Äntligen börjar jag minnas hur min skrivrutin ser ut. Det handlar inte om att nå upp till en massa tecken eller ord. Inte för mig. För mig handlar det om att ta ett kapitel i taget.

När jag skriver första vändan handlar det främst om att få ur mig historien. Skrivandet går på ren lust och nyfikenhet och berättelsen är då väldigt naken eller grovhuggen. Sedan finmejslar jag, klär på historien, lager för lager. Och det är då jag går in i rutinen och tar ett kapitel i taget.

Att ”fylla på” ett kapitel i taget är inte oöverstigligt, det är rimligt för mig. Jag ser att jag kommer framåt, förstår vad jag behöver jobba mer med och vilka frågeställningar som jag måste ställa mig under arbetets gång. Så här i början funderar jag inte så mycket. Jag skriver på, låter min inre författare ta över. Jag vet ju redan att mycket kommer att ändras, att det är ett långt arbete jag har framför mig. Då är det ingen idé, för mig, att börja tänka för mycket. Den biten kommer senare, långt senare,

Men just nu är det ett kapitel i taget. Om jag någon kväll hinner med två är det ju ingen fara, men ett kapitel varje kväll, nästan, det är en hållbar rutin för mig.