I söndags kom återkopplingen från Förlaget. Och det var ingen standardrefusering, det var ett helt lektörsutlåtande. Gissa om jag blev glad!

Vad stod det då? Allt kan jag inte återge, men en del kan jag ändå berätta.

Prologen borde nog strykas helt. (…) Intrycket styrks av det välformade inledande kapitlet (…) ett öppningsdrag som tänder upp en väldigt stark inledning.

Det inledande kapitlet är scenen som kom till mig i drömmen, som jag inte kunde släppa, om än lite omgjord. Kul att den uppskattas! Prologen har jag själv funderat kring, så skönt med ett tydligt svar. Stryk!

Sedan beskrivs bokens upplägg och epilog, delar som fick bra betyg. Puh! Efter det kommer ett stycke om huvudkaraktären Camilla, hur lektören uppfattar henne och vad jag behöver tänka på. Det här stämmer ganska bra överens med vad jag jobbade med i manuset medan jag väntade. Skönt att jag gjort en stor del av det jobbet redan.

Gestaltningen av hur barnen förändrades efter mordet är så drabbande.

Den här meningen tycker jag extra mycket om bland annat för att jag tror att det här är min styrka som författare. Att förmedla känslor på det här sättet. Jättekul att höra!

Sedan beskrivs en viss händelse som har en viktig roll. Det här är något lektören tycker om och hen gillar också hur jag gjort det. Jaa! Så glad jag blir!

Det är lite för många förklaringar om varför saker är som de är. (…) det är för linjärt och simpelt.

Det hen menar, som jag förstår det, är att det är lite för mycket av ”det här hände, därför är det så här nu”. Mitt jobb framöver är att identifiera de aktuella delarna och göra om eller ta bort. Inte helt lätt, men bara att försöka gå igenom texten så kritiskt jag kan utifrån det.

Sedan kommer ett stycke där lektören inte förstår varför en ganska stor grej händer. Det här har jag fått feedback på tidigare och jobbat om, men nu behöver jag ta ett rejält tag om den här biten, så att det blir tydligt (utan att förklara för mycket). Har en vag aning om hur jag ska göra det, men får suga på den karamellen ett par dagar till.

Efter det här kommer ett stycke som uppmanar mig att ta ställning till att antingen gå djupare in i det hemska eller att tona ner det, helst det första alternativet, tycker lektören. Det här blir inte lätt. Vissa saker ser jag tydligt att jag varit lite försiktig med, men att fördjupa det hemska … Hur gör jag det på ett bra sätt? Jag antar att jag får försöka hitta någon bok där detta görs ”snyggt”, få lite inspiration och sedan göra det på mitt sätt. Det känns ändå viktigt för mig att inte ”gotta mig” och göra det rått, så jag får helt enkelt hitta en bra balans.

Jag har nog aldrig sett en dramatisk kurva så tydlig som stommen i Nu dör vi. (…) det är bland annat formstabiliteten i denna text som kan göra den till en riktigt bra ljudbok.

Jag blev extra glad över den första meningen och tjoade faktiskt till när jag läste den. I lektörsutlåtandet jag fick i april var dramaturgin det absolut viktigaste jag skulle tänka på och lektören skickade med några goda råd på vägen. Så glad!

Till sist avslutas utlåtandet med en sammanfattning som i princip säger till mig att köra, att inte vara så försiktig och ängslig utan lita på berättelsen och texten. Kör på, helt enkelt och ta fram det hemska.

Till och med några dagar senare blir jag glad när jag tänker på det här. Jag tror, på riktigt, att jag kan ta till mig av lektörens tankar, att förbättra, fördjupa och sluta försvara det jag skriver (det är väl den svåraste biten för mig). Det är helt enkelt dags att släppa sargen och kasta mig ut. Dags att skriva en bok!