Jag vet att jag egentligen inte har väntat länge. Att när ett manus skickas till förlag kan det ta upp till 6 månader, ibland år för att få ett svar. Ändå gör jag just det, väntar och väntar.

För fyra veckor sedan (idag) skickade jag mitt manus till Förläggaren. Hen skrev att återkoppling skulle ske om dryga tre veckor. Det är nu, faktiskt. Och jag är förberedd. Uppdaterar inkorgen var femte minut. Har lagt in hens telefonnummer i kontakterna i mobilen så jag ska kunna rusa ut från eventuella möten om samtalet kommer. Men framför allt är det inkorgen som har mitt fokus. Det är där jag tänker att det kommer landa. För det gör väl det?

Nu vet jag att Förläggaren har haft fullt upp med andra saker och jag tycker, egentligen, inte att det är konstigt om/att svaret dröjer. Ändå är det ju det där med tid. Har jag fått en tid hänger jag upp mig på den. Det vet ni som läst inlägget där jag väntade på lektörsutlåtandet om inte annat. Och det utlåtandet var ju så himla bra, givande och peppande. Är det ett gott tecken då kanske? Goda erfarenheter av väntan i alla fall…

Hur som helst så borde ett svar komma nu. När som helst. Men, vad betyder det att hen inte har hört av sig? Är det positivt? Eller negativt? Ständigt dessa spekulationer som jag försöker, verkligen försöker, att inte gå upp i, men som ändå smyger sig på. Kanske tycker hen att det är tillräckligt bra för att lyfta i manusgruppen/med kollegor eller annat? (Hur går det till egentligen?) Eller så har hen helt tappat intresset i början och nu ligger manuset bortglömt i en mapp på datorn? Eller pågår en övertalningskampanj, att Förläggaren tycker att det här manuset måste de verkligen ge ut, men någon annan måste övertalas först. Kanske vill den här andra personen också läsa innan besked lämnas? Eller, så har hen helt enkelt inte haft tid och det är fortfarande oläst, ligger och väntar på att sätta tänderna i hen som naturligtvis kommer läsa det i helgen och sedan ringa det första hen gör på måndag? Dessa ständiga spekulatoiner…

Och samtidigt har jag ingen aning. Jag får helt enkelt fortsätta stirra på telefonen och uppdatera inkorgen, gång på gång på gång.

Äntligen börjar jag minnas hur min skrivrutin ser ut. Det handlar inte om att nå upp till en massa tecken eller ord. Inte för mig. För mig handlar det om att ta ett kapitel i taget.

När jag skriver första vändan handlar det främst om att få ur mig historien. Skrivandet går på ren lust och nyfikenhet och berättelsen är då väldigt naken eller grovhuggen. Sedan finmejslar jag, klär på historien, lager för lager. Och det är då jag går in i rutinen och tar ett kapitel i taget.

Att ”fylla på” ett kapitel i taget är inte oöverstigligt, det är rimligt för mig. Jag ser att jag kommer framåt, förstår vad jag behöver jobba mer med och vilka frågeställningar som jag måste ställa mig under arbetets gång. Så här i början funderar jag inte så mycket. Jag skriver på, låter min inre författare ta över. Jag vet ju redan att mycket kommer att ändras, att det är ett långt arbete jag har framför mig. Då är det ingen idé, för mig, att börja tänka för mycket. Den biten kommer senare, långt senare,

Men just nu är det ett kapitel i taget. Om jag någon kväll hinner med två är det ju ingen fara, men ett kapitel varje kväll, nästan, det är en hållbar rutin för mig.

Nu har manuset, ja alla manus, legat i vila i allt för många dagar. Nu måste det bli dags att ta upp dem igen.

Vardagen har golvat mig. Rutiner, ganska nytt jobb, förkylning och helt enkelt det vanliga med hämtningar, lämningar, vad ska vi äta, när är det läggdags med mera med mera. Men nu är det min tur.

