

Det enkla svaret är helt enkelt att jag inte kan låta bli. När jag väl satte mig ner den där kvällen i april, då när jag bestämde mig för att försöka skriva en bok, gick det liksom inte att stoppa. Det bara flödade, forsade ur mig och jag lät det komma. Jag kan fortfarande inte låta bli, även om jag nu är lite mer strukturerad i mitt skrivande.

Så vad vill jag undersöka? Det här är lite svårare, men jag tror att jag faktiskt vill utforska hur människor kan reagera och agera i olika situationer och ”lägen”. I mitt nuvarande manus, som går under arbetsnamnet I skuggan av döden, är det just det jag vill ta reda på. Hur påverkas du om du ständigt lever i skuggan av döden?

Det är vad jag kommit fram till. Jag vill sätta personer i livssituationer som jag själv aldrig varit i, nyfiket följa hur de agerar och sedan försöka förstå varför de agerar som de gör. Det här är så spännande. Och märkligt. Jag hittar ju på allting själv, men det är som om jag har en inre röst som lever sitt eget liv, som är frånkopplad mig själv på något sätt. Mer om det i ett framtida inlägg. Men oj vad jag tycker det är spännande att få uppleva människorna som befolkar min fantasi.

I nästa bok kommer jag utforska vad som händer med människor när de lever ett liv på ytan och ett annat i det dolda. Jag ser redan fram emot att lära känna dem, få se hur de väljer att agera i olika situationer och varför de gör just de valen.

Varför skriver du? 

Så säger det inom mig när det känns rätt. Det spelar ingen roll om det är något jag ska köpa, en del som faller på plats inom mig själv eller en tanke om hur jag ska möblera ett rum. Kugghjulen ställer sig i rätt postition, passar ihop. Det säger klick.

Det gjorde det också när Vanja dök upp. För det gjorde hon. Jag och en vän hade varit ute på stan och ätit tillsammans. Som vanligt pratade vi om döden och kom fram till att vi båda tror på ungefär samma sak även om vi kanske benämner det på lite olika sätt. Jag tror på energier. Att själen består av energi som frigörs när vi dör. Kanske sprids den för vinden, kanske finns det något som gör att den till viss del fortfarande hålls samman. Hur som helst kunde jag inte släppa tanken när jag kom hem och kröp ner i sängen. Är det inte just det här jag vill utforska? Och då kom hon, Vanja.

Klick!

Med ens var det så självklart att det var hennes historia jag skulle berätta. Allt annat föll ganska snabbt på plats. Hur jag skulle skriva den, vilka andra som måste vara med. Det var inte alltid jag som valde, historien krävde vissa roller för att fungera. En av dem tog emot särskilt, men det får bli ett eget inlägg längre fram.

När jag slog upp ögonen fanns hon där, när jag tog mig igenom dagen var hon med mig i tanken och efter några dagar kunde jag inte hålla henne borta längre. Hon krävde sin plats och orden forsade ur mig. Nu har hon funnits med mig i nästan fem månader, sedan i slutet av augusti, och jag tycker fortfarande att det är lika spännande och roligt att skriva berättelsen och se den växa fram.

Del två om Vanja har börjat ta utrymme i tanken. Jag har länge vetat vad som kommer hända henne, men inte exakt hur, så det kommer bli riktigt roligt när jag väl sätter mig ner och börjar upptäcka historien igen. Men än så länge är det del ett som gäller, ett tag till i alla fall.

Manuset är ute på egna vingar, gör en flygtur genom andras tankar. Det är så spännande. Och självklart väldigt nervöst! Vad ska de tycka? Kommer de gilla det? Såga det? Säga att de gillar det, men i hemlighet inte tycka att det håller? Första testläsarens feedback var bra, hon kom med konstruktiv kritik och en hel del beröm. Då andades jag ut och tycker nu istället att det är riktigt roligt. Vad övriga har att säga återstår att se.

Det har också fått mig att tänka framåt. Vad kommer att hända framöver? Det känns som en spännande tid, en tid att dela med sig av till andra som har samma drömmar som jag själv. Att en dag få hålla min bok i handen. Tänk att få se den skyltas med i Pocketshop på centralen här i Göteborg! Det hade allt varit något det. Kanske får jag uppleva det en dag, kanske inte. Hur som helst är det värt resan.

En av de tankar som väckts i veckan är att börja dokumentera och dela med mig av hur jag gör när jag skriver en bok. Därför bestämde jag mig för att starta en hemsida och en blogg. Framöver kommer jag skriva ner mina tankar om skrivandet, hur jag känner och upplever det som händer omkring mig och vad jag gör för tillfället.

Hur skriver jag en bok? Det är just det jag ska försöka reda ut, både för mig själv och för er. Och om du vill, får du gärna följa med!