Redigeringsprocessen är slut och nästa runda är det korrektur som gäller! Det är också sista gången som texten är ett manus, därefter åker det iväg till tryck och sedan är det verkligen en bok.

Just nu njuter jag faktiskt i fulla drag. Det är stressigt att skriva en bok vid sidan om sitt vanliga arbete, särskilt när det numera är skarpa deadlines som gäller. Samtidigt är det allt mer tydligt hur roligt jag tycker att det här är och hur rätt jag har hittat med skrivandet. Det är verkligen det här jag vill göra och där jag känner mig som mest hemma. Och det är en ren lyx att kunna unna mig en hel dags skrivande utan att faktiskt förlora särskilt mycket ekonomiskt på det.

Det har nu i dagarna gått ett år sedan jag blev antagen. Ett år då jag fått vara med om och lärt mig väldigt mycket. Att ha gått igenom hela processen en gång ger en trygghet inför vad som eventuellt väntar med nästa gång. Kan jag tänka mig att gå igenom det här igen? Definitivt!

Det är speciellt att vara författare. Det är ett ensamt yrke där man har förlaget som en samarbetspartner på ett sätt som är nytt för mig. Jag har alltid varit anställd och på mitt vanliga jobb är jag van vid att vara en del av en grupp och där vi håller varandra uppdaterade med vad som händer i alla projekt vi är med i. Nu är jag en del i projektet ”Boken Nu dör vi” där förlaget har sina delar som de driver och jag har mina. Självklart har vi lite koll på varandra men jag märker också av att jag verkligen bara är en del av projektet. Särskilt tydligt är det när jag förstår att min förläggare och redaktör har pratat om mig och mitt manus utan mig. Det är självklart att de ska göra det, inte alls konstigt, men för mig är det en ny situation. För en person som tycker om att ha kontroll på vad som händer är det en utmaning, men en som jag tycker är lite spännande och som jag ser fram emot att iaktta mig själv hantera.

Det handlar så klart om tillit och det har jag för mitt förlag. De har på alla sätt visat att jag kan lita på dem (de löser problem som jag inte ens känner till, ser till att jag får ett grymt omslag och en fantastisk uppläsare för att nämna några saker) men att jag ska lita på en process som jag aldrig har varit med om är den verkliga utmaningen. Det ger mig samtidigt möjlighet att fokusera på skrivandet och utvecklingen av berättelsen och det är ju just det jag vill göra.

Så vad vill jag säga med det här inlägget? Kanske att det närmar sig en färdig bok, kanske är det någon form av utvärdering av processen men framför allt tror jag att jag vill säga att det här vill jag göra igen! Det är väl just därför jag redan nu kommit en bit in i uppföljaren till Nu dör vi, som för att säga till mig själv och alla andra att här, i bokbranschen, som författare, hör jag hemma och här planerar jag att stanna.