Idag är en bra dag, hoppas jag. En bra dag för att skriva. (Dessutom, inga fler refuseringar och det är väl alltid bra dagar.)

Jag har inte skrivit sedan i söndags. Kanske inte låter så länge för vissa, men jag känner hur jag dras till datorn idag. I början av veckan funderade jag inte så mycket på vad jag skrivit hittills, men nu kommer det. Och det är Vanja som viskar. Hennes upplevelser som visar sig för mig. Och det är jag så glad för!

Idag är det hon som ska få utrymme. Hennes fortsatta historia som ska få blomma ut. Relationerna, mörkret och det förflutna som ska upp till ytan. Jag längtar efter det, efter henne på något sätt. Hon är den som står mig närmast, som jag vill vara nära, men som också kämpar för att inte helt släppa in mig. Men i omgångar låter hon mig komma in i det innersta och då är det både starkt och magiskt men också sorgset och ömtåligt. Jag ser fram emot att få vara med henne ikväll.