Att våga tro på mig själv, mitt skrivande och historien om Vanja har gjort att jag vågar ta plats, vågar ställa frågan.

Igår var det dags igen. Jag frågade en av de två agenturer som fortfarande inte återkopplat (läs refuserat) om de vill läsa det omarbetade manuset. Detta var svaret jag fick:

Hej Stina, 

Åh, ja! Gärna! Förlåt att det har dröjt med svar, vi har manusmöte nästa vecka och hoppas kunna ge besked efter det. Du får gärna skicka den omarbetade versionen så snart du kan!

Så nu har jag skickat in den nya versionen och hoppas igen. Upp och ner, upp och ner. Bergochdalbanan tar nog aldrig slut. Och, jag antar att det är en del av charmen. Så, håll tummarna, igen.

Det är väl nu? Halloween… och väntan på återkoppling. Ren och skär skräck. Dessutom har jag de senaste dagarna, på sociala medier, inte bara en utan TVÅ gånger möts av hur omöjligt det är att debutera. Skräck!

Mailet skickades i fredags. Möttes av ”jag är inte på kontoret men återkommer på måndag”, typ. Och sedan dess, största möjliga tystnad. Tankarna snurrar. Har mailet hamnat lååångt ner i mailkorgen och därmed begravts? Har hen missat det helt enkelt? Råkat radera det? Ignorerat det? Inte haft tid? Eller lust? Åh, jag vill bara ha ett livstecken! Ett ”tack! Jag hör av mig om ett par veckor” typ.

Men nej. Det är stendött. Och jag veeet, det är så det är. Inget konstigt alls, heeeelt normalt. Men under tiden har mitt uppdateringsfinger vaknat till liv. Och jag har ingen kontroll längre. Och så tankarna. Ska jag höra av mig och kolla så hen sett det? Nej, nej, nej. Det har ju kommit fram. Ta det lugnt.

Och under tiden jag väntar… ren och skär skräck! Förläggaren ska läsa, BEDÖMA mitt manus. Tur att jag inte tänkt så mycket på det innan, för då hade jag nog aldrig skickat in. Läsa och fundera… ”här upprepar hon sig. Dålig övergång här. Och det där kunde hon gestaltat lite bättre.” Som sagt, skräckens tid… det är väl nu?

Igår gjorde jag det! Jag skickade in mitt ombearbetade manus till Förläggaren. Nu försöker jag att inte tänka på det, att inte påbörja en lång väntan. Inte hoppas för mycket, men samtidigt glädjas över vad jag åstadkommit. För jag är nöjd! Och stolt! Som sig bör.

Jag tycker att jag förvaltat återkopplingen och förslagen på ett bra sätt. Jag har lyssnat, funderat och gjort om utifrån det jag kan se. Har haft en testläsare och låtit det vila en vecka. Ska bli jättekul att se vad jag får för reaktion! Så otroligt spännande. Och läskigt.

För på något sätt känns det som att det är nu det gäller. Nu står jag där framför mållinjen. Kommer jag få springa jublande över? Eller snubblar jag och faller? Självklart måste jag tro på det första, men nu är det inte jag som bestämmer längre. Jag har gjort vad jag kan och det är jag sjukt glad över.

Men nu får jag stå och stirra på mållinjen för, ja jag vet inte hur länge. Ett par veckor? Ett par månader? Nästa år? Förra gången väntade jag ungefär sex veckor tror jag och jag vet, det är relativt snabbt o den här världen. Så ska jag räkna med någon form av reaktion innan jul i alla fall? Det måste jag nog åtminstone hoppas på. Men att stirra på den där mållinjen så länge och inte veta om jag kommer ramla, ta ett steg närmare eller helt enkelt ta mig förbi, det kommer att vara tufft!

