Det är faktiskt så det känns, trots ett tack men nej tack idag:

Jag har i dag tagit upp ditt manus på vårt utgivningsmöte och vi har tyvärr bestämt oss för att tacka nej. Vi har helt enkelt alldeles för tajt bland kriminalromanerna. Jag tror att du kommer att finna ett förlag. Du är väldigt begåvad och jag önskar dig stort lycka till!

Så var det med det. Men, nej, jag är faktiskt inte helt deppig. Det här är den förläggaren som har hjälpt mig utveckla manuset till vad det är idag. När jag tänker tillbaka på vad jag skickade till hen för snart ett år sedan är det bara så uppenbart vilken resa manuset gjort. Jag hade aldrig kommit dit det är idag om hen inte tagit sig tid att komma med feedback, tid att läsa igenom det och tid att skicka det till lektör.

De ord hen dessutom skickar med, att jag är väldigt begåvad, är verkligen något jag kommer ha med mig framöver. Att just den här personen, som jag vet är ett namn att räkna med, som är oerhört kunnig och efterfrågad, tycker att jag är begåvad, är riktigt häftigt.

Det ger hopp. Hopp om att jag antingen kommer att bli utgiven av ett annat förlag (så skönt att jag skickat till fler den här gången) eller att jag kommer att bli utgiven med en annan berättelse. Jag kommer definitivt inte att ge upp och just nu känns det ändå som att vad som helst kan hända!