I söndags skickade jag Nu dör vi till Förläggaren som jag hade kontakt med gällande mitt tidigare manus, samt till en agentur som lämnade en väldigt fin refusering.

Först rusade tankarna omkring. Tänk om de avskyr det? Tänk om de gillar det? Tänk om jag skickat fel version? Tänk om … De tankarna finns fortfarande kvar, virvlar upp lite då och då.

Men mest känner jag en tomhet, faktiskt. Nu är jag klar och redo att lägga den här berättelsen åt sidan, börja på nästa som jag redan ser fram emot att utveckla. Men jag är ju inte bra på den här väntan, så är det bara. Tänk om de blir besvikna? Tänk om de gillar det?

Under veckan har jag fått bekräftat att förlaget kommer att läsa hela mitt manus och bara det känns stort! De ser att jag har något och de ser faktiskt fram emot att läsa (min tolkning ska tilläggas). Det är galet! För den som inte själv skriver eller vet hur det kan gå till när man skickar till förlag, kanske det låter märkligt. Men sanningen är att det är få som får hela sina manus lästa när de skickar in, få som får feedback och ombeds att göra en omskrivning. Därför är det jättestort bara det, att få höra att de kommer att läsa hela manuset.

Det pirrar i magen bara jag tänker på det. På att någon just nu, kanske, sitter och läser det jag har skrivit. Men sedan kommer de där tankarna igen. Tänk om det inte alls lever upp till förväntningarna? Tänk om de sågar det direkt? Och tänk om de gillar det?

Jag ska försöka tänka bort det här, verkligen försöka. Unna mig en vecka eller två att bara läsa, inte göra något. Eller tvinga mig till det kanske. Nästa manus är redo att komma ut och jag är verkligen sugen på att sätta mig med Story Genius och gå igenom skrivtipsen från början till slut, och samtidigt påbörja synopsis. Det borde göra det lättare att inte tänka på vad som händer på det där förlaget.

Tänk om de hatar det? Tänk om de älskar det?