Å andra sidan tänker jag att det inte slutar här, oavsett. Om jag inte når målet nu, var det här inte mitt lopp. Då finns min mållinje kvar. På det sättet har jag tur, tycker jag. Att jag kommit så här långt på ett förlag, ger mig hopp om att det faktiskt kan finnas något annat som kommer ge ut det om det blir ett nej nu. Men i första hand, hoppas jag på det här, förstås. Så håll tummarna för att jag är på väg över mål!

Förra helgen var jag om inte lyrisk så i alla fall övertygad om att manuset var det bästa jag någonsin läst. När jag nu läser igenom det igen har känslan dippat något. Är det verkligen spännande? Vem vill läsa det här? Är det inte för enkelt? Tvivlet har kommit och hälsat på…

Nu gäller det att komma ihåg att det här är en del av processen. Det går upp och ner och den som rider ut de där tvivlen är den som lyckas i slutändan (väl?). Ett bra sätt, tror jag, är att ta fram den positiva feedback jag ändå fått, av vänner, testläsare men, vid de här tillfällena, från lektör och framför allt förläggare. Det är det jag måste komma ihåg, de orden som ska naglas fast i mitt inre.

Så, vad är det jag håller på med då? Jo, scener har flyttats om och jag är inte riktigt nöjd med hur de ligger nu. Några passar in perfekt, de flesta faktiskt, men andra är jag inte nöjd med. Så det är vad som väntar nu. Läsa klart, flytta om, lägg in de ändringar jag antecknat, skriv ut igen och läs igenom! Och bara hoppas på att rätt känsla infinner sig…

Nu har manuset snart vilat en vecka och det börjar bli dags att läsa igenom. Men inte förrän imorgon.

Varför gör jag det? Dels handlar det om att jag vill få lite distans till texten, att jag inte ska ha det superfärskt i tanken. På så sätt kan jag förhoppningsvis se det med nya ögon. Det är också därför jag skriver ut det. Bara genom att se texten på ett annat sätt kan det vara lättare att upptäcka sådant jag vill förändra.

Men det handlar också om att låta hjärnan göra sitt, utan att jag blandar mig i. Det låter ju lite konstigt, men det är så jag ser det. När jag går runt och tänker aktivt på manuset hela tiden ser jag bara vissa delar. När jag låter det vara är det som om hjärnan går igenom hela manuset igen, i bakgrunden, och signalerar när den hittar något. Som igår kväll. Pling! Han kan inte åka dit och leta efter henne, för han har redan fått veta att hon inte är där. Det låter som en självklar sak att hålla koll på, men med alla andra trådar som ska knytas ihop är det lätt att en sådan sak missas. Eller häromdagen, pling! Hur vet han om att den här grejen tillhör den personen? Och när ska han få reda på det? In och skriv till en mening eller två och så är det fixat.

Därför låter jag manuset vila. För att hjärnan ska få jobba. Men imorgon kväll, då är det dags! Då ska jag äntligen få läsa.

Har ju bearbetat manuset ganska rejält den senaste tiden och jag upptäckte att jag inte kan skicka iväg den till Förläggaren utan att andra har läst den först. För oj vad det är läskigt att bli bedömd! Jag måste visst ta det i omgångar.

Därför har jag skickat manuset till en testläsare idag, igen. Den här personen vet jag nästan ingenting om, förutom att hon har någon koppling till Leksand (där Vanjaserien har sin utgångspunkt) och att hon reagerade positivt på att det är övernaturliga inslag. Detta är alltså en person i min målgrupp, vilket är väldigt bra. Men, igen, oj vad läskigt!

Just nu är jag rätt nervös måste jag säga. Men, nu är det inte så mycket att göra. Nu är den där (vilket egentligen är bra) så nu är det bara att vänta. Och hon har redan börjat läsa så jag kommer i alla fall få ett snabbt svar. Och det ska bli riktigt spännande att höra vad hon säger! (Och lite läskigt, eller mycket.)

Det bästa sättet att hantera den här nervositeten på är väl att helt enkelt inte tänka på det… Lätt som en plätt, eller vad säger ni?