Den här veckan började med TVÅ standardrefuseringar.

På måndag förmiddag kom den första:

Hej!

Tack för erbjudandet att ge ut ditt manus. Efter en första bedömning har vi kommit fram till att vi inte är rätt förlag för det du skrivit. Förlaget har en relativt liten utgivning och vi antar sällan nya författare. Vi hoppas att du hittar ett annat förlag och önskar dig lycka till.

Och det hann inte ens gå ett dygn innan den andra damp ner på tisdag morgon:

Hej!

Vi har nu läst och tagit ställning till ditt manus, och tyvärr kommit fram till att vi inte kommer att gå vidare med det.

Vi beklagar att vi tyvärr inte har möjlighet att ge en mer utförlig motivering, då redaktionen mottager ett så stort antal manus, att vi inte har resurser att göra detta.

Vi vill tacka dig för att du valde att skicka in ditt manus till Förlaget, och önska dig lycka till med ditt författarskap.

Jag har funderat varför de inte bekommer mig mer. På något sätt kommer jag, i och med varje refusering, längre ifrån (eller enligt vissa egentligen närmare) min dröm om att ge ut en bok på förlag. Egentligen borde jag vara knäckt, men jag är inte det.

Jag tror det beror på framför allt två saker:

1) jag delar redan med er vilket också gör att jag måste reflektera över vad jag känner och tycker och dessutom varför jag tycker så. Jag får också så mycket pepp och hejarop och har fått så många nya vänner i och med hela skrivresan, att jag i slutändan ändå känner mig stärkt.

2) förläggarens feedback och kommentarer. Det hen skrev till mig betyder jättemycket! Det gav mig ett självförtroende som jag inte tror att jag hade fått annars. Tack vare att hen skrev att jag är begåvad, att jag kan skriva och att hen trodde på mig (vilket är min tolkning) så är jag säker på att jag kommer ge ut en bok. Visst finns den där lilla lilla rösten i bakhuvudet som viskar hämmande åt mig (annars hade jag inte behövt skriva det här) men jag lyssnar hellre på en förläggare än på en svag röst någonstans som inte vet något om förläggare överhuvudtaget.

Och nu har det ju inte kommit någon mer refus (än) så jag hoppas att jag klarar mig till helgen.