Det är väl nu? Halloween… och väntan på återkoppling. Ren och skär skräck. Dessutom har jag de senaste dagarna, på sociala medier, inte bara en utan TVÅ gånger möts av hur omöjligt det är att debutera. Skräck!

Mailet skickades i fredags. Möttes av ”jag är inte på kontoret men återkommer på måndag”, typ. Och sedan dess, största möjliga tystnad. Tankarna snurrar. Har mailet hamnat lååångt ner i mailkorgen och därmed begravts? Har hen missat det helt enkelt? Råkat radera det? Ignorerat det? Inte haft tid? Eller lust? Åh, jag vill bara ha ett livstecken! Ett ”tack! Jag hör av mig om ett par veckor” typ.

Men nej. Det är stendött. Och jag veeet, det är så det är. Inget konstigt alls, heeeelt normalt. Men under tiden har mitt uppdateringsfinger vaknat till liv. Och jag har ingen kontroll längre. Och så tankarna. Ska jag höra av mig och kolla så hen sett det? Nej, nej, nej. Det har ju kommit fram. Ta det lugnt.

Och under tiden jag väntar… ren och skär skräck! Förläggaren ska läsa, BEDÖMA mitt manus. Tur att jag inte tänkt så mycket på det innan, för då hade jag nog aldrig skickat in. Läsa och fundera… ”här upprepar hon sig. Dålig övergång här. Och det där kunde hon gestaltat lite bättre.” Som sagt, skräckens tid… det är väl nu?