Så fanns det då ett svar när jag öppnade inkorgen:

Hej Stina!

Eftersom jag har läst ditt manus ett flertal gånger valde jag att lägga ut det på en väldigt duktig lektör. Hon tycker att mycket är bra men hon tycker också att du har en bit kvar. Du kommer att känna igen flera av mina tankegångar när du läser omdömet nedan. 

Har du skrivit ut manus på papper någon gång? Ofta hjälper det en när man ska hålla reda på karaktärernas resor och de olika handlingstrådarna. Det känns som om du behöver läsa igenom manus på papper ett flertal gånger så att du får koll på att de förändringar du gör av karaktärerna jobbas igenom hela vägen i manus. Det känns lite som om det görs ingrepp här och där men inte på hela berättelsen och inte genomgående i skildringen av karaktärerna.

Varma hälsningar,

Förlaget

***

Jag tycker om när deckare har något extra; när den innehåller något jag inte hittar i alla andra deckare. Därmed är finesserna runt synska Vanja, som hjälper till att lösa mordgåtan, ett välkommet inslag.

Berättelsen har definitivt positiva sidor. Jag förstod av manuset att detta är tredje bearbetningen, men hon behöver göra fler. Stina Flodén är helt enkelt en begåvad nybörjare som måste ta sig tiden att jobba igenom manus hela vägen!

I nuvarande manus ger författaren läsaren så många intresseväckande ledtrådar att författaren inte klarar att reda ut det. Då ledtrådarna är smarta väcker det förväntningar hon inte klarar att infria. 

(Här kommer en hel del konkreta saker som lektören tycker inte fungerar, behöver utvecklas eller funderar över.)

Sammanfattning
Trots mina många invändningar tycker jag det här är en lovande deckare, som är aningen annorlunda. Men gapar författaren över för mycket? Kan något moment tas bort, minskas så att hon får mer plats att fylla i hålen i storyn/karaktärerna? Det är mycket jobb kvar, men jag rekommenderar uppmuntran.

Jaha. Det var det. När jag läste sjönk jag ner på köksgolvet. Besvikelsen var (och är) stor. Jag vet inte vad jag trodde, men det här var ett tungt, tungt ”tack men nej tack”. Tungt.

Som tur var, var jag hemma. Kunde bolla med sambon direkt, skicka vidare det till Anneli (skrivkompisen ni vet). Sambon läste, berättade vad han såg, vad han höll med om. Jag fick pepp från Anneli, kunde raljera lite om tipset att skriva ut på papper, peppa inför skrivhelgen som ju kommer superlägligt (trots att jag hellre hade firat framgångar såklart). Är så glad att fler har läst, så att jag kan bolla på riktigt, att någon annan vet vad den här feedbacken innebär konkret. Att jag kan få vara besviken och ledsen, men ändå veta att det inte tar slut. Det är bara att jobba vidare…

För så är det ju. Jag vet att jag har svårt att läsa manuset från en läsares vinkel (det är ju till och med ett av mina ”nyårslöften”). Kanske kan lektörens tankar om vilka förväntningar jag väcker, hjälpa mig att utveckla det här? För utifrån den aspekten kan jag ändå se att hon har rätt. Jag kanske vill att det ska vara på ett visst sätt, men det kanske inte motsvarar förväntningarna. Och vad är det jag vill? Jo, jag vill att andra ska läsa min bok och tycka att den är bra och (minst) lever upp till högt ställda förväntningarna (som jag ju själv bäddar för). Och då är det framför allt lösningarna jag måste fokusera på. Och efter bollandet har jag redan bestämt mig för hur jag kommer att ta mig an vissa av punkterna.

Så, nu har jag brutit ihop, så då är det bara att komma igen. Och det finns ju positiva saker i utlåtandet också. Vanja, som ju för mig är det viktigaste perspektivet, verkar i det här skedet vara bra, det är inte i hennes del som det saknas/behöver utvecklas/tas bort något. Hon skriver att jag är begåvad och att det är en lovande deckare. Det är alltid något. Och, som ju är rätt fantastiskt ändå, jag lär mig och utvecklas hela tiden. Jag är oerhört tacksam över den feedback jag fått, att förlaget har tagit all den här tiden på att utveckla mitt manus.

Nu väntar bearbetning (massor!!) och sedan skickar jag in igen. Men den här gången blir det till flera förlag!