Den nya berättelsen tar form

Idag har jag haft en ledig dag. Underbart att kunna unna mig det ibland. Jag hade faktisk inte tänkt skriva så mycket, men tror du att jag kunde hålla mig borta? Nix.

Förutom att jag passerat 20.000 ord totalt (jippi!), skrivit mina tusen ord (och mer därtill) kom slutet till mig. Japp, helt plötsligt var det där. Så nu vet jag vart jag är på väg och många av delarna som ska hända framöver.

Det är ganska häftigt att det trillar in idéer och tankar allt eftersom. Hur det nystas upp medan jag skriver. Det finns fortfarande en hel del jag inte vet och det är väl en del av charmen med skrivandet, att inte veta precis allting, tycker i alla fall jag. Och kanske svarar jag inte på allt i första utkastet, men då finns ju alltid redigeringsfasen.

Just nu längtar jag verkligen efter att få skriva resten. För jag vet inte än om det jag tänkt mig håller hela vägen ut. Allt beror på hur jag kommer att skriva det. Men, det pirrar i hela kroppen när jag tänker på boken, på berättelsen och vägen till slutet. Jag vill ju veta vad jag kommer att stöta på!

Hur mycket planerar du innan du skriver?

Vad händer imorgon?

Jag har, ett kort tag nu, skrivit på en ny idé medan jag väntar på svar från de resterande förlagen. En spänningsroman om hur ett grovt brott kan påverka en familj.

Den här gången har jag inget planerat, i princip. Jag vet öppningsscenen (som kom till mig i en dröm), jag vet känslan jag vill gestalta i första delen, andra delen blir spänning och så ska det hela knytas ihop i slutet. Så nej, ingen större planering att tala om.

Efter att jag inspirerats av författare på både feelgoodfestivalen (Åsa Hellberg) och bokmässan (Kristina Ohlsson och Camilla Steen), skriver jag tusen ord per dag, måndag till fredag. De skriver två tusen, men jag vill inte pressa för mycket. Och för mig funkar det här jättebra!

Nu har jag kommit 16000 ord in i manuset och vet ni, jag fullkomligt älskar det här sättet att skriva! Varje dag får jag reda på nya saker om mina karaktärer och hur det eventuellt kan hänga ihop. Jag har förstått att det finns en koppling mellan två stycken, en viktig sådan men än så länge vet jag inte vad den är. Jag har en del tankar om vad som ska hända, men jag vet fortfarande inte varför det här brottet har begåtts eller vem som har gjort det. Även här finner jag lugn i att Camilla Steen inte visste hur hennes bok ”Staden” skulle sluta förrän hon skrev just slutet. Och därför tror jag också, nej jag är övertygad om, att det kommer att falla på plats förr eller senare.

Idag kunde jag inte sluta vid tusen ord, så det blev 1600 istället. Och jag ser redan fram emot imorgon. För imorgon ska min huvudkaraktär (som av en händelse också heter Camilla) öppna en låda. En viktig låda. Och det ska bli såå spännande att se vad som finns inuti den!

Bokmässan 2019

Vilken mässa det blev! Så många härliga samtal, möten och seminarier det varit. Ska försöka samla ihop höjdpunkterna, vilket inte alltid är så lätt.

Läckberg – Crimetime inleddes med Camilla Läckberg på scen och jag vill höra mer. Hon fångade mig direkt och jag vill bara suga åt mig allt hon berättar om skrivandet. Dessutom lyckades jag hamna först i kön till signeringen, få en kort pratstund och selfie med mästaren själv. Var jag cool? Nej, skakade som ett asplöv men efter det kunde inget gå fel.

