Varför kommer jag inte igång med genomläsningen av tvåan? Varför är det så svårt att ta upp den där pappershögen och plöja igenom den? Greppa pennan, stryka. Anteckna. Starta upp hjärnan. Börja redigera…

Kanske är det så enkelt som att jag gör det lite för stort. Kanske tycker jag att jag borde avsätta en hel helg för att läsa igenom berättelsen från början till slut i ett helt svep. För det brukar jag ju faktiskt vilja och tycka om och faktiskt göra.

Men jag måste nog börja inse att jag inte är där än. Inte på långa vägar. Jag har låååångt kvar innan jag kommit så lång.

Så, hur ska jag komma igång då? Jo, jag ska göra som jag gjort tidigare. Äta elefanten en bit i taget. Gå igenom kapitel för kapitel, i den talt det tar. En kapitel en dag. Nästa kanske till och med två om jag har tur. Men en bit i taget, annars kommer jag ingenstans. Annats händer ingenting.

Så nu kör jag! Sakta men säkert ska uppföljaren jobbas igenom, förbättras, utvecklas. En bit i taget.

Idag var det dags att ta tag i tvåan igen. Jag har haft lite motstånd att öppna upp det där dokumentet. I huvudet har jag tänkt att det är ett skelett som måste byggas på, fyllas ut, för att jag sedan ska kunna ta tag i redigeringen.

Döm om min förvåning när jag öppnar upp datorn och börjar kika. Läser de första kapitlen och inser att… Det är ett första utkast! Jag kan alltså kasta mig in i det som jag tycker är så roligt. Redigeringsfasen. Tjoho!!

Det är väldigt mycket att göra. Väldigt mycket. Men grunden till historien finns där. Och grunden till karaktärerna likaså. Nu gäller det bara att låta dem ta sin plats. Låta berättelsen växa, breda ut sig och verkligen utvecklas i den takt som behövs.

Så härligt och befriande att nu kunna göra en djupdykning. Skriva ut (som jag ääälskar). Läsa igenom, anteckna. Fundera och lösa alla de problem och konstigheter som finns där. Så underbart att det redan finns ett första utkast till vad som ska bli del två i Vanjaserien. Tjohooo!!!

Ojoj, nu är manuset hos Förlaget igen! Galet på många sätt. Och det bästa av allt är att jag faktiskt tycker att det är riktigt bra!

Men nu börjar ju den här fasen som inte är min bästa gren. Väntan… Och eftersom jag gjort det här två gånger tidigare nu (ja med samma Förlag som ni vet) så har jag gett både dem och mig själv en deadline. Och den ligger låååångt fram, så det är faktiskt ingen idé att ens börja fundera på att vänta än.

Är ni nyfikna på vilken deadlinen är? Jo, i början av maj kommer jag att skicka in till andra förlag! Och just nu lämna faktiskt den distansen ganska bra. Förlaget jag har kontakt med är ett Förlag som jag absolut skulle kunna tänka mig skriva kontrakt med (Ojoj här var det hybris!) mem jag vill inte heller missa tajmingen att vänta för länge med att skicka in till andra förlag.

Så, jag kör med öppna kort. Förläggaren vet att de varit de enda som fått läsa. När jag sa att en agentur kanske visat intresse, prioriterades mitt manus upp i läshögen. Därför vill jag inte att det hamnar för långt ner igen utan då gör jag upp en plan istället.

Så i mitten av april kan jag börja vänta. Vänta, vänta och vänta. Innan dess är det nog ingen idé att ens titta i inkorgen (Who am I kidding!!!).

Håll tummarna i alla fall och önska mig lycka till ❤️

Nu har jag gjort de sista justeringarna innan jag ska läsa igenom manuset en gång till. De sista. Tror jag i alla fall.

Efter att jag fick min testläsares feedback har jag jobbat igenom manuset en gång till. Jag kom också på att en scen behövde ändras. Den person som från början hade en ganska stor roll, för att inte säga en nyckelroll, nämns nu bara vid namn. Det blev uppenbart för mig att han var kvar bara för att jag gillade hans sätt att prata och vara, att jag tyckte det var intressant. Men egentligen tillförde det historien mer om jag bytte ut scenen och hade fokus på en annan karaktär. Så nu får jag spara honom, vårda hans beteende och förhoppningsvis kan jag få ha med honom att göra igen, i en kommande bok.

Annars har jag ju fått till mig av förläggaren, redan innan jul, att inledningen är överskriven. Jag har tyckt att det har varit svårt att förstå vad det betyder. Prologen kunde jag absolut se att jag vecklat in mig alldeles för mycket i, så den skalade jag ner. Jag tajtade också till de första kapitlen lite innan jag skickade till testläsare. Hon kunde tyckte ändå att det var lite övergestaltat på sina ställen, just i början av manuset. Så nu har jag ändrat ännu mer och skickat de första kapitlen till henne igen, för att se om det blivit bättre. Men det här är nog den omgång då jag tyckt att det varit svåraste att få till språket under processen, än så länge. Jag vet inte om jag ser det, det där överskrivna, eller om jag tar bort något som faktiskt tillför en dimension eller en bild. Men nu har jag i alla fall skalat av en hel del i början och jag hoppas att min skrivhustru tycker att det hänt något.

Det är verkligen värdefullt att ha en skrivande person att bolla med. Jag har sagt det förut och jag kommer säga det igen. Det betyder jättemycket! Idag skickade jag iväg en fråga för att stilla ett tvivel, det där som brukar komma upp ni vet. Titt som tätt. Och hon kunde lugna mig, och dessutom få mig att själv se att det hänger ihop. Ibland räcker det att skriva en fråga, så hittar jag svaret.

Hur som helst, nu är januari slut och för mig väntar en firar månad. Min dotter fyller sex (!!) år i mitten av februari och det brukar kännas som att hela månaden går åt till kalas och firande. Så det ser jag fram emot. Efter sportlovet (eller kanske helgen där…) så är det dags för mig att läsa igenom manuset igen, kanske för sista gången, innan jag skickar in det till förlaget igen. Oh, vad jag hoppas att det känns bra, så jag kan skicka iväg det och hålla hoppet uppe under den låååånga väntan som jag vet följer. Till dess blir det som sagt KALAS!

Jobbet drar igång, förskolan börjar, alla aktiviteter startar… Och skrivandet får vila. Känner ni igen er?

Känner ni igen er eller kör ni full fart så här i årets början?

Trots min ineffektivitet har manuset jobbat på. Testläsaren har läst och återkommit med feedback. Med boost och pepp och några funderingar. Jag har, när jag suttit i fåtöljen och stirrar ut på mörkret utanför, i alla fall tänkt. Och så trillar den ner, lösningen. In med en mening här, en mening där. Och så har de logiska luckorna blivit mindre.

Och sedan då? Jo, sedan har jag lämnat manuset. Efter en vecka eller två dyker en ny tanke upp. Kanske skulle det bli bättre om…? Jag frågar sambon. Han nickar med eftertryck. Det skulle det. Så nästa steg, kanske nästa vecka, eller ikväll, ändras det. Några stavfel och ord som hamnat på fel ställe ska ändras, gestaltningen dras ner i inledningen och sedan ska det åter få vila.

Då väntas kalas och födelsedagsfirande för dottern och i mitten av februari är det genomläsning som gäller. Sista? Kanske. I alla fall innan jag skickar till Förläggaren igen. Åh vad jag längtar efter det! Men just nu, vila, vila, vila!