Sommaren pågår för fullt och nu är det tyst i inkorgen. Sju förlag har fortfarande inte svarar, varav fem har haft manuset sedan i maj. Min förhoppning är att det betyder lektörsläsning eller åtminstone en ordentlig genomläsning av en eller flera förläggare under sommarledigheten. Kan konstatera att det är en spännande höst som väntar.

Under tiden har jag påbörjat plan B, ett nytt manus. Den här gången är det en ”vanlig” småstadsdeckare (verkar envist dyka upp poliser i berättelserna hur jag än försöker hålla dem borta) och även den här utspelar sig i Leksand. Men här får orten en större plats är tanken och jag får på så sätt möjligheten att utforska min egen syn på min tidigare hemort. Det ska bli spännande att se vad hittar.

Karaktärerna blir också lite annorlunda än dem jag hittills skrivit, men en gemensam känsla, eller två faktiskt, finns med. Sorg och en strävan, eller kanske snarare fundering, kring tillhörighet. Dessutom kommer en av huvudpersonerna att få reda på stora hemligheter om sitt förflutna. Spännande, tycker jag,

Det är inte bara karaktärerna och storyn som är annorlunda, jag är också lite mer dämpad och lugn i tempot. Manusen i Vanjaserien är ganska intensiva och med högt tempo direkt från start, men här är det lite lugnar, men inte desto mindre spännande. Det är roligt att skriva på det sättet, på olika sätt, och roligt att märka skillnaderna.

Jag märker också hur mycket jag lärt mig under processen med I skuggan av döden. Särskilt när det gäller dramaturgi. Jag har precis skrivit de första 100.000 tecknen och börjar närma mig första vändpunkten. Det är då jag lämnar den första presentationsfasen och går in i fördjupningen. Den fasen ser jag fram emot, för det är så mycket som ska rymmas där i form av bakgrund, avslöjanden, känslomässiga band. Nu har jag lagt ut ledtrådar till vad som kommer uppdagas redan i kommande fas, men också ledtrådar som kommer av vara avgörande längre fram.

Jag älskar det här sättet att skriva, att plantera sådant som läsaren kan ana har med upplösningen att göra, men inte hur. I Vanjaserien har jag redan i bok ett planterat sådant som inte ens går att ana sig till har med upplösningen i sista boken i serien att göra. På ett snyggt sätt vill jag nog tillägga. När jag kommer på sånt, spritter det liksom till inom mig och jag skulle nästan kunna gnida händerna mot varandra i förtjusning.

Så medan jag väntar på svar från de där sju förlagen som återstår, och kanske till och med skickar till några fler, fortsätter jag med det jag älskar, att skriva spänning.

Den här veckan började med TVÅ standardrefuseringar.

På måndag förmiddag kom den första:

Hej!

Tack för erbjudandet att ge ut ditt manus. Efter en första bedömning har vi kommit fram till att vi inte är rätt förlag för det du skrivit. Förlaget har en relativt liten utgivning och vi antar sällan nya författare. Vi hoppas att du hittar ett annat förlag och önskar dig lycka till.

Och det hann inte ens gå ett dygn innan den andra damp ner på tisdag morgon:

Hej!

Vi har nu läst och tagit ställning till ditt manus, och tyvärr kommit fram till att vi inte kommer att gå vidare med det.

Vi beklagar att vi tyvärr inte har möjlighet att ge en mer utförlig motivering, då redaktionen mottager ett så stort antal manus, att vi inte har resurser att göra detta.

Vi vill tacka dig för att du valde att skicka in ditt manus till Förlaget, och önska dig lycka till med ditt författarskap.

Jag har funderat varför de inte bekommer mig mer. På något sätt kommer jag, i och med varje refusering, längre ifrån (eller enligt vissa egentligen närmare) min dröm om att ge ut en bok på förlag. Egentligen borde jag vara knäckt, men jag är inte det.

Jag tror det beror på framför allt två saker:

1) jag delar redan med er vilket också gör att jag måste reflektera över vad jag känner och tycker och dessutom varför jag tycker så. Jag får också så mycket pepp och hejarop och har fått så många nya vänner i och med hela skrivresan, att jag i slutändan ändå känner mig stärkt.

2) förläggarens feedback och kommentarer. Det hen skrev till mig betyder jättemycket! Det gav mig ett självförtroende som jag inte tror att jag hade fått annars. Tack vare att hen skrev att jag är begåvad, att jag kan skriva och att hen trodde på mig (vilket är min tolkning) så är jag säker på att jag kommer ge ut en bok. Visst finns den där lilla lilla rösten i bakhuvudet som viskar hämmande åt mig (annars hade jag inte behövt skriva det här) men jag lyssnar hellre på en förläggare än på en svag röst någonstans som inte vet något om förläggare överhuvudtaget.

Och nu har det ju inte kommit någon mer refus (än) så jag hoppas att jag klarar mig till helgen.

Refusering nummer fyra kom idag:

Hej Stina,

Tack för att jag har fått läsa ditt manus! (…) Jag förstår att ”Förläggaren” ville ge dig feedback, för du skriver bra och är duktig på att gestalta karaktärernas känslor. Men jag har tyvärr svårt för de övernaturliga elementen och tror att du behöver en förläggare som köper konceptet rakt av.

Dessutom tycker jag att kapitlen i manusets inledning är för korta, vilket skapar ett fragmentariskt intryck och gör att jag inte riktigt knyter an till karaktärerna så fort som jag skulle vilja.

Lycka till på ett annat förlag!

Jag vet inte riktigt hur det känns. Det är väl helt enkelt så här det är. Jag måste hitta en förläggare som tror på konceptet. Och gör inte den här förläggaren det så är det helt enkelt inte rätt för mig.

