För en och halv månad sedan drömde jag att det sprang in en man i vårt hus när vi satt och åt, efter honom kom en annan man, med tom blick och en pistol i handen. Jag kastade mig över bordet och tryckte händerna över dotterns öron. Såg in i hennes vettskrämda blick och tänkte ”Nu dör vi”.

Det här, med vissa modifieringar, är öppningsscenen i manuset. Jag kunde inte släppa den här familjen och tanken ”vad händer sen?”. När jag började skriva var det den tanken som drev mig. Jag visste en detalj i mittscenen, en viktig detalj, jag visste känslan i första halvan och jag visste att andra halvan skulle bli spänning. Resten hade jag ingen aning om.

Under tiden jag skrev utforskade jag också berättelsen. Ganska snart förstod jag ju också att frågan ”varför” skulle vara central. Varför hände det? Och varför drabbades just den här familjen? Jag upptäckte kopplingar mellan olika personer, skeenden som måste höra samman. Frågor dök upp som krävde svar.

När jag kom till mittpunkten blev det också tydligt för mig hur det skulle sluta. Frågan var nu, hur skulle de komma dit? Och ju mer jag närmade mig slutet, desto mer orolig blev jag. Skulle det hålla? Det fanns bara ett svar på det – det beror helt och hållet på hur jag skriver det. Ingen press här inte.

Till slut stod jag där, på sista trappsteget. Nu var det dags att ge berättelsen ett värdigt avslut. Jag tog ett djupt andetag och dök i. Jag följde historien och karaktärerna som befolkade den. Såg hur min huvudkaraktär klev fram, tog kommandot och överraskade mig. Slutet blev värre, tog det hela ett steg längre, än vad jag tidigare trott.

Och nu har jag landat. Skickat iväg de karaktärer som finns kvar på nästa steg i livet. För mig återstår att gå igenom storyn, se så den håller ihop hyfsat, innan jag kan kalla det ett första utkast. Sedan ska det filas, klippas, putsas och rivas för då börjar redigeringen där vad som helst kan hända.

Men just idag ska här firas, för idag finns en början, en mitt och ett slut, idag finns ett råmanus!