Vad gemenskap kan göra

Året har inte börjat i den bästa andan. Motivationen var låg och julledigheten hade gärna fått vara längre. När klockan skulle ställas inför första dagen på jobbet, var drömmen kanske starkare än någonsin. Tänk om mitt jobb var att skriva? Skriva mina böcker, hemma eller var jag vill? Tänk om.

Efter ledigheten var jag också tillbaka på sociala medier. Scrollade bland påskrivna avtal, releasefester och bilder på författare och deras förläggare. Eller helt enkelt bilder på böcker. Som är utgivna. Och frågan kom: Vad håller jag på med?

Varför ska jag skriva och redigera, anstränga mig och kämpa, när jag inte ens vet om det blir nåt? För varför skulle det bli det, den här gången? Varför skulle jag vara en av de som lyckas ta mig igenom det där nålsögat? Vad tror jag om mig själv? På riktigt?

Testläsare har kommit in med tankar, pepp och återkoppling på manuset. Jättebra feedback på alla sätt. Jag kunde sitta och diskutera handlingen en hel middag med en av mina vänner. Ändå fanns det där, hela tiden. Tvivlet.

Och på det höll sig orken och lusten långt borta. Jag har ju redan berättat den här historien, jag vet ju vad som händer sen och varför det blev som det blev. Varför ska jag hålla på och ändra, skriva om och engagera mig i det här?

Men, så vände det. Jag säger bara #skrivhänggöteborg

Ett gäng skrivande personer sågs i måndags på Göteborgs litteraturhus och oj vad kul det var att prata skrivande, höra om andras projekt och processer, lyssna till några som läste ur sina texter. Vilken energi jag hade när jag gick därifrån!

Och nu är jag igång. Har kommit igenom mer än halva manuset och visst finns det mycket att göra, men det finns också en riktigt bra grund och framför allt, jag tycker det är roligt, jag har ork och lust. Och det pirrar i magen. Dessutom dyker det upp en bild från herregud.co i flödet, en bild med texten ”Jag vill se vad som händer om jag inte ger upp…”.

Gemenskap, om det så är i verkliga livet eller på Instagram, kan verkligen göra stordåd för motivationen och energin. Tack alla som peppar, delar med er och på alla sätt bidrar till allt det roliga runt omkring skrivandet ❤️❤️❤️

Slutet

Det svåraste med att skriva en bok, i alla fall för mig. Det är inte svårt i sig, att lämna karaktärerna, knyta ihop det eller ens att hitta på vad som ska hända. Nej, för mig är det inte svårt att skriva ett slut, det svåra är att veta om det håller.

I berättelsens början upprättas ett kontrakt med läsaren. Där sätts tonen för vilken typ av berättelse det är, vilken ton den kommer att ha och vad läsaren kan förvänta sig av den bok hen just påbörjat. Det här ska sedan hållas hela vägen, samtidigt som läsaren ska eller bör överraskas. Det är det jag tycker är svårt med slutet. Lever det upp till de förväntningar jag etablerat i början?

Jag tycker det, såklart. Men mitt förra manus fick fyra olika slut tror jag. I efterhand kan jag se att de olika sluten avvek från den röda tråden, men just då tyckte jag ju att det hörde ihop.

Så hur ser det ut nu då? Med det nya spänningsmanuset? Ja jag tycker ju att det hänger ihop, såklart. Men gör det verkligen det? Uppfyller det förväntningarna som sätts i början samtidigt som det överraskar? Ska jag vara ärlig har jag ingen aning. Jag tror det och jag kan berätta varför jag tror det, men sedan hur det ser ut i verkligheten… det verkar jag vara blind för.

Hur ska jag ta reda på det då? Dels ska jag vara uppmärksam på de olika delarna som det kan, kanske, finnas tveksamheter kring. Dels ska jag fråga mina testläsare just den här frågan. Och efter det en extra fråga till lektören. För här behöver jag hjälp, här kan jag inte tänka själv, inte helt i alla fall. Och det är viktigt, jag måste, måste få det att hänga ihop.

Ser såå mycket fram emot att se det här manuset växa, lyfta framöver.

Full fart framåt!

Nya manuset är något helt annat än det första. Genren är spänning, kanske lite åt thrillerhållet. Inget övernaturligt och ännu mer känslor. Jag märker också av allt som jag lärt mig i förra processen och första utkastet har ett mycket tydligare dramaturgiskt upplägg än det förra hade.

Med det här manuset har jag en tydlig tidsplan, vilket gör det lättare att planera utifrån kortsiktiga veckomål. I jul ska det testläsas. Har hittat tre-fyra personer som kan och vill läsa. Januari och februari blir det redigering utifrån deras kommentarer. Sedan är lektör bokad i mars. Första helgen i april, på den numera traditionsenliga skrivhelgen med Anneli, ska jag påbörja/lägga upp en plan för hur jag ska ta mig an utlåtandet. April blir redigering och i maj, helst, skickas det till Förläggaren jag haft kontakt med tidigare och en agentur som gav mig en väldigt positiv refusering sist.

