Skrivprocessen går upp och ner, det vet i princip alla som skriver. Och det är inte så konstigt. Livet i sig går upp och ner, så varför inte skrivandet?

De senaste veckorna har jag varit i en dipp, nej i en grop. Så nära att ge upp som jag varit nu, har jag aldrig varit tidigare. Jag tror att det främst handlar om att jag trodde att jag snart var klar, att det bara var slutpillet kvar och så visade sig det att det inte alls var så. Långt ifrån. Tröttheten slog till och tvivlet med det.

Efter ännu en avstämning med min lektör (som jag fortfarande tycker är fantastisk) behövde jag bestämma mig för hur mycket jag ska och kan göra om. Vissa delar kände jag ganska snabbt att jag var tvungen att förkasta, det låg för långt bort från min ursprungliga berättelse. Men att tydliggöra temat var ganska självklart. Vid den första vändpunkten tog det dock stopp. Jag kom inte på något som skulle bli tillräckligt bra. Dessutom ska skrivandet vara roligt, men just då var det inte det. Inte alls faktiskt. Till slut bestämde jag mig för att köra på vad jag hade tidigare för att inte fastna och ge upp och det är jag (nog) glad för ändå.

Så än en gång har mycket gjorts om och jag tycker att många bitar har blivit bättre. Grunden finns fortfarande där, men mycket jobb återstår, igen. Trots att det känns motigt och tungt, känner jag ändå att det vänt. Och det är så himla skönt.

Svackor hör till i en skrivprocess, men de är ändå inte roliga att vara i. Hoppas du kan hitta styrka i att du inte är ensam, du också, så tar vi oss igenom de värsta skrivstunderna tillsammans. Det enda jag kan göra är att kämpa vidare och helt enkelt se till att det nya utkastet blir så bra som det bara kan bli. Nu kör vi!