Jobbet drar igång, förskolan börjar, alla aktiviteter startar… Och skrivandet får vila. Känner ni igen er?

Känner ni igen er eller kör ni full fart så här i årets början?

Trots min ineffektivitet har manuset jobbat på. Testläsaren har läst och återkommit med feedback. Med boost och pepp och några funderingar. Jag har, när jag suttit i fåtöljen och stirrar ut på mörkret utanför, i alla fall tänkt. Och så trillar den ner, lösningen. In med en mening här, en mening där. Och så har de logiska luckorna blivit mindre.

Och sedan då? Jo, sedan har jag lämnat manuset. Efter en vecka eller två dyker en ny tanke upp. Kanske skulle det bli bättre om…? Jag frågar sambon. Han nickar med eftertryck. Det skulle det. Så nästa steg, kanske nästa vecka, eller ikväll, ändras det. Några stavfel och ord som hamnat på fel ställe ska ändras, gestaltningen dras ner i inledningen och sedan ska det åter få vila.

Då väntas kalas och födelsedagsfirande för dottern och i mitten av februari är det genomläsning som gäller. Sista? Kanske. I alla fall innan jag skickar till Förläggaren igen. Åh vad jag längtar efter det! Men just nu, vila, vila, vila!