Det här peppar mig otroligt mycket. Och jag tror att tidsplanen kan hålla. Men då krävs det också att jag varje vecka jobbar, mer eller mindre, med manuset. Den här veckan har jag gått igenom kommentarerna i manuset (som jag gjorde under förra veckans genomläsning) Återstår att åtgärder anteckningarna vid sidan av och gå igenom slutet en gång till. Nästa vecka är det utskrift och genomläsning som gäller.

Som sagt, just nu är det full fart framåt!

Funderingar om nästa steg

Idag har dagen kommit då det inte finns något hopp om att Vanja ska antas av förlag. Det är mer ett konstaterande, inte en besvikelse (i alla fall inte en avgörande sådan), definitivt inte ett misslyckande. Frågan är bara, vad blir nästa steg, för just det manuset?

Är det att ge ut själv/via hybrid? Tro på att Vanja hittar läsare (vilket jag någonstans ändå gör), tro på att jag orkar göra det. Tro på hela serien? Jag hade en så fantastisk lunch med Anna Ihrén, författare till serierna Morden i Smögen och Jubileumsserien, som startade som egenutgivare. Hon fick det att låta så enkelt och så självklart. Vill jag ge ut Vanja? Ja. De flesta författare börjar som egenutgivare eller med hjälp av hybrid. De allra flesta. Jo, hon har en poäng… När jag kom hem tog jag kontakt med Visto som svarat positivt på mitt manus och nu ligger ett prisförslag i mailen.

Eller, är det att skriva om? Ska jag lyssna på de förlag/agenturer som inte ”köper” det övernaturliga? Till och med lyssna på mig själv, för det var tydligt när jag skulle berätta för Anna om Vanjas ”egenheter” att de kanske inte håller – och kan jag själv inte stå för det, hur ska jag då kunna sälja det? Så, ska jag ta bort den delen, skriva en ”vanlig” deckare med utgångspunkt i Leksand? Föra samman två manus och skapa serien Morden i Leksand – Siljannoir (älskar genren som Anna kom på till mig)? Skicka in och ge det ett nytt försök? När jag kom hem från lunchen, kopierade jag Det gamla manuset, tog bort Vanja och började skriva in den nya karaktären.

Eller har det här manuset sin plats i byrålådan? Hur envis ska en vara? Jag har lärt mig så sjukt mycket genom att skriva det här manuset, sjuuukt mycket! Och det märks när jag sitter med det nya. Jag tycker, än så länge, att det följer en dramaturgisk kurva på ett sätt jag inte förstod hur jag skulle göra förr. Det är inte alls (återigen än så länge) lika stora omskrivningar som behövs nu som med Vanja. Så visst har jag lärt mig, särskilt i kontakt med förlaget.

Det här funderar jag på när jag inte går igenom det nya manuset. Funderar och funderar. Å ena sidan, å andra sidan… Jag kanske testar på alternativ två och känner lite på hur det blir, men jag kommer inte fatta några större beslut förrän det nya har fått svar från Förläggaren (som redan förvarnats om att det kommer) och agenturen som skickade en väldigt positiv refus förra gången. Planen är att skicka in till dem i maj, så jag har gått om tid att tänka och fundera. Och fundera, och fundera.

Det finns ett råmanus!

För en och halv månad sedan drömde jag att det sprang in en man i vårt hus när vi satt och åt, efter honom kom en annan man, med tom blick och en pistol i handen. Jag kastade mig över bordet och tryckte händerna över dotterns öron. Såg in i hennes vettskrämda blick och tänkte ”Nu dör vi”.

Det här, med vissa modifieringar, är öppningsscenen i manuset. Jag kunde inte släppa den här familjen och tanken ”vad händer sen?”. När jag började skriva var det den tanken som drev mig. Jag visste en detalj i mittscenen, en viktig detalj, jag visste känslan i första halvan och jag visste att andra halvan skulle bli spänning. Resten hade jag ingen aning om.

Under tiden jag skrev utforskade jag också berättelsen. Ganska snart förstod jag ju också att frågan ”varför” skulle vara central. Varför hände det? Och varför drabbades just den här familjen? Jag upptäckte kopplingar mellan olika personer, skeenden som måste höra samman. Frågor dök upp som krävde svar.

När jag kom till mittpunkten blev det också tydligt för mig hur det skulle sluta. Frågan var nu, hur skulle de komma dit? Och ju mer jag närmade mig slutet, desto mer orolig blev jag. Skulle det hålla? Det fanns bara ett svar på det – det beror helt och hållet på hur jag skriver det. Ingen press här inte.

