Det här med prolog. Jag har så svårt att bestämma mig för om mitt manus behöver en sådan eller inte och i så fall vad det ska vara. Tar det för lång tid att komma in i manuset? Räcker det med att korta ner kapitlen till en början kanske? Eller behövs den där prologen ändå?

Jag har ju förstått att de första sidorna är viktiga, för att läsaren ska vilja läsa vidare, såklart, men också för att förlagen ska vilja läsa. Och vem skriver jag egentligen för just nu?

När jag lyssnade på Håkan Bravinger (Norstedts) i november, på GBG Romanfestival, sa han att han läser en sida och om det finns något där som gör att han blir nyfiken läser han nästa sida och så vidare. Jag tror att jag har det, något som väcker en viss nyfikenhet, men det är ju inte den där klassiska ”deckarspänningen” på en gång. Å andra sidan är ju inte I skuggan av döden en klassisk deckare, så varför funderar jag på det här?

Arrgghhh!! Att vara eller icke vara… grubblerit får visst fortsätta.

Jag ska just till att titta igenom hela texten ytterligare en gång och just nu känner jag bara att jag spyr på allt jag har skrivit. Har jobbat med den här texten i … oktober, november, december… Herregud, NIO månader! En graviditet, som många pratar om när det gäller skrivande. (Eller ett maraton.) Hur som helst, jag är trött. Sedan i oktober har jag läst samma text om och om och om igen. Visst har jag ändrat lite, eller en hel del, sedan dess, men ändå. Jag vet vad som ska hända, jag känner mina karaktärer. Det är helt enkelt inte spännande för mig längre att läsa.

Ändå vet jag ju, såklart, att jag måste fortsätta. Det känns lite som när man är på ett gympass och tränaren skriker ”Sista gången nu!”. Och när den är klar skriker hen ”Allra sista nu!” Det tar helt enkelt aldrig slut. Och så är det väl med skrivandet. Det går alltid att göra bättre. Jag har hört att man helt enkelt måste bestämma sig för att man är klar och jag tror att det här blir sista genomläsningen nu innan jag skickar till lektör. Åh, vad jag önskar att jag var där NU!!! Men, det är ingen idé att ta genvägar har jag förstått. Det är bara att köra.

Och när I skuggan av döden är hos lektören, har jag lovat mig själv att jag ska få börja på nästa. JAG LÄNGTAR!!! Så länge har jag tänkt på de människor som ska befolka min nästa bok, nummer två i serien om Vanja. Och snart är jag där. Snart ska de få liv! Men innan dess måste jag, måste jag verkligen läsa igenom den här texten en gång till. Trots att jag är så trött…

Hur många gånger har jag inte sagt att det ”bara” är småjusteringar kvar? Och hur många gånger har jag haft rätt? Än så länge inga.

Jag ska inte klaga. Det är fantastiskt att få feedback som utvecklar mitt manus. Få omvandla andras tankar och funderingar till mina idéer som sedan lyfter manuset till nästa nivå.

Den här gången har det handlat mycket om villospåren. Hur ska de bli tydligare eller rättare sagt verkligen förvilla läsaren? Fick några funderingar i stil med ”varför förstod inte poliserna det här?” Och ”varför reagerar de inte här?” Och nu, bara så där, har de frågetecknen förhoppningsvis kunnat rätas ut.

Att få ha en skrivande person att bolla frågor med är en fantastisk möjlighet! Jag är så glad att ha hittat någon/några som jag är övertygad kommer att hjälpa mig få till historien på ett ännu bättre sätt. Så nu är det lite mer redigering som behöver göras och sen är det bara lite småjusteringar kvar.

Nu har jag fått feedback från flera testläsare och jag måste säga att jag är överväldigad! Det är helt fantastiskt vilken respons jag fått av alla, för mig, kända och okända personer. Jag blir alldeles varm ❤️

Jag har bland annat fått till mig att I skuggan av döden är spännande och nyskapande. Att läsaren tänkt på Vanja även när hen inte läst och att det inte går att lägga ifrån sig manuset. Någon har blivit nervös av ljudet en läckande slang gav ifrån sig (pga vad som förekommer i min roman) och en annan ville inte sitta och läsa själv i mörkret. En tredje gillar min ton och ytterligare en tycker att jag skriver bra. Ja, ni förstår ju varför jag är så överväldigad!

Som tur är har jag också fått konstruktiv feedback och en fantastisk möjlighet dessutom, men all denna otroliga återkoppling tänker jag verkligen hålla fast vid under det fortsatta arbetet med boken.