Idag hinner jag inte. Bra början, eller hur? Men idag är middag med gamla kollegor som gäller. En av dem har gift sig, så det måste såklart firas! Men imorgon. Då är det min tur. Det gäller bara att planera läggningen, så jag kan skriva. Just nu somnar min lilla tätt, tätt intill. Och det är såå mysigt. Men det funkar inte om jag ska skriva… eller? Kanske kan jag ta med datorn och skriva lite när hon har somnat? Ja, så får det nog bli. Jag måste komma igång!

Och då är ju frågan… ska jag fortsätta skriva på den nya, på uppföljaren? Eller ska jag ta upp bok nummer ett och redigera en omgång där? För jag vet att jag har mer att göra. Har funderat över en scen i slutet som jag ska flytta, färgen på Vanjas ögon och hår ska ändras… Något mer? Jag vet inte. Det var jättelänge sedan jag läste igenom det känns det som (en hel månad sedan!!) så det kanske är dags nu… eller? Dessa beslut.. Vad är jag mest sugen på?

Egentligen tror jag att jag ska skriva klart första utkastet av uppföljaren innan jag redigerar I skuggan av döden. Men, vad betyder första utkastet den här gången? Och hur ”färdigt” ska det vara? Förhoppningsvis mer färdigt den här gången än när jag skrev den första. Herregud vad det har hänt grejer med I skuggan av döden, sedan jag skrev det första utkastet. Och det är ju så roligt! Jag har lärt mig massor, och det hoppas jag att jag kan ta med mig in i manus nummer två. Men, det återstår att se. Kanske blir det uppföljaren…

Oavsett, det är dags att ta upp skrivandet igen, väcka mig själv ur dvalan.

Idag är en bra dag, hoppas jag. En bra dag för att skriva. (Dessutom, inga fler refuseringar och det är väl alltid bra dagar.)

Jag har inte skrivit sedan i söndags. Kanske inte låter så länge för vissa, men jag känner hur jag dras till datorn idag. I början av veckan funderade jag inte så mycket på vad jag skrivit hittills, men nu kommer det. Och det är Vanja som viskar. Hennes upplevelser som visar sig för mig. Och det är jag så glad för!

Idag är det hon som ska få utrymme. Hennes fortsatta historia som ska få blomma ut. Relationerna, mörkret och det förflutna som ska upp till ytan. Jag längtar efter det, efter henne på något sätt. Hon är den som står mig närmast, som jag vill vara nära, men som också kämpar för att inte helt släppa in mig. Men i omgångar låter hon mig komma in i det innersta och då är det både starkt och magiskt men också sorgset och ömtåligt. Jag ser fram emot att få vara med henne ikväll.

Känner ni igen er? När jag läser en riktigt spännande bok kan jag inte lägga ifrån mig den, då bara måste jag läsa ett kapitel till.

Därför älskar jag verkligen när det händer i mitt skrivande. När jag avslutar ett kapitel och bara måste skriva nästa för att få veta vad som ska hända. Hur ska han klara det här? Hur reagerar hon på det? Eller kommer hen verkligen göra det? Det hände precis nu, mitt i ”fulskrivningen” av bok två i Vanjaserien.

Men, det är väl jag själv som bestämmer? Jo, visst är det så, men jag bestämmer i synopsiset, med ungefär en mening, vad som ska hända (tex hen dör). När jag sedan skriver, kommer berättelsen ut av sig själv. Ja, det är flummigt och låter hur märkligt som helst, men så funkar det för mig. Så, när ett kapitel slutar med att mördaren möter sitt offer (eller kanske tvärtom), så måste jag skriva bara ett kapitel till…

I somras skrev jag på ett av perspektiven i bok två. Nu har jag skrivit en del på det andra perspektivet och gjort tidslinjen hyfsat klar för mig. Och nu inser jag vad den här boken egentligen handlar om.

När jag då funderar på Vanjas perspektiv förstår jag att det här inte alls är bok nummer två som jag trodde. Det måste vara trean. Det hänger inte ihop annars.

Som tur är vet jag redan en del om handlingen i det som var tänkt att bli trean, men nu alltså får vara tvåan. Ojoj, det blir rörigt det här…

Hur som helst, det är bara att sätta sig och plotta ihop storylinen (som jag kallar det) för bok två och starta igång! Blir kul att se om jag får ihop det.