Ibland blir jag som besatt. Inte av skrivandet i sig (på gott och ont), men av väntan eller kanske snarare spekulationerna som väntan leder till.

Den här gången kommer besattheten av att ett av de större förlagen fortfarande inte har svarat. Ja, jag vet att det bara gått tre och en halv månad och jag vet att det egentligen inte betyder någonting, men det vägrar besattheten att lyssna på.

För ett tag sedan dök det upp en refusering i mitt flöde på Instagram. För en som väntar är sådana inlägg just nu extra intressanta. Hmm, den är från förlaget som ännu inte svarat mig. Och när skickade den här författaren in? Senare än vad jag gjorde? Hmm, det verkar så. Och där och då vaknade besattheten.

Just nu googlar jag refusering och förlagets namn, kollar igenom Instagram, läser om förlaget och antagningsprocessen i Skriva och lyssnar på poddar där förlaget varit med och berättat hur det gått till. Som besatt helt enkelt.

Och vad kommer jag fram till? Jo, att mitt manus varit hos förlaget längre än vad ett par andra instavänners varit, att förlaget strävar efter att svara inom tre månader, att ”alla” säger att det är positivt när ett svar dröjer lite längre. Och vad betyder det här då? Ingenting egentligen. Jo, kanske att jag måste sluta med den här besattheten, sluta spekulera i vad som händer på förlaget. För i slutändan har jag ändå ingen aning och det enda jag vet säkert är att jag verkligen, verkligen tycker om och är stolt över vad jag åstadkommit, oavsett vad som händer på förlaget. Jo, en sak till vet jag, att förr eller senare får jag ett svar och jag vet också att jag just nu inte har en aning om vad det svaret blir, hur besatt jag än är.