Den här väntan och svävandet i ovisshet påverkar mig mer än jag trodde. Att inte veta om manuset är läst, ratat, älskat eller bara bortprioriterat för tillfället… Att inte veta om det är mitt manus hen skriver om på sociala medier, om det där samtalet eller mailet kommer idag eller om en vecka, eller kanske om en månad. Om det ens kommer. Vad som kommer stå… Vad är nästa steg? Vad händer sen? Vad händer nu?

Mitt skrivande har fått pausa en liten stund just på grund av detta. Jag har inte riktigt ro att fortsätta mitt i den här väntan. Jag vill veta var jag står, ha insyn och kontroll. Och det har jag inte. Inte överhuvudtaget.

Just att jag har en viloperiod just nu, stressar mig inte. Jag har kommit långt på tvåan, ser fram emot redigeringen och vet att jag har mycket kvar. Och jag har tilltro till att jag löser det, när tiden är inne. Och det känns skönt. Men, jag vill veta om det jag skrivit håller, om min historia håller. Om Förläggaren tror på mig och är villig att gå vidare.

Annars vet jag inte vad målet med mitt skrivande är. Inte just nu i alla fall och det vill jag veta.

Har snuddat vid tanken att börja skriva något annat, för att fokusera på nya möjligheter och historier, men jag är inte riktigt där ännu. Ska jag skriva på något annat, vill jag hitta den där känslan av ”wow, det här vill jag utforska”. Den jag hade (och fortfarande har där innerst inne) med Vanja.

Jag har börjat tänka på en story, en spänningsberättelse. Jag har första scenen klar för mig, de olika karaktärerna börjar växa fram. Men än så länge har jag inget varför. Varför slutar den som den gör? Innan dess är det svårt för mig att börja…

Och som sagt, jag vill veta…. Jag vill veta NU!