Precis så är det, dags för min favorit i redigeringsfasen. Skrivaren matar ut sida efter sida och snart ska jag få läsa!

Det här kanske går emot den svenska jantelagen, men den ger jag inte mycket för. För jag tycker verkligen om att läsa det jag skapat, spänningen jag byggt upp och jag är riktigt stolt över vad jag åstadkommit. Ibland är det svårt att förstå att jag skrivit det här, att jag fått till det, så som jag tycker i alla fall.

Berättelsen om Vanja och de andra är riktigt spännande, fängslande och där finns också ett djup och utrymme för läsaren att själv tolka vad som är sant. Jag har inte läst någon liknande bok och tror att den skiljer sig från ”vanliga” deckare.

Snart är det dags att skicka ut den till nya testläsare och till lektör och det ska bli såå roligt (och lite läskigt) att höra vad de tycker!

Önskar er alla en fantastisk dag!

Nu är två av tre perspektiv klara. Manuset blir verkligen bättre och bättre för varje omgång och jag tycker det är riktigt roligt. Däremot tar det mer tid och energi än jag trodde att redigera, gå igenom allt och verkligen stanna upp och fundera på vad som är den bästa formuleringen.

Trots att jag inte riktigt klarat min deadline känner jag mig nöjd och jag vill att det ska ta tid. Det måste få ta tid för att bli bra. Det kortaste perspektivet väntar nu otåligt på mitt kritiska öga och sedan är det dags att läsa igenom från början till slut. Det är nog den bästa delen tycker jag att få se hur det blir i helheten efter allt jobb.

Jag kan faktiskt inte låta bli att tycka att min historia är ganska bra. Jag tycker att den har ett flyt, ett driv genom hela berättelsen. Olika lager och en hel del för läsaren att fylla i och tolka mellan raderna. Jag tror och hoppas att man kan förstå framför allt Vanja på olika sätt beroende på hur man själv är och hur man ser på världen. Därför ska det bli såå roligt att snart, snart skicka iväg texten på ännu en läsomgång. Och den här gången hoppas jag verkligen att jag kommer att få massor av synpunkter, tankar och ett och annat hejarop.

Nu är jag inne på perspektiv nummer två, polisen. Har kommit en bra bit och måste erkänna för mig själv att jag tycker att själva perspektivet och hans personlighet sitter. Men utredningen behöver viss bearbetning. Och det här med tiden… När ringer vem och berättar vad? När får de reda på det här? Vilken dag har den och den dött? Och nu, plötsligt, är det onsdag! Hur kunde det bli onsdag?? Nej, det här måste styras upp lite mer…

Som tur är har en av mina testläsare hakat upp sig lite på det här med tid. Små frågor i marginalen som ”lunch? Var det inte eftermiddag nyss?” Och liknande kommentarer hjälper mig, men just det här med onsdagen som plötsligt kom…. det har även hon missat. Nu måste jag lyfta blicken igen och se om det finns en anledning till att det blev onsdag eller om jag måste ändra en del i flödet för att det ska hänga ihop.

När jag skrev första utkastet lät jag det bara flöda. Då behövde inte händelserna sitta samman trots att de olika perspektiven såklart var sammanflätade. Den första stora genomarbetningen efter feedbacken från Håkan Bravinger på Norstedts (måste jag skriva om längre fram) innebar en tydligare tidslinje i förhållande till vändpunkterna för att se till att de hörde ihop. Och nu är jag alltså nere på lite mer detaljnivå.

Härligt! Det betyder att jag allt mer närmar mig en färdig produkt. I alla fall så pass färdig att släppa den utanför bekantskapskretsen, ut till det okända.

Hur gör du med tidslinjen? Är den satt från början eller växer den fram under arbetets gång?

Just idag, för exakt ett år sedan, började mitt nya liv. Livet som skrivande person! En historia hade växt inom mig, bubblat fram och ville nu komma ut. Och när jag väl satte mig vid datorn, gick fingrarna av sig själv.

Vad var det då som faktiskt fick igång mig? Tanken hade väckts när jag jobbade med ett ärende på jobbet, det som handlade om att lägga pussel, se mönster och samband och förstå en helhet. Det som handlade om att leka detektiv. Jag hade just börjat lyssna på podden Skriv en bestseller – eller en annan bok. Genom Ninni och Caroline fick jag höra om och lära mig om hur en berättelse är uppbyggd, vad det är viktigt att tänka på och hur den världen ser ut. Men det finns en händelse om är det absolut viktigaste. Och det är improvisationsteatern. Helt utanför min comfortzone, trodde jag, men det gav mig så otroligt mycket! Men mer om det i kommande inlägg.

Hur har det här året varit då? Kort sagt har det varit fantastiskt! Jag har helt gått upp i skrivandet, levt med mina karaktärer, berättelsen och vändpunkterna. Hur kan det bli värre? Hur hänger det här ihop? Ska strukturen ändras? Jag har lärt mig så mycket om skrivandet, om dramaturgi och om gestaltning. Min relation har aldrig varit bättre, vi hjälps åt, vi diskuterar och vi stöttar varandra. En helt ny värld, skrivargemenskapen, har öppnats för mig. Händer sträcks ut, okända människor hejar på och jag får följa och stötta andra aspirerande författare. Jag är helt överväldigad!

För ett år sedan visste jag inte ens om jag skulle kunna få ihop ett manus. Nu ligger ett i byrålådan och ett är på väg att bli riktigt ordentligt genomarbetat. Var är jag då om ett år? Vem vet? Men jag hoppas att jag skickat in till förlag, arbetar på manus nummer två i serien om Vanja och väntar på att ett av förlagen ska nappa. Bara jag får skriva, kommer jag att vara nöjd!!

Glad påsk på er! Här firas påsken i sin ensamhet medan sambon är en tapper pappa som tillbringar helgen med mina föräldrar. Ja, helt ensam är jag inte, jag har ju influensan som sällskap. Och Grace och Frankie, två fantastiska ”tanter”. Men serien tog slut och lämnade faktiskt en liten saknad efter sig. What to do, what to do?

När jag känt efter en stund tyckte jag ändå att kroppen (och framför allt knoppen) var pigg nog för att ta tag i det som är en av de viktigare sakerna med påsken, påskekrim! Sagt och gjort, jag öppnade upp första sidan på en deckare och började genast tänka på min egen.

Ibland säger det ju bara klick och jag tror att det här klicket har legat och skvalpat ett tag, men nu kom det. Och kanske just tack vare påskekrim. När en läsare öppnar en deckare finns vissa förväntningar, ett läsarkontakt. En början behöver uppfylla det kontraktet, eller i alla fall få läsaren att förstå att det kommer att uppfyllas. Det gjorde inte mitt första kapitel, inte helt. Därför behövdes något mer, en prolog. Tycka vad man vill om prologer, men ibland behövs de.

Och nu finns den, min prolog som gör berättelsen hel. Som förklarar något som behövdes förklaras, som ger läsaren ett löfte om vad som komma skall och som knyter ihop boken på ett bra sätt. Kanske, högst troligt, kommer den ändras under vägens gång, kanske kommer den till och med tas bort, men just nu är jag glad att jag lyckats åstadkommit något med mitt manus den här påsken i alla fall.

Glad påsk!! 🐤🐣🐥🌼