Förmiddagen idag har präglats av lite nervositet och stor förväntan. Tidigt fick jag meddelande om att det skulle komma efter lunch, men redan runt 11 plingade det till. Trots att jag satt i möte på jobbet, kunde jag inte hålla mig från att snegla lite. Direkt kände jag igen mycket av det jag funderat på själv och framförallt det som min sambo kommenterat. Men, jag visste inte att det var så illa.

Visst finns det bra saker, som språket och karaktärerna. Och det är ju bra att veta. Och det finns partier som verkligen visar att jag kan skriva spänning. Men stora saker behöver ändras, riktigt rejält. En av sakerna som föreslogs var – ta bort slutet. Va? Slutet? Ska jag verkligen det?

Jag har funderat, gått på promenad, pratat med min sambo. Tagit fram papper och penna och skissat, tydliggjort dramaturgin. Och en viktig del som jag behövt (behöver?) ta ställning till är – vilken historia vill jag berätta?

Det är nu det stora tvivlet kommer. Frågorna jag behöver ställa mig nu är desamma jag behövde ställa mig efter lektörsutlåtandet om förra manuset. Vad är huvudberättelsen? Var är den röda tråden? Och så den starka tanken – hur korkad är jag som inte ser det? Som inte lärt mig att ställa dessa frågor till mig själv? Hur kan jag tro att jag ska kunna vara författare om jag inte ens får ihop en sådan sak? Om jag inte ens vet vilken berättelse jag vill berätta?

Så går det en timme eller två (eller en halv minut) och jag tänker att äh, korkad är väl att ta i, jag kan ju inte kunna allt direkt. Det här är ju bara mitt andra manus. Det är så här det är, jag lär mig längs vägen. Och jag har ju snuddat vid tanken att jag kanske har missat den viktigaste, eller den mest spännande delen i berättelsen.

Och så slår det till igen, tvivlet. Är det verkligen spänning jag vill skriva då? Om jag har skrivit så mycket om relationen, om sorgen (som jag ju ville skriva mycket om), då kanske det är en helt, helt annan roman jag ska skriva?

Men nej. Jag gillar spänning. Jag gillar att skriva det och jag gillar att läsa det. Så vad sjutton, jag får ge det ett försök till i alla fall. Känslan och sorgen är viktig och den ska få finnas där men just nu, i det här manuset, är det inte den som är huvudstoryn. Någon gång ska jag skriva en bok om just sorg, skuld och skam. Verkligen gå in i det och bre ut mig totalt. Men inte nu. Inte på det sättet.

Så nu, efter mycket tänkande och skissande, vet jag vilken berättelse jag ska berätta, just nu. Det blir mycket jobb, men jag tror att det kan bli bra. Jag tror det, och hoppas det. Får se vad sambon säger när han får läsa 😅 Men först väntar riktigt mycket jobb!