Tänk att jag har väckt känslor och intresse med min berättelse om Vanja. Att jag förmedlat något som fått andra att reagera. Det är verkligen såå häftigt! Och nu vill jag ha mer. Det är bara att sikta mot stjärnorna!

Nu börjar återkopplingen på I skuggan av döden trilla in. Så spännande att få kommentarer från utomstående! Som om manuset nu har blivit sitt eget på något sätt, mer skilt från mig själv än tidigare. Vilket märklig känsla ändå.

Jag får en del frågor kring vad jag ber testläsarna titta extra på. Förutom att jag ber dem kommenterar löpande i texten, både sådant som är bra och som behöver utvecklas eller är förvirrande, så skickar jag med några tankar att ha med sig. Det är också dessa jag har utgått ifrån när jag själv var testläsare och jag tyckte att det var ganska bra frågor att förhålla sig till även då.

Alla svarar såklart inte på frågorna, utan kommer med egna kommentarer och fokuserar på andra saker, men för mig har det här ändå varit viktigt att försöka få svar på och fråga om. Hoppas det kan vara till hjälp även för dig när du antingen läser igenom ditt eget manus, är testläsare eller skickar ut din roman till andra testläsare. Har du några specifika frågor som du brukar ställa?

Frågeställningar och tankar vid testläsning:

1) Inledningen
– Väcker inledningen ditt intresse? Varför/varför inte?
– Finns det närvaro och känsla i de inledande kapitlen?
– Vad tycker du om huvudkaraktärerna i de inledande kapitlen?

2) Tempot
– Markera gärna vad som får dig att läsa vidare.
– Finns det sega eller tråkiga partier? Markera gärna dessa också.
– Går det för fort/för långsamt? På vilket sätt?

3) Karaktärerna (Vanja, Reza och Sarah)
– Är det rörigt med de olika tidslinjerna för karaktärerna?
– Är det tydligt ”vems kapitel” du läser utifrån texten?
– Är du intresserad av att veta hur det ska gå för karaktärerna och varför de agerar som de gör?
– Är karaktärerna trovärdiga? Närvarande?

4) Handlingen
– Vad tycker du att berättelsen handlar om?
– Finns det något i handlingen som överraskar dig?
– Får du någon känsla när du läser? Om ja, vilken/vilka?

Lycka till!

Just nu är manuset ute på testläsning. Den här gången hos personer jag egentligen inte känner. Tre läsare (än så länge), varav två som jag fått kontakt med på Instagram. Det är rätt häftigt när mitt manus dyker upp på andras sidor, i mitt eget flöde. Då blir jag varm i hela kroppen kan jag lova!

Brukar få frågan hur jag väljer mina testläsare. Första omgången valde jag personer i min närhet som jag trodde skulle ge mig ärlig kritik. Den här gången ville jag ha personer som själva skriver, som läser mycket eller som på annat sätt har kunskap om böcker och text. Så jag frågade helt enkelt några om de ville och om de hade möjlighet och tre personer nappade!

Jag har också själv fått möjlighet att läsa och ge feedback på en annan aspirerande författares manus, då hon kom på den briljanta idén att vi skulle byta. Så nyttigt att få se någon annans manus innan förlagen är inne och petar i den ☺️

Längre fram har jag tankar att gå in lite mer på vad jag har ställt för frågor och kanske framför allt vad jag fått för svar som fått mig att komma vidare i skrivandet, men det tar vi som sagt lite längre fram ☺️

Trevlig helg på er alla fina!

Idag har jag varit på release. Min första, tro det eller ej. Anna Ihrén släppte sin femte deckare, nr ett i nya serien; Nattvakten.

Vilken inspiration! Dels är Annas resa till förlagskontrakt något utöver det vanliga och dels märks det att hon verkligen brinner för det här. Så häftigt att gå från egenutgivare till att nu ha sålt över 100.000 böcker, nått ut till utlandet och landa ett flerbokskontrakt med Mima förlag. Stort grattis till Anna och, helt enkelt, wow!!

När jag är i sammanhang med andra skrivande människor slås jag ofta av värmen och gemenskapen, att alla på något sätt vet hur man kämpar, önskar och drömmer. Fick så härliga pratstunder med både Anna och Kamilla Oresvärd och känner mig verkligen lyckligt lottad som får möjlighet att ta del av det här.

Sist men inte minst blir jag såklart inspirerad till att själv ha releasefest någon dag. Och på vägen hem bestämde jag mig för att det inte är en fråga om om, utan om när. Men till dess kan jag konstatera att det här kanske var min första release, men definitivt inte min sista.