Egentligen känns det nästan mer surt nu att Förlaget som fick läsa först och hjälpt mig att utveckla manuset, tackade nej, för den förläggaren trodde på mig och på Vanja, hen köpte konceptet. Nu får jag bara hoppas att ”mitt” förlag finns därute för trots allt blir jag med det här övertygad (just nu i alla fall) att mitt manus är tillräckligt bra. Det behöver ”bara” hitta hem.

Bara…. det kan ju vara svårt nog med tajming och att manuset ska passa in. Men det ger mig ändå självförtroendet att jag kan skriva. Jag kan och någon gång kommer jag att ge ut en bok. Förhoppningsvis I skuggan av döden. Förhoppningsvis.

Det har varit lite trögt att komma igång med bok två igen. Det finns ju ett utkast över storyn i grova, grova drag och jag började gå igenom det i… vintras? Tidig vår någon gång, tror jag.

Jag har funderat lite över vad som gör att det tar emot. Jag gillar även den här deckargåtan, den har något bra och riktigt spännande över sig. Så det är inte det, inte alls faktiskt. Så vad är det då som skaver? Igår kom jag på det. Det är att jag vet att det är så sjuuukt mycket jobb kvar. Så otroligt mycket och det tar emot. Det kommer inte att vara en helt sammanhållen och dramaturgiskt ”välordnad” berättelse än på länge. Dessutom har den ju vilat ett bra tag och jag har tappat greppet lite om karaktärerna, måste jobba för att hitta dem igen.

Men så igår satte jag mig, lite motvilligt måste jag nog erkänna, med manuset på kvällen. Ett kapitel till måste jag i alla fall gå igenom annars kommer jag ju aldrig framåt. Och då hände det något, det lättade lite. Jag la till scener, flyttade om, bestämde mig för att ändra en karaktärs personlighet. Och det känns så kul igen!

Så nu är det skrivstreak juli som gäller. Tvåan, här kommer jag!

I måndags kom den senaste refuseringen, nummer tre i ordningen:

Hej Stina,

Jag griper tag och håller fast i att ”det är ett intressant manus”. Snäppet bättre än en standard tänker jag då och firar tyst inombords en sekund.

Jag tar det med ro känner jag, den här gången. Funderar inte så mycket på det. Jag har semester och vill inte stressa upp mig över vad jsg ska göra om alla tackar nej. Så, jag tänker helt enkelt inte göra det, inte tänka så mycket på det,

Jag har gjort vad jag kan och är stolt över vad jag åstadkommit. Jag tycker fortfarande, efter knappt två år, att berättelsen och karaktärerna är intressanta, bra och att det här är något nytt inom spänningsgenren. Jag kan inte fundera på vad jag ”borde” gjort annorlunda, vad som kanske är ”fel” i texten. Just nu ligger det utom min kontroll och det finns inget jag kan göra.

Så för tillfället kommer jag njuta av semester, sol, bad och jordgubbar och komma ihåg att det här förlaget tycker att det är ett intressant manus. Ser fram emot att höra vad de resterande tio förlagen tycker!

Trevlig sommar alla fina!

Igår kom så den första standardrefuseringen, den som jag ändå trodde skulle komma den här veckan.

Hej Stina,

Tack för att du har skickat in ditt manus till oss, men tyvärr kommer vi inte ha möjlighet att ge ut det. Eftersom vi får in många manus till förlaget kan vi inte ge något utlåtande.

Stort lycka till med ditt skrivande och utgivning på annat håll!

Vänliga hälsningar
Manusgruppen

Blandade känslor får jag allt säga. Nähä, det gick inte, inte ens en liten kommentar eller uppmuntran. Bara nej. Tänk om alla säger nej? Den kanske inte är något att ha ändå? Fast jag tycker ju verkligen det, att den är riktigt bra. Det här betyder ju i alla fall att de kommit till mitt manus i de stora högarna. Nu har det liksom börjat. Och kanske, kanske finns det något förlag av de där elva som är kvar som också tycker att det är riktigt bra.

Så, ja, nu vill jag inte ha fler mail från förlag. Inte förrän i augusti/september och då ska det vara ja, ja och åter ja!

…sedan jag skickade in till de första förlagen. En månad. Och jag har inte hört något.

Jag vet egentligen att det inte betyder något, men just på månadsdagen blir det nog lite spekulerande (åtminstone här på bloggen).

Så, vad kan en månads tystnad betyda? Det kan betyda att turen inte kommit till mitt manus än, att det ligger i den digitala högen och väntar. Och väntar och väntar. Det vore ju inte så konstigt eftersom det varit två röda dagar och säkert långhelger för många.

Eller, så betyder det att de läst, lämnat till fler att läsa och i bästa fall bestämt att skicka till lektör över sommaren. Hoppas, hoppas!

Det kan i alla fall inte betyda att de läst och inte gillat, än i alla fall. Men jag måste erkänna att jag förväntar mig en första refusering när som helst nu.

Funderar lite på när de olika förlagen kan ha manusmöten, när fattas beslut om vilken väg just mitt manus ska ta? Och när har de tid att skicka refuseringsbrev?

Tänk om det gick att spåra manuset? Se om det ligger kvar, har flyttats över eller markerats eller hur det nu går till? Så som en kan göra med paket som är på väg. Vad tror ni om det? Hade det varit en idé eller hade det bara blivit ännu värre att vänta?

I övrigt är jag ganska lugn. Visst tittar jag på min mail då och då, men inte så hysteriskt än. Om det inte händer något nästa vecka, vilket jag inte tror, då är det nog bara att ha is i magen och vänta in hösten innan det där uppdateringsfingret går varm ☺️

Lycka till alla ni som har manus på förlagsrunda i sommar!