Går just nu hela tiden och funderar på del två om Vanja. Jag har redan bestämt mig för temat, karaktärerna börjar ta form och själva deckarstoryn har jag börjat få klart för mig också. Vissa delar behöver jag tydliggöra för mig själv, bestämma mig för, och en sak har jag inte riktigt löst än. Vändpunkterna.

Det som egentligen kom till mig, som utgjorde själva idén för boken, var den andra vändningen, mittpunkten. Den bygger jag boken kring, eller rättare sagt, det var i den som bokens tema blev tydligt. Utifrån den har sedan personernas dilemman och särdrag målats ut och det är i den som ”fallet” har sin utgångspunkt.

Även den sista vändpunkten börjar bli tydlig för mig, den där dimman plötsligt lättar, där situationen blir klarlagd – hur det egentligen ligger till.

Men jag brottas med den första vändpunkten. Vad är det som händer som gör att allt ställs på ända, att ingenting längre kommer vara sig likt? För en karaktär vet jag hur den visar sig, men för de andra? Hur ska det hänga ihop? Det här behöver jag fundera lite mer över, innan jag sätter mig ner och börjar skriva.

Jag tycker om att gå omkring och tänka, se historien ta form, känna det där klicket när det känns rätt. Så länge jag fortfarande redigerar första boken, har jag ingen brådska, men så fort jag skickat in den, kanske redan till lektören, definitivt när den hamnat i förlagens manushögar, då kommer jag börja skriva. Som jag längtar!