Nu har manuset snart vilat en vecka och det börjar bli dags att läsa igenom. Men inte förrän imorgon.

Varför gör jag det? Dels handlar det om att jag vill få lite distans till texten, att jag inte ska ha det superfärskt i tanken. På så sätt kan jag förhoppningsvis se det med nya ögon. Det är också därför jag skriver ut det. Bara genom att se texten på ett annat sätt kan det vara lättare att upptäcka sådant jag vill förändra.

Men det handlar också om att låta hjärnan göra sitt, utan att jag blandar mig i. Det låter ju lite konstigt, men det är så jag ser det. När jag går runt och tänker aktivt på manuset hela tiden ser jag bara vissa delar. När jag låter det vara är det som om hjärnan går igenom hela manuset igen, i bakgrunden, och signalerar när den hittar något. Som igår kväll. Pling! Han kan inte åka dit och leta efter henne, för han har redan fått veta att hon inte är där. Det låter som en självklar sak att hålla koll på, men med alla andra trådar som ska knytas ihop är det lätt att en sådan sak missas. Eller häromdagen, pling! Hur vet han om att den här grejen tillhör den personen? Och när ska han få reda på det? In och skriv till en mening eller två och så är det fixat.

Därför låter jag manuset vila. För att hjärnan ska få jobba. Men imorgon kväll, då är det dags! Då ska jag äntligen få läsa.