Så säger det inom mig när det känns rätt. Det spelar ingen roll om det är något jag ska köpa, en del som faller på plats inom mig själv eller en tanke om hur jag ska möblera ett rum. Kugghjulen ställer sig i rätt postition, passar ihop. Det säger klick.

Det gjorde det också när Vanja dök upp. För det gjorde hon. Jag och en vän hade varit ute på stan och ätit tillsammans. Som vanligt pratade vi om döden och kom fram till att vi båda tror på ungefär samma sak även om vi kanske benämner det på lite olika sätt. Jag tror på energier. Att själen består av energi som frigörs när vi dör. Kanske sprids den för vinden, kanske finns det något som gör att den till viss del fortfarande hålls samman. Hur som helst kunde jag inte släppa tanken när jag kom hem och kröp ner i sängen. Är det inte just det här jag vill utforska? Och då kom hon, Vanja.

Klick!

Med ens var det så självklart att det var hennes historia jag skulle berätta. Allt annat föll ganska snabbt på plats. Hur jag skulle skriva den, vilka andra som måste vara med. Det var inte alltid jag som valde, historien krävde vissa roller för att fungera. En av dem tog emot särskilt, men det får bli ett eget inlägg längre fram.

När jag slog upp ögonen fanns hon där, när jag tog mig igenom dagen var hon med mig i tanken och efter några dagar kunde jag inte hålla henne borta längre. Hon krävde sin plats och orden forsade ur mig. Nu har hon funnits med mig i nästan fem månader, sedan i slutet av augusti, och jag tycker fortfarande att det är lika spännande och roligt att skriva berättelsen och se den växa fram.

Del två om Vanja har börjat ta utrymme i tanken. Jag har länge vetat vad som kommer hända henne, men inte exakt hur, så det kommer bli riktigt roligt när jag väl sätter mig ner och börjar upptäcka historien igen. Men än så länge är det del ett som gäller, ett tag till i alla fall.