Förläggaren – Jag hade bestämt mig för att inte ligga på och prata med den där förläggaren som jag haft kontakt med tidigare. Jag har inget nytt att komma med och vad skulle jag säga då? Sen ändrade jag mig och tänkte istället att jag måste ta mod till mig. På lördag seneftermiddag fick jag chansen, gick fram och presenterade mig (neg jag kanske lite till och med?). ”Ja, just det. Jag har ju läst ditt manus flera gånger. Du skriver ju skitbra!” Var jag cool? Nej, men behöver jag säga att jag gick lite på rosa moln efter det.

Supernatural crime – japp! Så heter tydligen genren jag skriver i. Var på två seminarier/samtal som handlade om detta och sög åt mig allt som sades. Kommer definitivt titta på det som finns på UR många, många gånger. Blev så glad över att det finns ord för genren – så nu vet ni (och jag) att Vanjaserien är supernatural crime, eller övernaturlig krim.

Gemenskapen – jag har sagt det förr och jag kommer säga det igen. Det är så fantastiskt att få träffa alla gamla och nya vänner i den skrivande världen. Trots att jag ju bor i Göteborg, packade jag väskan och bodde över i lägenheten Anneli bokat heela helgen. Och det är jag så glad över. Det har inte varit tyst en vaken sekund och vi har skrattat, pratat om allvarliga ämnen och haft en fantastisk helg tillsammans. Att dessutom gå på skrivhäng Göteborg på fredagen, middag med ett par underbara tjejer på lördagen och vid flera olika tillfällen under mässan fått frågan ”är det Stina?” för att sedan upptäcka att där står ju en av mina härliga vänner från sociala medier, det är nästan svårt att beskriva. Blir så glad när jag träffar er, när ni berättar att jag inspirerar er och över att höra om era framgångar. Att dessutom få möta alla författare, alltid lika vänliga och trevliga, det är bara så kul och energigivande. Känslan att det är här jag hör hemma blir bara starkare och starkare.

Ledig måndag – det var ett bra beslut att ta en ledig dag. Att ge mig själv möjligheten att suga på karamellen, njuta av allt som hänt under mässan. Vila i att jag tror på mig själv, på mitt skrivande. På min dröm. Att faktiskt ta in att jag ”skriver ju skitbra”.

Vänta, vänta, vänta, vänta

Just nu är det ingen idé att vänta (pga att alla höst troligt har fullt upp inför bokmässan), ändå svarar jag på varenda samtal just nu. Jag, som egentligen aldrig svarar på okända nummer, måste nu tacka nej till alla försäljare jag tvingas prata med.

Nu har det gått över fyra månader sedan jag skickade in till ett av förlagen, det enda av de större som jag inte fått svar ifrån. Och just nu är det framför allt det jag väntar på. Eller ja, det är ju ingen idé att vänta. Egentligen.

Hur mycket tid är ”rimligt” att räkna bort för bokmässan? Två veckor? En månad? Och semestern, hur mycket påverkade den just det här förlagets hantering av manus? Kanske har jag bara väntat i två månader effektiv tid, om det nu ska gå åt tid till att förläggarna faktiskt gör annat också och eventuellt tillåts ha ett privatliv? Jag vet, det finns ingen logik kvar i min hjärna längre.

För nu kommer ju också den där tanken att andra aspirerande författare fått refuseringar från förlaget, trots att de skickat in efter mig. Hmm, säger det här något, förutom att jag har ett visst kontrollbehov? Nej, det gör det inte. Möjligen att mitt manus tappats bort i mängden. Möjligen att jag håller på att bli galen av den här väntan. Trots att det just nu inte är någon som helst idé att vänta…

Lyckad skrivhelg

Har haft en av mina underbara skrivhelger i Halmstad. Jag har verkligen tur som har en svärmor som byter plats med mig, låter mig bo där en helg bara för att jag ska kunna skriva.

Den här helgen drog jag med mig resterna av en förkylning också, så det blev en hel del vila också och en kort promenad till havet för att piggna till. Så skönt att få till bara mig och mitt manus.