Till slut stod jag där, på sista trappsteget. Nu var det dags att ge berättelsen ett värdigt avslut. Jag tog ett djupt andetag och dök i. Jag följde historien och karaktärerna som befolkade den. Såg hur min huvudkaraktär klev fram, tog kommandot och överraskade mig. Slutet blev värre, tog det hela ett steg längre, än vad jag tidigare trott.

Och nu har jag landat. Skickat iväg de karaktärer som finns kvar på nästa steg i livet. För mig återstår att gå igenom storyn, se så den håller ihop hyfsat, innan jag kan kalla det ett första utkast. Sedan ska det filas, klippas, putsas och rivas för då börjar redigeringen där vad som helst kan hända.

Men just idag ska här firas, för idag finns en början, en mitt och ett slut, idag finns ett råmanus!

Slutet

Har dragit mig lite för att påbörja sista fjärdedelen i det nya manuset. Det som är slutet, där läsaren (och jag själv) får reda på hur det ligger till. Inte för att jag inte vill skriva det eller för att jag inte vet vad som ska hända, utan för att det hänger så mycket på hur jag skriver det.

Det måste vara trovärdigt på det sätt att det inte kan ifrågasättas eller bli ett antiklimax, det får inte kännas ditkastat och desperat, utan ska vara logiskt och samtidigt överraskandena. Lätt, inte sant?

Jag har haft lite svårt med slut tidigare och i I skuggan av döden fick jag ändra det hur många gånger som helst. Därför hoppas jag, hoppas jag verkligen, att jag får till det den här gången. Ja, jag är faktiskt lite nervös. Det är nog därför jag dragit mig.

Nu har jag i alla fall börjat. Och än så länge, efter ett par tusen ord, känns det bra. Avslöjanden sker redan samtidigt som läsaren förstår att det kommer mer. Det är inte en helt trygg plats vi befinner oss på och det tror jag ändå framgår. De som bor här, vet saker som huvudpersonen inte vet men läsaren förstår också att vi kommer få reda på det.

Jag tycker också att det är spännande. Jag vet ungefär vad som ska hända, men inte hur och inte riktigt i vilken ordning. Jag kommer på saker under hand och antecknar i ett dokument vid sidan om. Ibland är det något som kommer ske längre fram, ibland något som behöver komma in redan tidigt i berättelsen. Och så håller jag på. Skriver och upptäcker på samma gång.

Och det pirrar inom mig, det gör det. Det är så jag vet att jag är på rätt väg, att slutet kommer att falla på plats. Och medan jag skriver, längtar jag efter att få läsa hela historien, att få ta del av helheten på ett sätt som är omöjligt att göra under skrivandets gång.

Men först, måste jag skriva slutet. Och nu är det inte motigt längre, inte (alltför) nervöst. Nu är det nästan bara spännande.

En lättare söndag

Den här söndagen känns det lättare. Inte för att förlaget har svarat eller för att jag inte tänkt på det, utan för att mitt nya manus verkligen griper tag i mig.

Veckan som gått har varit en riktig berg-och-dalbana. Jag gjorde något som jag inte brukar, jag gick tillbaka och läste igenom det jag skrivit. Cirka 25000 ord som jag tänkte nog var ganska bra ändå. Och det började på topp. De två första kapitlen var jag nästan förvånad över. Wow, de var ju riktigt riktigt bra! Sen kom det där andra. Lite platt, konstigt flow. Hoppigt och hackigt. Hm, det kanske inte var så bra i alla fall… men så glimtade det till på sina ställen då jag verkligen kände för mina karaktärer. Jo, men någonstans kanske det ändå finns en bra grund?

När jag närmade mig slutet av det jag skrivit började jag ångra att jag gått tillbaka. Varför skrev jag inte bara på när jag hade flow? Ska jag sitta och tvivla på mig själv resten av manuset nu? Hur kul blir det? Men så kom jag dit, där jag slutat skriva och jag kunde bara jacka i, fortsätta flyta vidare. Och det gjorde jag, flöt och skrev. Hängde med. För nu har jag kommit till spänningsdelen. Här har jag redan kommit på, i stort i alla fall, vad som ska hända. Men jag vet inte riktigt hur eller hur reaktionerna blir emellan.

Nu har jag landat på jämna 40.000 ord och stänger ner datorn. Jag har kommit en bra bit in i det första utkastet som jag hoppas ska landa på någonstans mellan 60.000 och 70.000 ord. Och jag är så uppe i händelsekedjan nu. Det är många bitar som faller på plats, både i tanken och i texten. Och det är så kul att skriva, att bara låta det flöda.

Och nu ser jag fram emot veckan som kommer. Ingen ångest över väntan, inga tvivel om det här håller. Bara lust och längtan att få fortsätta skriva. Som jag längtar efter att få ha storyn på plats, fila och få den att glittra. För, så känns det i alla fall den här kvarten, den här berättelsen är riktigt bra!