Jag ska just till att titta igenom hela texten ytterligare en gång och just nu känner jag bara att jag spyr på allt jag har skrivit. Har jobbat med den här texten i … oktober, november, december… Herregud, NIO månader! En graviditet, som många pratar om när det gäller skrivande. (Eller ett maraton.) Hur som helst, jag är trött. Sedan i oktober har jag läst samma text om och om och om igen. Visst har jag ändrat lite, eller en hel del, sedan dess, men ändå. Jag vet vad som ska hända, jag känner mina karaktärer. Det är helt enkelt inte spännande för mig längre att läsa.

Ändå vet jag ju, såklart, att jag måste fortsätta. Det känns lite som när man är på ett gympass och tränaren skriker ”Sista gången nu!”. Och när den är klar skriker hen ”Allra sista nu!” Det tar helt enkelt aldrig slut. Och så är det väl med skrivandet. Det går alltid att göra bättre. Jag har hört att man helt enkelt måste bestämma sig för att man är klar och jag tror att det här blir sista genomläsningen nu innan jag skickar till lektör. Åh, vad jag önskar att jag var där NU!!! Men, det är ingen idé att ta genvägar har jag förstått. Det är bara att köra.

Och när I skuggan av döden är hos lektören, har jag lovat mig själv att jag ska få börja på nästa. JAG LÄNGTAR!!! Så länge har jag tänkt på de människor som ska befolka min nästa bok, nummer två i serien om Vanja. Och snart är jag där. Snart ska de få liv! Men innan dess måste jag, måste jag verkligen läsa igenom den här texten en gång till. Trots att jag är så trött…