Hade med mig uppföljaren till I skuggan av döden och förhoppningen var att hinna jobba igenom ett perspektiv, polisen. Jag körde några timmar efter jobbet på fredagen och på lördag eftermiddag när jag kom tillbaka till texten, hände något. Nej! Den här polisen har ju nästan samma problem som den i första boken! Det går ju inte! Kort tankeverkstad innan jag bestämde mig för ett nytt problem som gick att använda och så gick jag tillbaka och ändrade tidigare scener när det här har nämnts. Och det var då det hände. Klick! Jag satte en scen, som blev så himla bra! Blev både överraskad och rent lycklig över känslan. Yes! Det är ju så hör det ska vara, det är det här som är så kul. Efter det flöt fyra timmar på i rasande fart och jag var så nöjd när jag avslutade för dagen.

Sammantaget har jag skrivit igenom hela perspektivet och alltså uppnått målet med helgen. Dessutom har manuset ökat med ungefär 10.000 ord och framför allt har jag fått tillbaka känslan som jag famlat efter så länge. Snacka om lyckad helg!!

Besatt

Ibland blir jag som besatt. Inte av skrivandet i sig (på gott och ont), men av väntan eller kanske snarare spekulationerna som väntan leder till.

Den här gången kommer besattheten av att ett av de större förlagen fortfarande inte har svarat. Ja, jag vet att det bara gått tre och en halv månad och jag vet att det egentligen inte betyder någonting, men det vägrar besattheten att lyssna på.

För ett tag sedan dök det upp en refusering i mitt flöde på Instagram. För en som väntar är sådana inlägg just nu extra intressanta. Hmm, den är från förlaget som ännu inte svarat mig. Och när skickade den här författaren in? Senare än vad jag gjorde? Hmm, det verkar så. Och där och då vaknade besattheten.

Just nu googlar jag refusering och förlagets namn, kollar igenom Instagram, läser om förlaget och antagningsprocessen i Skriva och lyssnar på poddar där förlaget varit med och berättat hur det gått till. Som besatt helt enkelt.

Och vad kommer jag fram till? Jo, att mitt manus varit hos förlaget längre än vad ett par andra instavänners varit, att förlaget strävar efter att svara inom tre månader, att ”alla” säger att det är positivt när ett svar dröjer lite längre. Och vad betyder det här då? Ingenting egentligen. Jo, kanske att jag måste sluta med den här besattheten, sluta spekulera i vad som händer på förlaget. För i slutändan har jag ändå ingen aning och det enda jag vet säkert är att jag verkligen, verkligen tycker om och är stolt över vad jag åstadkommit, oavsett vad som händer på förlaget. Jo, en sak till vet jag, att förr eller senare får jag ett svar och jag vet också att jag just nu inte har en aning om vad det svaret blir, hur besatt jag än är.

Dramaturgi

Det verkar som att jag går tillbaka hit när jag behöver komma vidare, till dramaturgin. Igår kikade jag lite på uppföljaren till I skuggan av döden och bläddrade lite löst. Vad händer egentligen, frågade jag mig själv. Genast letade jag upp papper och penna och gick tillbaka till dramaturgin. Hur följer utredningen i boken den dramaturgiska kurvan?

Då blev det tydligare. Vilket perspektiv (som också matchades med kurvan) jag ska börja titta närmare på och vilken del. Och vet ni, det hjälpte! Från att jag hade en oformlig massa som vällde över kanten, finns nu en begränsad yta att jobba med, en enda del där jag vet precis vad jag ska utveckla.

Jag är fortfarande trött och energin finns inte riktigt där, men jag är på väg tillbaka, på väg in i manuset och på väg in i den underbara värld skrivandet kan vara. Nu gäller det bara att ta det ett steg i taget, ett perspektiv åt gången, precis som jag brukar, och akt för akt. Om jag gör det, kommer jag att lyckas. Och att misslyckas är hur som helst inget alternativ. Nu kör vi!!